Ren, tyst och lydig

Under veckan har årsdagen av Fadime Sahindal uppmärksammats, det har nu gått 12 år sedan hon mördades.

Fadime Sahindal visade många av oss en företeelse vi inte sett i Sverige tidigare. Våld och förtryck på grund av familjens heder och anseende. Hennes kamp för flickor och kvinnors rättigheter oavsett religion och etnicitet undgick ingen. Hon lämnade ingen oberörd.

Hon blev mördad av sin pappa för att hon valde att gå sin egen väg. Hon har blivit en symbol för frihet och mod.
Hennes strid har fortsatt genom många människor som genom sitt engagemang och hårt arbete ständigt kämpar för flickor och kvinnors rättigheter. För flickors rätt att välja egna vänner, ha fritidsaktiviteter, välja sina kläder och framförallt välja kärleken. Självklarheter för vissa vilket kan innebära döden för andra.

För att kunna förstå och hjälpa de som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck behöver vi också förstå dem komplexa strukturerna. Dem patriarkala mönstren är tydliga. Släktens och familjens (först och främst männens) heder kopplas till flickor och kvinnors kroppar och beteende, och de ska bevakas och skyddas. Vara rena. Vara tysta. Vara lydiga. Ett påstått snedsteg kan förstöra hela familjens rykte.

Vad kan vi göra då? Kan vi göra något? Att erkänna att hedersrelaterat våld och förtryck existerar och att problemställningarna måste bekämpas med speciella åtgärder är ett steg i rätt riktning. Vi är inte där än, 12 år efter Fadimes död.
/Asal

Annonser

Jag är inte manshatare men…

Är det något som vi feminister upprepar som ett mantra för världen så är det ”nej, jag hatar inte män” som ett svar på påståendet att feminister just hatar män. Ok, det är ju bra att det är så. Hur skulle det se ut om vi gick omkring och hatade halva befolkningen?

Men, jag måste erkänna något. Ibland hatar jag dem, männen alltså. Jag skäms inte för det heller så ni vet. Varför får jag inte hata lite? De har ju gjort sig förtjäna av det; våldtäkter, våld över lag, roffar åt sig alla pengar och makt, förminskar och förtrycker. Fan, de tar ju allt och inget vill de lämna ifrån sig. Allt måste slitas ur deras krampaktiga grepp. Inte en jävla liten krona eller kvadratmeter kommer gratis eller av solidaritet. Jag har för fasen all rätt att vara bitter å mina systrars och min egen räkning!

Jag har läst så många böcker, artiklar, rapporter i mina dagar där detta våld och maktövertag upprepas gång på gång i olika skepnader och av olika anledningar. Så många faktiskt, att min man (ja, jag har ju en egen också) får säga till mig att läsa något lite lättsammare ett tag för jag blir så arg och bitter. Men, det är ju inte mitt fel. Det är ju männen som suger ur mig tron på MÄNskligheten. Skärp er för i hundan! Jag blir som en trotsig tonåring som stampar i marken och skriker, jag hatar dig, för att sedan storma iväg till mitt rum och slänga igen dörren.

Där har ni det, svart på vitt. Ja, jag hatar dem, männen. De där som finns där ute i samhället; på gata, i hemmen, i strukturen. Jag hatar män som fenomen alltså, inte personer! Vad trodde du? Hur skulle det se ut, om jag gick runt och hatade alla män som jag ser? Nej, det går ju inte. En kan inte hata alla manliga individer i hela världen, det är helt enkelt inte möjligt. Som personer gillar jag många män, vissa älskar jag ju också. Andra tycker jag rent av illa om, men deras penis har väldigt lite med det att göra. Där faller den där manshatartiteln lite kan jag tycka.

Därför blir det ju lite komiskt när en feminist anklagas för att hata män. Hur många män finns det i världen? Det går inte att hata alla dessa individer. Först måste en ju känna allihop och det hinner en nog inte med under en livstid…inte för att jag försökt men.

Så, nästa gång vi ses och du av någon anledning känner för att kalla mig manshatare, tänk om. Kanske kan du prova patriarkathatare eller dylikt? Bara ett förslag, så kassera det gärna om du kommer på något bättre! Kanske kan du kalla mig feminist?

Vera

Tacksamhetsskuld

Jag har en längre tid funderat på ett ”positivt” inlägg om feminismen, dess kamp och resultat. I första hand för att visa att jag inte bara ser det arbete som inte är gjort, utan även det som har genomförts. Men på något konstigt sätt har detta skapat en turbulent känsla inom mig. För samtidigt som jag är tacksam för så otroligt mycket, blir jag provocerad av att behöva vara tacksam över det faktum att jag vill betraktas som en likvärd människa i detta samhälle.

