Jag är inte manshatare men…

Är det något som vi feminister upprepar som ett mantra för världen så är det ”nej, jag hatar inte män” som ett svar på påståendet att feminister just hatar män. Ok, det är ju bra att det är så. Hur skulle det se ut om vi gick omkring och hatade halva befolkningen?

Men, jag måste erkänna något. Ibland hatar jag dem, männen alltså. Jag skäms inte för det heller så ni vet. Varför får jag inte hata lite? De har ju gjort sig förtjäna av det; våldtäkter, våld över lag, roffar åt sig alla pengar och makt, förminskar och förtrycker. Fan, de tar ju allt och inget vill de lämna ifrån sig. Allt måste slitas ur deras krampaktiga grepp. Inte en jävla liten krona eller kvadratmeter kommer gratis eller av solidaritet. Jag har för fasen all rätt att vara bitter å mina systrars och min egen räkning!

Jag har läst så många böcker, artiklar, rapporter i mina dagar där detta våld och maktövertag upprepas gång på gång i olika skepnader och av olika anledningar. Så många faktiskt, att min man (ja, jag har ju en egen också) får säga till mig att läsa något lite lättsammare ett tag för jag blir så arg och bitter. Men, det är ju inte mitt fel. Det är ju männen som suger ur mig tron på MÄNskligheten. Skärp er för i hundan! Jag blir som en trotsig tonåring som stampar i marken och skriker, jag hatar dig, för att sedan storma iväg till mitt rum och slänga igen dörren.

Där har ni det, svart på vitt. Ja, jag hatar dem, männen. De där som finns där ute i samhället; på gata, i hemmen, i strukturen. Jag hatar män som fenomen alltså, inte personer! Vad trodde du? Hur skulle det se ut, om jag gick runt och hatade alla män som jag ser? Nej, det går ju inte. En kan inte hata alla manliga individer i hela världen, det är helt enkelt inte möjligt. Som personer gillar jag många män, vissa älskar jag ju också. Andra tycker jag rent av illa om, men deras penis har väldigt lite med det att göra. Där faller den där manshatartiteln lite kan jag tycka.

Därför blir det ju lite komiskt när en feminist anklagas för att hata män. Hur många män finns det i världen? Det går inte att hata alla dessa individer. Först måste en ju känna allihop och det hinner en nog inte med under en livstid…inte för att jag försökt men.

Så, nästa gång vi ses och du av någon anledning känner för att kalla mig manshatare, tänk om. Kanske kan du prova patriarkathatare eller dylikt? Bara ett förslag, så kassera det gärna om du kommer på något bättre! Kanske kan du kalla mig feminist?

Vera

Annonser

One thought on “Jag är inte manshatare men…

  1. Ping: Män, manligt och funderingar | Cissis hemvist för ältande av bedrifter och tillfälliga svackor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s