Tacksamhetsskuld

Jag har en längre tid funderat på ett ”positivt” inlägg om feminismen, dess kamp och resultat. I första hand för att visa att jag inte bara ser det arbete som inte är gjort, utan även det som har genomförts. Men på något konstigt sätt har detta skapat en turbulent känsla inom mig. För samtidigt som jag är tacksam för så otroligt mycket, blir jag provocerad av att behöva vara tacksam över det faktum att jag vill betraktas som en likvärd människa i detta samhälle.

I samband med de texter som har skrivits här och i boken har ett antal tidigare systrar kommit fram och uttryckt en besvikelse över det vi upplever. Om ojämställdheten, om skulden, om trycket, om sexualiseringen, om vanmakten och om hjälplösheten. Och jag lider med dem, jag lider med att de måste få höra att det de kämpade så otroligt hårt och framgångsrikt för, står still. Det som man trodde var en revolution och en bestående utveckling stannade och sakta men säkert nästan backade. Jag har stött på de som blir förvånade över att inget har hänt, att sådant som de själva möte när de var unga fortfarande är kvar. Kanske var de naiva, och kanske är vi naiva gällande att kampen inte behöver underhållas än idag.

För hur mycket jag än vill säga till dem som gick före att det är bra nu, går inte det. Jag önskar att jag, som Elisabeth, hade kunnat skriva ett brev fast skicka det bakåt i tiden med den positiva nyheten om att jämställdheten är här nu. När verkligheten kvarstår att i denna takt handlar det om tiotals år, eventuellt hundratals. Det är ändå möjligt att säga att Sverige är ok och jag är bekväm med att beskriva Sveriges utveckling så; ”den är ok”. Vi ska vara ”bäst” men då i jämförelse med andra länder och inte i jämförelse med utopin om ett jämställt samhälle. Och jämför man Sverige med ett land där kvinnor saknar medborgarskap. Ja, då är det rätt så ok, men det betyder inte att det är bra.

För det är ofta något jag hör. Vi kvinnor har det ju bra i Sverige. Se på andra länder där kvinnor dödas utan straff följd, dör i barnsäng, inte får välja partner, inte får bestämma över sin egen kropp och sinne, inte får rösta, INTE FÅR FINNAS! Meningen är att jag ska tänka på dem och vara tacksam över att jag inte är en av dem. Och det är jag, jag är tacksam för min rösträtt, för alla de möjligheter som jag faktiskt har tack vare tidigare kvinnokämpar. Men att jag skulle säga, ”tack det räcker nu” till dagens samhälle finns inte i min värld. Det är inte färdigt. Ett av de skälen är just det som sker i andra länder. Att det finns kvinnor som inte ses som människor utan som objekt, handelsvaror, konsumtionsvaror.

Just det där med tacksamhet är intressant, för det finns mycket vi har att vara tacksamma för i ett land som Sverige. Samtidigt så upplever jag att det är just jag som kvinna som ska vara lite extra tacksam. Det är som att jag skulle stå i klassrummet och säga till mina elever:
– Jo, men tjejer. Ni måste vara tacksamma för att ni får gå i skolan. I stora delar av världen får inte tjejer det.

Föräldrar skulle bli vansinniga (hoppas jag) över att jag påtvingar deras döttrar en tacksamhetsskuld gällande något som vi tar som en självklar rättighet för alla. För egentligen borde både tjejer och killar vara tacksamma för tillgången till utbildning, men det är inget vi begär av dem att de ska gå runt och tänka på det även om vi kanske borde det ibland. Men vi belastar dem inte med världens orättvisor på det sättet.

Det är sällan jag hör att män i Sverige ska vara tacksamma för sin rösträtt eller rätten till sin egen kropp, även om det finns massor av män i världen som inte har dessa rättigheter. För det är på något sätt givet, att alla män har exempelvis rösträtt, även om det bara var för 107 år sedan som alla män fick rösträtt (93 år sedan för kvinnor) och det finns flertal länder där inte män heller har någon egen makt. Även om de kanske har mer makt än kvinnorna. Det finns en orättvisa i vem som ska vara tacksam här i Sverige och just nu är jag lite trött på att vara det som kvinna gentemot detta samhälle.

Vad jag däremot är, är tacksam mot alla de som har kämpat och kämpar än idag. Så tack för er tid, er svett och era pengar. Men till er som tror att det räcker, att Sverige är färdigbakat gällande jämställdhet: Det är vi inte, för det handlar om mer än rösträtt. Det handlar om tillgången och tillhörigheten i samhället och begär inte att jag ska vara tacksam för ett halvtrasigt samhälle där jag inte kan existera på lika villkor som en man.
/Lina

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s