Och så var det dags för löneförhandling

Jag tänker igenom vad jag ska säga och listar upp saker i huvudet som jag är bra på. Egenskaper och förmågor som går att värdera i form av pengar. Jag laddar och tänker nu ska jag stå på mig. Nu ska jag inte ge mig bara för att jag möter på ett motargument utan jag ska argumentera och visa mig så pass självsäker att löneanspråket blir en självklarhet. Sedan händer något helt annat. Samtalssituationen blir inte alls som jag hade tänkt mig och tvekar, för att sedan göra det jag hade tänkt mig. Står på mig. En diskussion uppstår och sakta men säkert känner jag mig jobbig. Jobbig för att jag står på mig gällande en sak som jag egentligen anser är mycket viktig. Motargumenten från motpartnern är egentligen inte särskilt konkreta eller sakliga vilket ger mig mer kraft. Men sen då, vad händer sen? För samtalet avslutas med att det måst fortsätta vid ett senare tillfälle. Och jag börjar grubbla.
Jag ingår i den fantastiska kategorin lärare. En underbetald enligt vissa (oss själva framförallt) eller en rimligt betalad grupp enligt andra. Ett kvinnodominerat yrke som har fallit i status de senaste decennierna. Samt ett yrke som är hårt utsatt för kritik av de flesta i samhället. Hur vida yrkets status har fallit med det ökade antalet snippor eller av andra anledningar vet jag inte och har egentligen ingen anledning att spekulera i det just nu. Oavsett drar man en koppling mellan hög status och löner där lönen visar värdet på det man gör och den utbildning man har.

Så hur får man en högre lön? Enligt vissa handlar det om individens förmåga att uppskatta sina förmågor och förhandla utifrån det. Så det var det jag gjorde. Jag tycker att jag är grym på mitt jobb. Jag har lagt ner mycket tid på min utbildning och pengar, jag har kunskaperna som behövs, är villig att utvärdera och utvecklas, bra elevkontakt, osv. (detta börjar låta som en arbetsansökan). Visst, det finns saker som jag inte behärskar eller har erfarenhet av än, men jag är ju inte färdigpaketerad i mitt yrkesliv direkt. Så det är utifrån detta jag värdera mig själv men så kommer fröken duktig ältandes: Har jag verkligen gett allt jag kan? Har jag verkligen dokumenterat tillräckligt? Har jag läst på tillräckligt? Har jag gett alla lika mycket tid? Men framförallt tog jag i för hårt? Har jag övervärderat mig? Jag känner plötsligt en skuld för att jag har bett om för mycket och gapat efter hela stycket.

Och där kan jag inte låta bli och fundera på om det är jag som är en så pass osäker person att jag inte litar på mig själv. Eller om det är min uppfostran, kön och samhällets syn på mig som spökar. För jag kan inte låta bli och undra om en man gör likadant, ifrågasätter sig själv och känner skuld. Enligt det jag hör och läser verkar det inte så, då just det är ett argument för löneglappen. Att det är för att kvinnor inte står på sig i lönesamtal som gör att vi ligger ca en 1000-lapp bakom våra manliga kollegor. Om så är fallet så får jag väl bara ta och stå på mig då och lita på min egen självvärdering. Men det kostar ett antal interna ifrågasättanden som jag önskar att jag hade sluppit för det tar tid och energi.
/Lina

”Det behövs en man som kommer in och styr upp”

Ovanstående har jag hört ett flertal gånger i samband med mitt jobb. Vi har endast kvinnliga chefer, och när de ska göra något anses det, att det ”bara” blir tjafs, alla vill bestämma och inget blir ordentligt bestämt. Nä, det behövs en man som kommer dit. Kommer dit och bestämmer alltså? Kommer dit och överröstar och låter ingen annan prata? Eller vad annat menar personer som använder sig av detta uttryck. För mig innebär det just det: att han kommer dit och bestämmer eller delegerar. Som om kvinnliga chefer inte kan fatta beslut utan att en man säger, gör så här. Något som jag ställer mig högst tvivlande till.

