1964 – kvinnors sexuella frigörelse, eller?

Så kom då äntligen den lilla tabletten som hindrade oönskad graviditet. Kvinnan tog den varje dag och oftast hade tabletten önskad effekt. Kvinnan blev inte oönskat gravid. Sedan dess har en rad olika hormonpreparat passerat revy. Olika typer av hormonkombinationer men för många svårt att hitta något som var optimalt.  Att hon fick olika biverkningar fick hon stå ut med. Lusten kunde försvinna, viktförändringar och påverkan på humöret var inte helt ovanligt. Vad har hänt på dessa 50 år? Jo, preparaten har utvecklats och finns i fler administreringssätt.  Tabletter, spiral, ring, plåster, spruta och implantat. Ändå inte självklart att kvinnan mår helt bra på dessa hormoner. Den sexuella frigörelse som vi väntade oss på 1960-talet blev för en del en fälla i stället. Nejet blev inte alltid ett nej. Du äter ju p-piller… ingen kondom här inte! Påtvingat sex och könssjukdomar. En del slutade och gör så fortfarande med hormonerna eftersom de inte mår bra på dem. Det finns inte många alternativ. En del barnmorskor känner sig osäkra i att ge råd om alternativen och vi är få som har jobbat med Naturlig Familjeplanering (NFP). Jag vill se en satsning på preventivmedel som de flesta kvinnor mår bra av och som inte har en massa biverkningar. Kvinnor har rätt till att kunna njuta av sin sexuella känsla och lust.

 

Gunilla Larsson, leg. barnmorska

Axelinas byrå

Annonser

Kom och köp!

Vi har haft årsmöte och bestämt oss för att göra lite nya grejer framöver. När det nya kommer in ska det gamla ut, eller hur man nu säger, och vi har därför beslutat att bara fortsätta sälja böcker en begränsad tid. Eftersom att vi är säkra på att ni är många som tänkt att ni ska köpa boken eller kassen men ännu inte kommer er för det ger vi er nu en sista chans att köpa boken. Till förmånligt pris dessutom!

Vi kommer att sälja böckerna fram till sista juni.

Priserna är som följer:

  • Bok + kasse 100 kr
  • Enbart bok: 70 kr
  • Enbart kasse: 50 kr

Vill du köpa ett större antal böcker, kanske till din bokcirkel eller för att starta upp en feministisk samtalsgrupp, så får du mängdrabatt. Kontakta oss för priser!

Om ni vill köpa, hör av er till oss på team.skulden@gmail.com, om  boken ska skickas med post tillkommer frakt.  För en bok blir det t.ex. 24 kr.

Alla priser gäller till sista juni eller så länge lagret räcker.

P1010104
P1010103

När jag blev stor

Jag var 12 år när blodet kom. Min lycka var total. I min klass var det tufft att få sin mens. Det var ett bevis på att man var stor. Mens, adidasbyxor och cigg bakom uppehållsrummet. Tre tydliga statusmarkörer. Min första mens gjorde inte ont. Inte heller min andra. Det var först vid min tredje mens jag fick svårt att räta på ryggen.

När jag hade börjat i gymnasiet hade min smärta nått obeskrivliga höjder. Jag kunde inte längre bajsa när jag hade mens. Det gjorde för ont. Jag kunde inte gå till skolan de första dagarna av mensen. Jag kunde inte träna. När vi var på skolresa fick jag skäll av min lärare för att jag hade lämnat gruppen. I hemlighet hade jag smugit iväg på toaletten för att kräkas av mina smärtor. Skolresan var en del i en kurs (turism). Jag fick knappt G, trots att jag älskade det ämnet.

Jag fick höra av alla vuxna att det var normalt. Att det ska göra ont när man har mens. Jag gick till ungdomsmottagningen flera gånger för att få hjälp mot smärtan. Pratade med gynekologer. De tittade i mitt underliv och sa att jag fick stå ut. Allt var bra. Det var nog inte var så farligt. Att man kunde bli beroende av smärtstillande. Varje mens fantiserade jag om att sticka en kniv i magen för att dränera det som gjorde så ont. Varje mens ville jag dö.