I samband med de texter som har skrivits här och i boken har ett antal tidigare systrar kommit fram och uttryckt en besvikelse över det vi upplever. Om ojämställdheten, om skulden, om trycket, om sexualiseringen, om vanmakten och om hjälplösheten. Och jag lider med dem, jag lider med att de måste få höra att det de kämpade så otroligt hårt och framgångsrikt för, står still. Det som man trodde var en revolution och en bestående utveckling stannade och sakta men säkert nästan backade. Jag har stött på de som blir förvånade över att inget har hänt, att sådant som de själva möte när de var unga fortfarande är kvar. Kanske var de naiva, och kanske är vi naiva gällande att kampen inte behöver underhållas än idag.

För hur mycket jag än vill säga till dem som gick före att det är bra nu, går inte det. Jag önskar att jag, som Elisabeth, hade kunnat skriva ett brev fast skicka det bakåt i tiden med den positiva nyheten om att jämställdheten är här nu. När verkligheten kvarstår att i denna takt handlar det om tiotals år, eventuellt hundratals. Det är ändå möjligt att säga att Sverige är ok och jag är bekväm med att beskriva Sveriges utveckling så; ”den är ok”. Vi ska vara ”bäst” men då i jämförelse med andra länder och inte i jämförelse med utopin om ett jämställt samhälle. Och jämför man Sverige med ett land där kvinnor saknar medborgarskap. Ja, då är det rätt så ok, men det betyder inte att det är bra.

För det är ofta något jag hör. Vi kvinnor har det ju bra i Sverige. Se på andra länder där kvinnor dödas utan straff följd, dör i barnsäng, inte får välja partner, inte får bestämma över sin egen kropp och sinne, inte får rösta, INTE FÅR FINNAS! Meningen är att jag ska tänka på dem och vara tacksam över att jag inte är en av dem. Och det är jag, jag är tacksam för min rösträtt, för alla de möjligheter som jag faktiskt har tack vare tidigare kvinnokämpar. Men att jag skulle säga, ”tack det räcker nu” till dagens samhälle finns inte i min värld. Det är inte färdigt. Ett av de skälen är just det som sker i andra länder. Att det finns kvinnor som inte ses som människor utan som objekt, handelsvaror, konsumtionsvaror.

Just det där med tacksamhet är intressant, för det finns mycket vi har att vara tacksamma för i ett land som Sverige. Samtidigt så upplever jag att det är just jag som kvinna som ska vara lite extra tacksam. Det är som att jag skulle stå i klassrummet och säga till mina elever:
– Jo, men tjejer. Ni måste vara tacksamma för att ni får gå i skolan. I stora delar av världen får inte tjejer det.

Föräldrar skulle bli vansinniga (hoppas jag) över att jag påtvingar deras döttrar en tacksamhetsskuld gällande något som vi tar som en självklar rättighet för alla. För egentligen borde både tjejer och killar vara tacksamma för tillgången till utbildning, men det är inget vi begär av dem att de ska gå runt och tänka på det även om vi kanske borde det ibland. Men vi belastar dem inte med världens orättvisor på det sättet.

Det är sällan jag hör att män i Sverige ska vara tacksamma för sin rösträtt eller rätten till sin egen kropp, även om det finns massor av män i världen som inte har dessa rättigheter. För det är på något sätt givet, att alla män har exempelvis rösträtt, även om det bara var för 107 år sedan som alla män fick rösträtt (93 år sedan för kvinnor) och det finns flertal länder där inte män heller har någon egen makt. Även om de kanske har mer makt än kvinnorna. Det finns en orättvisa i vem som ska vara tacksam här i Sverige och just nu är jag lite trött på att vara det som kvinna gentemot detta samhälle.

Vad jag däremot är, är tacksam mot alla de som har kämpat och kämpar än idag. Så tack för er tid, er svett och era pengar. Men till er som tror att det räcker, att Sverige är färdigbakat gällande jämställdhet: Det är vi inte, för det handlar om mer än rösträtt. Det handlar om tillgången och tillhörigheten i samhället och begär inte att jag ska vara tacksam för ett halvtrasigt samhälle där jag inte kan existera på lika villkor som en man.
/Lina

Feminismen har berövat mig musiken, eller?

Som tonåring var jag en av dom som älskade musik, som sa saker som ”musik räddade mitt liv” eller ”musik är allt”. Eskilstuna, där jag är uppväxt, var (är) en musikstad i den mån att det nästan varje helg (känns det som i efterhand i alla fall) var någon spelning med alla ungdomsband som fanns, oftast på Balsta musikslott. Jag och mina vänner var där nästan varje gång och utforskade ny musik. Alla konserter (med bra musik) i stan som vi kunde gå på gick vi på. Vi tvingade vid ett tillfälle när vi var under 18 år med min kompis pappa och faster för att kunna se Hellacopters spela på ett ställe med 18-årsgräns.