Vi kan ju ta en titt på vilka ord som används runt manliga och kvinnliga chefer. Jag skriver några ord så får vi se vilka ni kopplar som kvinnliga respektive manliga egenskaper.
Tjafsa, diskutera, tjattra, domdera, osams, oeniga, bråkar, kommer inte överens.

Hur ofta har ni hört beskrivningen att en grupp manliga chefer sitter och tjattrat inför sitt beslut. Samt att de inte kan bestämma sig för de blir tjafs, de blir osams. Tänk om det kunde komma in en kvinna i den där tuppgården och ruska om dem lite så att det blir något gjort. Tyvärr har jag aldrig hört den beskrivningen, men ni får mer än gärna motbevisa mig. De får gånger jag hör att kvinnor behövs på en arbetsplats är för att lugna ner stämningen, få den lite mindre macho, lite mer rumsren. Inte för att komma in och bestämma.

Magin runt mannen och hans manlighet är nästan otrolig. Det vi förväntar av oss av män bara för att de är män. Ovanstående med att ta in en manlig chef kanske fungerar ur perspektivet att man tar förgivet att det är den manliga chefen som ska leda alla chefer. Medan när det ”bara” är kvinnor framstår det som att det inte finns någon tydlig ledare, även om det troligtvis finns det.

Jag tänker på en annan situation då man tror att män kan lösa situationen bara för att det är män, och det är just i skolan. (Kan ju tillägga att ovanstående chefer är chefer just för en skola.)  I alla fall: det behövs mer män för att kunna hantera de bångstyriga eleverna. En man kan komma in där med sin pondus, sin kroppshydda och sin röst och vråla lite så att alla barn sätter sig ner. En generalisering som jag också har mött en hel del det senaste året. Problemet med detta är dock att ALLA män inte är denna typ av person. Alla män har inte den fysiken, rösten eller pondusen för den delen. OCH alla män VILL INTE vara den som måste vara väktare på sin egen arbetsplats och släpa ut de ungar som inte kan kontrollera sig själva. Hade de velat bli väktare tror jag att de hade blivit det, hade de velat vara väktare och pedagoger hade de blivit militärer (min fördom). Men som de flesta som blir lärare vill de i första hand undervisa. De får en roll tillskriven sig som det kanske inte alltid vill ha och inte heller kan leva upp till. Utifrån vad? Våra tankar om att män endast behövs för deras fysik och förmåga att sätta ner foten. När det i skolan snarare behövs tvärtom. Män som kan vara bra förebilder för unga killar att ta ansvar för sig själva, sina studier och sitt beteende. Inte att man kör på tills man blir nedbrottad

Skolan ska vara en reflektion av samhället. En ledning och ett kollegial som hela tiden pekar på att det behövs en man för att ”styra upp situationen”, ger väldigt tydliga signaler om vilken roll kvinnor och män ska va. Både lärare, kvinnliga och manliga, och elever vallas fint in i små fållor. Jag själv skriver inte under på detta och jag hoppas att det finns fler lärare som inte heller gör det.  

/Lina

Brännande Vulva

Har ni sett filmen Sliding Doors? Det är en film med Gwyneth Paltrow där en får följa en tid i hennes liv ur två perspektiv. Två olika scenarion på samma situation, vilket betyder att utgången också skiljer sig avsevärt. Jag ska ge er en inblick i en period i mitt liv ur två olika perspektiv. Hur det blev och hur det kunde blivit.

 

Från det jag var 22 till jag var 28 år hade jag problem vid samlag. Det gjorde dödligt ont en period. Jag hade väl Vestibulit antar jag. Det betyder att en har, rent ut sagt, skitont om en försöker med penetrationssex. Orsaken till tillståndet hos mig hade nog en rad olika förklaringar. Som exempel har jag inte ätit P-piller (eller liknande preventivmedel) sedan dess, jag ställer aldrig upp på välgörenhetssex utan förspel, jag skulle aldrig i mitt liv använda de receptfria medel mot svampinfektioner i slidan som finns på apoteket, och jag tvättar slidan med enbart vatten eller eventuellt barnolja.

 

Till en början hade jag lite ont vid samlag men efter en tid var det omöjligt att ha det överhuvudtaget. Jag fick till slut tummen ur och gick till kvinnokliniken i min hemstad.