Jag bet ihop. Intalade mig själv att jag måste vara extremt fertil. Att det är därför det gör så ont. Så jag blev duktig på att skydda mig och längtade ännu mer efter tiden när jag skulle träffa mannen som jag ville jag barn med. För några år sedan gjorde jag det. Jag träffade HONOM.

Vi visste direkt att vi ville ha barn tillsammans och de första månaderna av försök var lustfyllda. Sen började jag känna att det var något som kanske inte stämde. Det hände ju INGENTING! Jag började läsa på och fick veta att det fanns en sjukdom som heter endometrios. De flesta symptom kände jag igen väl.

Efter ett år av försök fick vi börja en fertilitetsutredning. Gynekologerna sa att vi var oförklarligt barnlösa. Att inget var fel. Jag bönade och bad om en titthålsoperation. Det är bara så man kan veta om någon har endometrios. Gynekologerna lyssnade inte på mig, sa att jag inte hade endometrios. Du verkar inte ha så ont, sa de. Du är så välfungerande, sa de. Efter många besök gick de med på att jag skulle få opereras ändå. Det tog nästan ett år igen innan jag fick min tid.

Hela buken var full av endometrioshärdar.
Du vet kvinnans kropp är ett mysterium, sa min läkare.

Fakta om endometrios
Endometrios kommer av att livmoderns slemhinna (endometrium) finns på fel ställe; på t ex äggstockar eller äggledare. Endometrios är en vanlig men dold kvinnosjukdom som drabbar ca 5-10% av alla kvinnor i fertil ålder. Endometrios är en kronisk sjukdom. Man vet inte vad som orsakar endometrios. 25-50% av ofrivilligt barnlösa kvinnor har endometrios. Det finns inget botemedel mot endometrios, men behandling kan hjälpa. Kvinnor med särskilt svår endometrios kan dö om de inte får behandling.

Vanliga symptom är:
– Ont i nedre delen av magen och diarré eller förstoppning när man har mens.
– Ont vid samlag
– Ont när man kissar eller har avföring
– Urinträngningar
– Svårt att bli gravid
– Riklig mens

Grattis på födelsedagen till oss!

I dag är det inte bara internationella kvinnodagen, det är också Skulden är inte mins födelsedag!

Vi fyller två år i år. Idag för exakt två år sedan vi la upp vårt första blogginlägg. Det var Malin som var först ut med inlägget ”att berätta och placera ansvar” där hon skrev om våld mot kvinnor. Sedan dess har vi publicerat 157 inlägg. Det har varit en stor variation på ämnena, vi har bland annat skrivit om vården, landsbygden, barn, politik, kroppen och vardagen. Ska vi hitta en gemensam nämnare så är det att inläggen handlar om hur ojämställdheten inte bara är några abstrakta siffror på ett papper, utan någonting som drabbar oss varje dag, hela tiden.

För exakt ett år sedan, på vår ett års dag, släppte vi vår bok! Boken var faktiskt den ursprungliga idén till Skulden är inte min, men när vi träffades i januari 2012 kändes det omöjligt att vänta så lång tid som det skulle ta att skriva en bok, så därför blev det en blogg också. Det är vi mycket glada över. Och stolta. Bloggen har nått ut till så många fler än vad vi någonsin kunnat ana. I början av veckan passerade vi 90 000 visningar, långt fler än vad 14 värmländskor trodde på för två år sedan.

I samband med boksläppet förra året hade vi ett panelsamtal med fyra av författarna på Festival för systerskap i Karlstad. Efter det välbesökta boksläppet hade vi också en legendarisk boksläppsfest där vi bland annat spelade den officiella Skulden är inte min-sporten rundpingis och framförde den inofficiella Skulden är inte min-låten ”Du måste finnas.

Och utöver allt det här skrivandet och boksläppandet har vi hunnit med en hel del annat också under 2013. Ett panelsamtal liknande det vi hade på boksläppet gjorde vi sedan också på Feministiskt forum i Stockholm i maj. Vi har också varit ute på flera ställen och pratat om projektet, feminism och varför det är så viktigt att prata om våra erfarenheter med varandra. Bland annat på Karlstads bokcafé och den Värmländska bokmässan.