Jag älskade musik och jag köpt CD-skivor för nästan hela mitt barnbidrag (inte för att det blev så många). Jag brukade sitta och aktivt lyssna på musiken, lära mig dig, känna den och gå in i den.  När jag var runt 16 minns jag att jag i flera nätter låg framför stereon på en bäddmadrass med hörlurarna på och lyssnade på In your veines med Soundtrack of our lives nätterna igenom. Och grät. Och grät. Och grät. Jag älskade Kent, lärde mig alla texter och lyssnade på dom hela tiden. Min kompis introducerade Damien Rice någon gång på gymnasiet och jag var såld. Lika mycket som jag grinat till Soundtrack of our lives, lika mycket grinade jag till Volcano. För att inte tala om 9 Crimes som jag började gråta när jag hörde de första tonerna under lång period. En annan period var det Pills med the Perishers som var den låt som mest grep mitt hjärta. My hearts a mess med Gotye var en annan låt som beskrev mig som ingen annan låt någonsin gjort. Musik var min ventil och mitt utlopp för dom känslor jag själv inte kunde formulera. Musik var mitt stora intresse och när jag upptäckte ett nytt band eller en ny artist var det lite som att vara kär.

Feminismen har berövat mig detta. Nej, det är kanske inte helt sant, men i mina bittra stunder så känns det så. För vad kan man se i listan över mina gråtlåtar över? Den observante vet redan, det är bara män i den.  När jag började läsa feministisk teori, efter det feministiska uppvaknandet, så insåg jag att det också var viktigt att granska mig själv. Jag funderade bland annat på vad det var jag uppskattade inom litteratur, film och musik. Litteratur och film var inte så jobbigt för mig att acceptera att det var mycket heteronormativitet och skadliga kvinno- och manskaraktärer. Musiken däremot gjorde ont att inse att jag till allra största del lyssnade på män. Att jag var en av dom som sagt att anledningen till att det var så mycket män var ett kvinnorna helt enkelt inte gjorde lika bra musik. Det gjorde ont att inse att jag var en av dom som bidrog till att musikbranschen ser ut som den gör. Att jag var en av dom som köpt argumenten om att kvinnor inte kan eller vill göra bra musik. För det var såklart inte sant, sedan jag börjat reflektera över det så har jag hittat så många kvinnliga musiker som berör mig på samma, eller ett djupare, sätt som In your veines, volcano, 9 crimes och My hearts a mess. Jag älskar Anna Ternheim så att det gör ont när jag ser henne. En av de få artister jag gråtit när jag sett. Jag älskar Ane Brun. Hon är den enda, som jag efter 2,5 timmars konsert tänkt att jag inte vill att det ska ta slut, att jag bara vill fortsätta dansa, gråta och beröras. Jag älskar Jenny Wilson, Lilla Namo, Norah Jones, Dolly Parton, Säkert!, Beyoncé och många många fler kvinnor. Feminismen har således breddat min musiksmak, precis så som feminismen ska göra. Jag är extremt tacksam för att det är så.

Så vad menar jag med att feminismen berövat mig detta? Jo, för att musiken, precis som många andra aspekter av mitt liv, numera består av kön. Det gjorde den såklart innan, utan att jag själv förstod det. Feminismen har gjort att jag inser att jag varit misogyn i mitt musikval, och eftersom det var en viktig del av mitt liv så gör det också jätteont. Och framförallt, jag kan inte förhålla mig neutral inför musiken. Jag måste ständigt reflektera kring det jag hör och varför jag tycker det är bra. Jag ger kvinnor fler lyssningschanser än män, för jag vet att jag tidigare dömt dom hårdare. Feminismen har berövat mig vad jag trodde var en neutral hållning till musiken, för den har upplyst mig om att jag aldrig någonsin varit det. Och ibland känns det som en förlust eftersom att jag numera alltid måste reflektera över vad min kärlek till musiken grundade sig på.

Så med det vill jag säga att jag förstår att det kan vara jobbigt att ställas in för feministiska analyser som säger åt er att ni valt utifrån kön när ni tänkt att ni varit neutrala, eftersom att ni om ni accepterar att ni valt utifrån kön aldrig kan gå tillbaka till att vara neutrala. Men det är en nödvändig insikt, för annars sker ingen förändring. Det är en nödvändig insikt för annars kommer ni alltid att agera utifrån era skeva glasögon och ni kommer att missa så mycket. Ni kommer kanske aldrig annars gå på en konsert med Ane Brun och önska att den aldrig ska ta slut eller sitta i ett regnigt Dalhalla och hitta en ny favoritlåt med Norah Jones.

/Elisabeth