 

Scenario 1:

Där gott folk, träffade jag en fantastisk läkare! Hen var överläkare för kvinnokliniken och jag fick komma till henom regelundet. Hen undersökte och såg att mina slemhinnor var utslitna och behövde stärkas för att smärtan skulle kunna försvinna. Varje gång penslade hon på ett medel som brände för att hjälpa uppbyggnaden. Varje gång hen penslat på medlet och det började bränna så svalkade hen min brännande vulva genom att vädra med en solfjäder och klappa mig på benet. Jag blev beordrad att avstå från penetrationssex under ca 6 månader. Hen lyssnade på mig och pratade med mig som om mitt problem var verkligt och hen fick mig att förstå att jag inte var ensam.

En period fick jag och min partner också gå på en typ av sexterapi för att lösa upp låsningar som gjorde att jag spände mig.

 

I nästan 2 år gick jag till denna läkare. Aldrig fick hen mig att känna mig dum. Aldrig gav hen upp på mig. Efter den tiden lärde jag mig att hantera problemet och jag kunde med lite tålamod ha ett samliv som jag och min partner ändå tyckte fungerade. Sen fick jag barn vilket blev den slutgiltiga lösningen för åkomman.

 

Scenario 2:

Jag kommer in och sätter mig mittemot en överläkare som verkar trevlig. Hen säger följande. Vesibulit finns inte. Det är sjukvårdens bemötande som gör tjejer sjukare. Vi får bekräftelse för våra påhittade känslor och blir då sjukare, fast bara i huvudet då! Nej, sexlivet som är så viktigt för familjelivet. Om kvinnan inte ställer upp på sex och ligger och tror att hon är sjuk så blir mannen ledsen och då blir också familjen lidande med ledsna barn (!?) och hela idyllen faller. Nej, ta och gå hem och ha sex med din man och tänk inte mer på detta.

 

Efter samtalet gjorde hen en gynekologisk undersökning på mig och tog prover. Den gjorde ont! Jag sitter där gråtfärdig efter det samtalet och undersökningen (fast är noga att dölja det). Går därifrån utan hjälp och en overkligt tom känsla i magen.

 

Sanningen är att båda dessa scenarion hände mig. Det första hände när jag hade ont och jag fick jättebra hjälp. Det andra hände efter att jag slutat gå till kvinnokliniken. Det hade gått några år och fick jag en underbar svampinfektion igen och ringde samma klinik för att få behandling. Jag fick inget recept utskrivet utan de ville att jag kom in för undersökning först då det var så länge sedan jag varit där. Sköterskan meddelade att den läkaren jag haft inte fanns kvar, utan det hade börjat en annan och de frågade om det gick bra. Jag tyckte väl att det inte gjorde något då jag ändå bara skulle dit för att få min medicin. Jag blev så jävla förnedrad och nedtryckt av den förbannade idioten! Hur vågade hen att säga de där sakerna till mig?! Speciellt som hen inte hade med det att göra då jag inte ens var där i det ärendet. Jag hade ju redan fått hjälp med det flera år tidigare. Antagligen kände hen så starkt att jag var en patetisk psykiskt sjuk kvinna som behövde veta att jag inbillat mig.Jag anmälde henom efter det men vet inte om det blev något utav det. De ringde mig och ställde frågor, mer vet jag ej.

 

När jag tänker tillbaka blir jag så himla förbannad på den där jäkla läkaren. Jag hade tur att jag inte träffade på henom förrän jag fått hjälp. Men hur många tjejer och kvinnor som lider av denna vidriga åkomma har hen avfärdat under sin tid som läkare?

 

Träffar du på en liknande idiot till läkare så anmäl och gå till någon annan! Någonstans finns fler gynekologer som min räddare i nöden Kerstin, det måste vi tro!

 

//Vera

Ren, tyst och lydig

Under veckan har årsdagen av Fadime Sahindal uppmärksammats, det har nu gått 12 år sedan hon mördades.

Fadime Sahindal visade många av oss en företeelse vi inte sett i Sverige tidigare. Våld och förtryck på grund av familjens heder och anseende. Hennes kamp för flickor och kvinnors rättigheter oavsett religion och etnicitet undgick ingen. Hon lämnade ingen oberörd.