Skulden är inte min, ett blogg- och bokprojekt av 14 värmländska feminister, har hunnit med en hel del under de två år vi varit aktiva. Vad som kommer i framtiden får vi se. Kanske blir Skulden är inte min en trotstig treåring?

Och den där boken vi släppte, den sålde slut redan första helgen. Vi tryckte såklart snabbt upp ytterligare en upplaga, och nu har vi sålt ca. 500 böcker! Du är väl en av dom som har en bok? Om inte kan vi tipsa om att vi står med bokbordet på Festival för systerskap i år också. Kom och köp ett eller flera exemplar! Det är idag i bibliotekshuset i Karlstad mellan kl. 11-15.

Minimumvård

Vid första besöket hos barnmorskan konstaterades att mitt blodtryck var för högt, och det var inte bra för varken mig eller för det ofödda barnet. Jag började gå på kontroller hos mödravårdcentralen varannan vecka. Mitt blodtryck mättes och jag fick lämna urinprov för att se om jag läckt äggvita. Inför varje tillfälle satt jag där i väntrummet och andades med magen. Försöket få ner pulsen och tänkte på att jag kanske utgjorde en fara för mitt barn.

Efter några besök hos min barnmorska fick jag veta att hon skulle sluta. Jag skulle få träffa en annan. Det skulle inte vara några problem. Allt skulle bara fortsätta som innan. Jag gick på mina inbokade träffar och träffade nya barnmorskor varje gång. Samma frågor; har någon i din familj högt blodtryck? Ser du ljusblixtar? Har du ont i huvudet? Om du får ont i huvudet måste du ringa förlossningen…

Barnmorskorna bad om ursäkt för att jag slussades runt och fick träffa så många olika. Det var inte bra sa dom och log ursäktande. Deras ord fick min oro att växa; tänk om de missade något? Ena gången var trycket mycket högre än innan, andra gången mycket lägre. Det kunde bero på att olika personer mätte sa de. Jag började fundera på om allt verkligen var bra. När jag kom på besöken kunde jag få frågan; vad var det vi skulle göra med dig idag då? Samtidigt som de stressat försökte läsa igenom anteckningarna i min journal. Jag fick förklara för dom varför kontrollerna gjordes så tätt, varför den ena hade bokat in mig att träffa den andra. Det var svårt att få tider som stämde med när de olika kontrollerna under graviditeten skulle göras.

Jag försökte säga att jag inte ville träffa fler olika barnmorskor nu. Jag ville så gärna förklara för dom hur det kändes för mig att inte veta deras namn. Jag ville dela min oro med dom så att den skulle lätta från mina axlar. Men jag sa inget. Jag hörde till och med mig själv säga att det inte gjorde något att det ständigt var nya människor jag träffade. Jag grät på parkeringen istället. Uppgiven över att de inte verkade ha koll. Jag kände mig inte trygg med den vård jag fick.

Mot slutet av graviditeten gick mitt blodtryck plötsligt ner och blev lägre än vad det någonsin varit tidigare. Ingen havandeskapsförgiftning kom och ingen bebis behövde plockas ut i förtid. Istället passerades det beräknade datumet med 14 dagar innan det blev dags. Vi åkte in till förlossningen och jag födde vårt barn samma natt som många andra också födde sina barn. Så fort mina skador hade sytts ihop skyndade vår barnmorska vidare till nästa förlossning. Hon ursäktade sig hastigt och så var hon borta. Vi fick träffa flera andra sköterskor och barnmorskor. De presenterade sig. Någon tog bort en slang, en annan hjälpte mig in i duschen. Allt var lite som en dimma. Overkligt på nåt sätt. Och alla dessa olika människor.

Framåt morgonen fick vi frågan om hur vi ville göra; Skulle vi åka hem eller vara kvar på patienthotellet? Vi svarade att vi hade nog tänkt åka hem framåt eftermiddagen men att vi gärna stannade en stund. Sköterskan log lite ursäktande och sa att just nu var det fullt på patienthotellet. Det fanns inga rum kvar för oss. Mellan raderna kunde vi också utläsa att det var heller inget alternativ att stanna på förlossningen. Det var nämligen par som väntade på förlossningssal. Det var kö. Till förlossningssal. Så vi tog vårt barn och åkte hem 8 timmar efter att det fötts.

Den vård jag fått i samband med min graviditet och min förlossning har varit bra. Jag har fått de undersökningar av mig och mitt barn som är brukligt. Jag har fått träffa utbildad personal, samtliga trevliga, kompetenta och professionella. Jag har fått prover tagna, hjärtljud mätt och tillväxt registrerad. Men jag har inte fått något mer än så. Den vård jag fått har inte skapat trygghet – snarare har den skapat osäkerhet och oro hos mig.

Men en vård som bara ger ett minimum tär på också de som utövar den. Det har jag sett i ögonen på barnmorskor som lett ursäktande. Som letat vidare i kalendrar efter bokningsbara tider. Som försökt täcka upp och släta över. Så att jag inte ska märka. Inte påverkas. För det är personalen i vården som måste förklara för de nyförlösta förvirrade föräldrarna att det finns faktiskt inga rum kvar på patienthotellet för er. Som ser i mina ögon att jag inte känner mig trygg. Och det enda de kan göra är att le ursäktade och hasta vidare till nästa.

/ Maria

”Allt är normalt”

Jag ligger på en brits och tackar något eller någon eller min lyckliga stjärna eller vad fan som helst för att det inte är mitt underliv hon gräver i. Barnmorskan som ska hjälpa mig sätta in p-staven i min arm har för tredje gången svarat i sin (privata?) mobil för att prata med sin man. Som ska köpa tapeter. Jag blundar och sväljer hårt. Hon ber om ursäkt. Eftersom hon ska föra in ett främmande föremål i min kropp ursäktar jag henne. Inom mig växer ilskan. När staven tas ut tre år senare får en barnmorska gräva i min arm en stund innan hon hämtar hjälp. Blodet rinner ner på pappret de täckt upp med. Ilskan har blivit till ett svart moln som bara växer inom mig.

Jag sitter på en hård stol i ett upplyst rum. Jag får preventivmedelsrådgivning. Det är relativt okej till en början. Jag vill inte ta fler hormoner för kroppen är ett kaos och jag orkar inte mer. Försökte förklara varför jag inte ville ha p-staven. Att jag upplevde att det gjorde mina viktproblem värre. Hon svarar mig att det mesta äter man sig till. Det visste jag förstås, men kroppen kändes så himla annorlunda. Jag kände inte min kropp efter att ha ätit hormonpreventivmedel sen tonåren. Innan jag går därifrån ska hon ge mig ett papper med min nya avtalade tid. På papperet jag får finns en annan människas personuppgifter. Det var en kompis till mig. Jag lämnar tillbaka pappret. Det kunde varit vem som helst, eller någon jag kände. Ärliga misstag sker. Men det svarta molnet inom mig mullrar och blir bara större.

Jag ligger i gynstolen. Om jag kom dit tidigare skulle jag få hjälp med något för smärtan. Jag kom tidigare men ingen hämtade mig. Eftersom jag inte ens vet vad jag ska fråga efter förstår jag först när jag ligger i stolen att spiralen kommer sättas in utan den hjälpen. Hon måste komma åt och ska vidga med ett hjälpmedel. Det är torrt och hon nyper mig hårt. Jag känner hur plasten får tag i min insida. Tårarna kommer i ögonvrån och jag säger till. På andra försöket går det. Hela situationen känns så fruktansvärt förnedrande. Det enda jag tänkte är att jag behöver inte gå dit på flera år nu. Känner mig lättad. Går på ett återbesök. Blöda som om man förblödde eller inte ha några blödningar alls. Allt är normalt. Säger dom. Vad vet jag?

Jag står i mitt kök och pratar med en kompis. Tre år senare har jag haft så få blödningsfria veckor att jag inte orkar räkna. Jag orkar inte ens bry mig. