Feminismen har berövat mig musiken, eller?

Som tonåring var jag en av dom som älskade musik, som sa saker som ”musik räddade mitt liv” eller ”musik är allt”. Eskilstuna, där jag är uppväxt, var (är) en musikstad i den mån att det nästan varje helg (känns det som i efterhand i alla fall) var någon spelning med alla ungdomsband som fanns, oftast på Balsta musikslott. Jag och mina vänner var där nästan varje gång och utforskade ny musik. Alla konserter (med bra musik) i stan som vi kunde gå på gick vi på. Vi tvingade vid ett tillfälle när vi var under 18 år med min kompis pappa och faster för att kunna se Hellacopters spela på ett ställe med 18-årsgräns.

Jag älskade musik och jag köpt CD-skivor för nästan hela mitt barnbidrag (inte för att det blev så många). Jag brukade sitta och aktivt lyssna på musiken, lära mig dig, känna den och gå in i den.  När jag var runt 16 minns jag att jag i flera nätter låg framför stereon på en bäddmadrass med hörlurarna på och lyssnade på In your veines med Soundtrack of our lives nätterna igenom. Och grät. Och grät. Och grät. Jag älskade Kent, lärde mig alla texter och lyssnade på dom hela tiden. Min kompis introducerade Damien Rice någon gång på gymnasiet och jag var såld. Lika mycket som jag grinat till Soundtrack of our lives, lika mycket grinade jag till Volcano. För att inte tala om 9 Crimes som jag började gråta när jag hörde de första tonerna under lång period. En annan period var det Pills med the Perishers som var den låt som mest grep mitt hjärta. My hearts a mess med Gotye var en annan låt som beskrev mig som ingen annan låt någonsin gjort. Musik var min ventil och mitt utlopp för dom känslor jag själv inte kunde formulera. Musik var mitt stora intresse och när jag upptäckte ett nytt band eller en ny artist var det lite som att vara kär.

Feminismen har berövat mig detta. Nej, det är kanske inte helt sant, men i mina bittra stunder så känns det så. För vad kan man se i listan över mina gråtlåtar över? Den observante vet redan, det är bara män i den.  När jag började läsa feministisk teori, efter det feministiska uppvaknandet, så insåg jag att det också var viktigt att granska mig själv. Jag funderade bland annat på vad det var jag uppskattade inom litteratur, film och musik. Litteratur och film var inte så jobbigt för mig att acceptera att det var mycket heteronormativitet och skadliga kvinno- och manskaraktärer. Musiken däremot gjorde ont att inse att jag till allra största del lyssnade på män. Att jag var en av dom som sagt att anledningen till att det var så mycket män var ett kvinnorna helt enkelt inte gjorde lika bra musik. Det gjorde ont att inse att jag var en av dom som bidrog till att musikbranschen ser ut som den gör. Att jag var en av dom som köpt argumenten om att kvinnor inte kan eller vill göra bra musik. För det var såklart inte sant, sedan jag börjat reflektera över det så har jag hittat så många kvinnliga musiker som berör mig på samma, eller ett djupare, sätt som In your veines, volcano, 9 crimes och My hearts a mess. Jag älskar Anna Ternheim så att det gör ont när jag ser henne. En av de få artister jag gråtit när jag sett. Jag älskar Ane Brun. Hon är den enda, som jag efter 2,5 timmars konsert tänkt att jag inte vill att det ska ta slut, att jag bara vill fortsätta dansa, gråta och beröras. Jag älskar Jenny Wilson, Lilla Namo, Norah Jones, Dolly Parton, Säkert!, Beyoncé och många många fler kvinnor. Feminismen har således breddat min musiksmak, precis så som feminismen ska göra. Jag är extremt tacksam för att det är så.

Så vad menar jag med att feminismen berövat mig detta? Jo, för att musiken, precis som många andra aspekter av mitt liv, numera består av kön. Det gjorde den såklart innan, utan att jag själv förstod det. Feminismen har gjort att jag inser att jag varit misogyn i mitt musikval, och eftersom det var en viktig del av mitt liv så gör det också jätteont. Och framförallt, jag kan inte förhålla mig neutral inför musiken. Jag måste ständigt reflektera kring det jag hör och varför jag tycker det är bra. Jag ger kvinnor fler lyssningschanser än män, för jag vet att jag tidigare dömt dom hårdare. Feminismen har berövat mig vad jag trodde var en neutral hållning till musiken, för den har upplyst mig om att jag aldrig någonsin varit det. Och ibland känns det som en förlust eftersom att jag numera alltid måste reflektera över vad min kärlek till musiken grundade sig på.

Så med det vill jag säga att jag förstår att det kan vara jobbigt att ställas in för feministiska analyser som säger åt er att ni valt utifrån kön när ni tänkt att ni varit neutrala, eftersom att ni om ni accepterar att ni valt utifrån kön aldrig kan gå tillbaka till att vara neutrala. Men det är en nödvändig insikt, för annars sker ingen förändring. Det är en nödvändig insikt för annars kommer ni alltid att agera utifrån era skeva glasögon och ni kommer att missa så mycket. Ni kommer kanske aldrig annars gå på en konsert med Ane Brun och önska att den aldrig ska ta slut eller sitta i ett regnigt Dalhalla och hitta en ny favoritlåt med Norah Jones.

/Elisabeth

Annonser

3 thoughts on “Feminismen har berövat mig musiken, eller?

    • Hej!
      Jag tror aldrig jag svarade på din kommentar, jag tänkte att jag skulle kolla upp spellistan när jag satt vid en dator och först nu kom jag ihåg det. Jag har börjat följa din spellista nu, kanske lägger till några av mina personliga favoriter. Tack för tips och för din kommentar! /Elisabeth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s