Hon blev mördad av sin pappa för att hon valde att gå sin egen väg. Hon har blivit en symbol för frihet och mod.
Hennes strid har fortsatt genom många människor som genom sitt engagemang och hårt arbete ständigt kämpar för flickor och kvinnors rättigheter. För flickors rätt att välja egna vänner, ha fritidsaktiviteter, välja sina kläder och framförallt välja kärleken. Självklarheter för vissa vilket kan innebära döden för andra.

För att kunna förstå och hjälpa de som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck behöver vi också förstå dem komplexa strukturerna. Dem patriarkala mönstren är tydliga. Släktens och familjens (först och främst männens) heder kopplas till flickor och kvinnors kroppar och beteende, och de ska bevakas och skyddas. Vara rena. Vara tysta. Vara lydiga. Ett påstått snedsteg kan förstöra hela familjens rykte.

Vad kan vi göra då? Kan vi göra något? Att erkänna att hedersrelaterat våld och förtryck existerar och att problemställningarna måste bekämpas med speciella åtgärder är ett steg i rätt riktning. Vi är inte där än, 12 år efter Fadimes död.
/Asal

Jag är inte manshatare men…

Är det något som vi feminister upprepar som ett mantra för världen så är det ”nej, jag hatar inte män” som ett svar på påståendet att feminister just hatar män. Ok, det är ju bra att det är så. Hur skulle det se ut om vi gick omkring och hatade halva befolkningen?

Men, jag måste erkänna något. Ibland hatar jag dem, männen alltså. Jag skäms inte för det heller så ni vet. Varför får jag inte hata lite? De har ju gjort sig förtjäna av det; våldtäkter, våld över lag, roffar åt sig alla pengar och makt, förminskar och förtrycker. Fan, de tar ju allt och inget vill de lämna ifrån sig. Allt måste slitas ur deras krampaktiga grepp. Inte en jävla liten krona eller kvadratmeter kommer gratis eller av solidaritet. Jag har för fasen all rätt att vara bitter å mina systrars och min egen räkning!

Jag har läst så många böcker, artiklar, rapporter i mina dagar där detta våld och maktövertag upprepas gång på gång i olika skepnader och av olika anledningar. Så många faktiskt, att min man (ja, jag har ju en egen också) får säga till mig att läsa något lite lättsammare ett tag för jag blir så arg och bitter. Men, det är ju inte mitt fel. Det är ju männen som suger ur mig tron på MÄNskligheten. Skärp er för i hundan! Jag blir som en trotsig tonåring som stampar i marken och skriker, jag hatar dig, för att sedan storma iväg till mitt rum och slänga igen dörren.

Där har ni det, svart på vitt. Ja, jag hatar dem, männen. De där som finns där ute i samhället; på gata, i hemmen, i strukturen. Jag hatar män som fenomen alltså, inte personer! Vad trodde du? Hur skulle det se ut, om jag gick runt och hatade alla män som jag ser? Nej, det går ju inte. En kan inte hata alla manliga individer i hela världen, det är helt enkelt inte möjligt. Som personer gillar jag många män, vissa älskar jag ju också. Andra tycker jag rent av illa om, men deras penis har väldigt lite med det att göra. Där faller den där manshatartiteln lite kan jag tycka.

Därför blir det ju lite komiskt när en feminist anklagas för att hata män. Hur många män finns det i världen? Det går inte att hata alla dessa individer. Först måste en ju känna allihop och det hinner en nog inte med under en livstid…inte för att jag försökt men.

Så, nästa gång vi ses och du av någon anledning känner för att kalla mig manshatare, tänk om. Kanske kan du prova patriarkathatare eller dylikt? Bara ett förslag, så kassera det gärna om du kommer på något bättre! Kanske kan du kalla mig feminist?

Vera

Tacksamhetsskuld

Jag har en längre tid funderat på ett ”positivt” inlägg om feminismen, dess kamp och resultat. I första hand för att visa att jag inte bara ser det arbete som inte är gjort, utan även det som har genomförts. Men på något konstigt sätt har detta skapat en turbulent känsla inom mig. För samtidigt som jag är tacksam för så otroligt mycket, blir jag provocerad av att behöva vara tacksam över det faktum att jag vill betraktas som en likvärd människa i detta samhälle.

I samband med de texter som har skrivits här och i boken har ett antal tidigare systrar kommit fram och uttryckt en besvikelse över det vi upplever. Om ojämställdheten, om skulden, om trycket, om sexualiseringen, om vanmakten och om hjälplösheten. Och jag lider med dem, jag lider med att de måste få höra att det de kämpade så otroligt hårt och framgångsrikt för, står still. Det som man trodde var en revolution och en bestående utveckling stannade och sakta men säkert nästan backade. Jag har stött på de som blir förvånade över att inget har hänt, att sådant som de själva möte när de var unga fortfarande är kvar. Kanske var de naiva, och kanske är vi naiva gällande att kampen inte behöver underhållas än idag.

För hur mycket jag än vill säga till dem som gick före att det är bra nu, går inte det. Jag önskar att jag, som Elisabeth, hade kunnat skriva ett brev fast skicka det bakåt i tiden med den positiva nyheten om att jämställdheten är här nu. När verkligheten kvarstår att i denna takt handlar det om tiotals år, eventuellt hundratals. Det är ändå möjligt att säga att Sverige är ok och jag är bekväm med att beskriva Sveriges utveckling så; ”den är ok”. Vi ska vara ”bäst” men då i jämförelse med andra länder och inte i jämförelse med utopin om ett jämställt samhälle. Och jämför man Sverige med ett land där kvinnor saknar medborgarskap. Ja, då är det rätt så ok, men det betyder inte att det är bra.

För det är ofta något jag hör. Vi kvinnor har det ju bra i Sverige. Se på andra länder där kvinnor dödas utan straff följd, dör i barnsäng, inte får välja partner, inte får bestämma över sin egen kropp och sinne, inte får rösta, INTE FÅR FINNAS! Meningen är att jag ska tänka på dem och vara tacksam över att jag inte är en av dem. Och det är jag, jag är tacksam för min rösträtt, för alla de möjligheter som jag faktiskt har tack vare tidigare kvinnokämpar. Men att jag skulle säga, ”tack det räcker nu” till dagens samhälle finns inte i min värld. Det är inte färdigt. Ett av de skälen är just det som sker i andra länder. Att det finns kvinnor som inte ses som människor utan som objekt, handelsvaror, konsumtionsvaror.

Just det där med tacksamhet är intressant, för det finns mycket vi har att vara tacksamma för i ett land som Sverige. Samtidigt så upplever jag att det är just jag som kvinna som ska vara lite extra tacksam. Det är som att jag skulle stå i klassrummet och säga till mina elever:
– Jo, men tjejer. Ni måste vara tacksamma för att ni får gå i skolan. I stora delar av världen får inte tjejer det.

Föräldrar skulle bli vansinniga (hoppas jag) över att jag påtvingar deras döttrar en tacksamhetsskuld gällande något som vi tar som en självklar rättighet för alla. För egentligen borde både tjejer och killar vara tacksamma för tillgången till utbildning, men det är inget vi begär av dem att de ska gå runt och tänka på det även om vi kanske borde det ibland. Men vi belastar dem inte med världens orättvisor på det sättet.

Det är sällan jag hör att män i Sverige ska vara tacksamma för sin rösträtt eller rätten till sin egen kropp, även om det finns massor av män i världen som inte har dessa rättigheter. För det är på något sätt givet, att alla män har exempelvis rösträtt, även om det bara var för 107 år sedan som alla män fick rösträtt (93 år sedan för kvinnor) och det finns flertal länder där inte män heller har någon egen makt. Även om de kanske har mer makt än kvinnorna. Det finns en orättvisa i vem som ska vara tacksam här i Sverige och just nu är jag lite trött på att vara det som kvinna gentemot detta samhälle.

Vad jag däremot är, är tacksam mot alla de som har kämpat och kämpar än idag. Så tack för er tid, er svett och era pengar. Men till er som tror att det räcker, att Sverige är färdigbakat gällande jämställdhet: Det är vi inte, för det handlar om mer än rösträtt. Det handlar om tillgången och tillhörigheten i samhället och begär inte att jag ska vara tacksam för ett halvtrasigt samhälle där jag inte kan existera på lika villkor som en man.
/Lina

Åååhh, så roligt. INTE.

