”Allt är normalt”

Jag ligger på en brits och tackar något eller någon eller min lyckliga stjärna eller vad fan som helst för att det inte är mitt underliv hon gräver i. Barnmorskan som ska hjälpa mig sätta in p-staven i min arm har för tredje gången svarat i sin (privata?) mobil för att prata med sin man. Som ska köpa tapeter. Jag blundar och sväljer hårt. Hon ber om ursäkt. Eftersom hon ska föra in ett främmande föremål i min kropp ursäktar jag henne. Inom mig växer ilskan. När staven tas ut tre år senare får en barnmorska gräva i min arm en stund innan hon hämtar hjälp. Blodet rinner ner på pappret de täckt upp med. Ilskan har blivit till ett svart moln som bara växer inom mig.

Jag sitter på en hård stol i ett upplyst rum. Jag får preventivmedelsrådgivning. Det är relativt okej till en början. Jag vill inte ta fler hormoner för kroppen är ett kaos och jag orkar inte mer. Försökte förklara varför jag inte ville ha p-staven. Att jag upplevde att det gjorde mina viktproblem värre. Hon svarar mig att det mesta äter man sig till. Det visste jag förstås, men kroppen kändes så himla annorlunda. Jag kände inte min kropp efter att ha ätit hormonpreventivmedel sen tonåren. Innan jag går därifrån ska hon ge mig ett papper med min nya avtalade tid. På papperet jag får finns en annan människas personuppgifter. Det var en kompis till mig. Jag lämnar tillbaka pappret. Det kunde varit vem som helst, eller någon jag kände. Ärliga misstag sker. Men det svarta molnet inom mig mullrar och blir bara större.

Jag ligger i gynstolen. Om jag kom dit tidigare skulle jag få hjälp med något för smärtan. Jag kom tidigare men ingen hämtade mig. Eftersom jag inte ens vet vad jag ska fråga efter förstår jag först när jag ligger i stolen att spiralen kommer sättas in utan den hjälpen. Hon måste komma åt och ska vidga med ett hjälpmedel. Det är torrt och hon nyper mig hårt. Jag känner hur plasten får tag i min insida. Tårarna kommer i ögonvrån och jag säger till. På andra försöket går det. Hela situationen känns så fruktansvärt förnedrande. Det enda jag tänkte är att jag behöver inte gå dit på flera år nu. Känner mig lättad. Går på ett återbesök. Blöda som om man förblödde eller inte ha några blödningar alls. Allt är normalt. Säger dom. Vad vet jag?

Jag står i mitt kök och pratar med en kompis. Tre år senare har jag haft så få blödningsfria veckor att jag inte orkar räkna. Jag orkar inte ens bry mig. Min kille får inte ta i mig. Allt känns vidrigt och det där svarta molnet ligger över hela samlivet. Jag orkar inte. Bara tanken på att kontakta barnmorskemottagningen får mig att vilja skrika rakt ut. Till slut fattar jag att jag måste. Min kompis säger att jag måste söka hjälp. Jag skriver på mina vårdkontakter om min rädsla och att jag dragit mig för att gå dit. Jag får en tid.

”Nu pratar vi inte mer om det som varit”. Jag förstår att hon måste göra något. Jag började gråta så fort hon pratade med mig. När hon säger att det i min journal står att allt är normalt får jag nära nog panik. Jag känner att det här orkar jag inte med. Inte en gång till. Utöver detta är jag rädd för att jag har hormonproblem – men det är tydligen inte deras ansvar utan vårdcentralens. (På vårdcentralen säger läkaren att det inte är deras ansvar.) Hon avfärdar mig bryskt. Vi gör undersökningen. Spiralen är borta. Den förnedrande undersökningen är över. Tårarna bränner under mina ögonlock. Rädd om stämningen, rädd att förlora ansiktet och den sista värdighet jag har så slätar jag över och säger att allt är okej.

Allt är inte okej. Jag vill aldrig mer gå dit. När modet bara räcker till några rader på mina vårdkontakter på internet för att få en tid är det svårt att räcka till i det kalla ljuset på mottagningen. I en kvinnosjukvårdskultur där allt vilar på devisen ”allt är normalt” är det inte lätt att navigera. Där ingenting är någons ansvar utom mitt eget men jag inte kan undersöka mig själv; vem ska då hjälpa mig?

Att en fittrevolution behövs är bara en plågsam påminnelse.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/hon-vill-starta-ett-fittuppror

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s