I helgen var jag på en musikal som utspelade sig på 50-talet. En tidsera som inte direkt är känd för sitt jämställdhetstänk och därmed begär jag inte att ett sådant tänk ska finnas i manuset. Däremot blir jag smått förvånad när publiken skrattar gott åt uppenbara sexuella trakasserier på jobbet. Hon som är direktörens älskarinna och uppenbarligen bara har fått jobbet pga. att hon ligger med chefen, blir antastad av en annan kollega som då får sparken. Åååhh, så roligt. INTE.

Jag går vidare till en underbar skolresa till Stockholm som tyvärr innebar att jag fick äran att se Ronny och Ragge i vuxenålder. Dessa charmiga raggare som pratar om att pöka och göra flickorna kåta. Dock är enda sättet för dem att komma nära en tjej genom ett uppenbart våldtäktsförsök. Det är nog inte menat som roligt och det är ingen som egentligen skrattar. Däremot skrattar man åt Ronny och Ragge, som för mig är en tragisk syn på män från landsbygden. Till det hela verkar det som att de femtonåriga eleverna i bussen delvis identifierar sig med dessa trasiga karaktärer. Det är kanske jag som överanalyserar men det är allt annat än roligt.

Under samma bussfärd tar vi en titt på Den där Mary, mycket underhållande film men återigen flera inslag av nedvärderande syn på kvinnor, män och sexualitet. I och med dessa tillfällen har jag inom en veckas tid kommit fram till att jag har skapat mig en PK-humor där jag finner sexistiska skämt trååååååkiga. I och med detta blir jag för många (ursäkta uttrycket)  ”en tråkig j*vla feminist som bara förstör hederlig humor”. Och ja, det är precis det jag är för den som finner sexistiska skämt roliga. Som på teatern där jag relativt högt sa att ”ja, sexuella trakasserier är ju roliga” med en skarp ton. Pinsamt tyckte min sambo. Vad andra tyckte vet jag inte. Det var ingen som sa något, just då.

Vid andra tillfällen har jag hört uttalande om att feminister är tråkiga och inte har någon humor. Och där vet jag vet inte vad det är som gör reaktionen från andra så stark när jag säger dessa typer av skämt inte är roliga. Kanske trycker det på en liten samvetsknapp som startar och skaver lite. Jag menar bara att jag inte tycker att det är roligt. Det finns väl massor av saker som folk finner tråkiga. Varför är just detta en så het potatis? (förslagsvis, för att det inte är roligt och folk vill bara försvara sitt dåliga samvee med att jag är tråkig.)

Men oroa er inte, jag har absolut inte tråkigt i min vardag. Jag skrattar ofta och gott till andra typer av skämt. Musikalen som jag nämnde ovan. Det fanns massor av saker jag skrattade åt och överlag var det en mycket bra föreställning. Den där Mary skrattade jag också till vid flera tillfällen. Så jag satt inte och såg ut som en sur citron filmen ut. Ronny och Ragge fann jag dock inte rolig, så där gick väl min gräns. Jag är barnsligt förtjust i pruttar och fisar på film. The Fartgun istället för The Dartgun i Despicable me gör att jag fnissar tyst för mig själv nu när jag skriver. De flesta smarta komiker, som har tänkt efter, och använder sig av sexistiska skämt via ironi för att lyfta ett problem underhåller mig också. För humor är ändå ett sätt att lyfta ämnen som folk tycker är jobbiga att prata om. Då krävs det en smart komiker, som har ett syfte med sina skämt och som tur är finns det en hel drös av dessa så jag går inte skrattlös.

Jag önskar dock att fler reflekterade lite över vad de tycker är roligt och inte roligt, för humorn återspeglar vårt samhälle. Så länge man skrattar åt sexuella trakasserier på jobbet på teater. Ja, då skrattar man även åt det i verkligheten. 

SÅ:

Hej! Mitt namn är Lina och jag har PK-humor när det kommer till sexistiska skämt, men jag kan ha rätt så roligt ändå.

/Lina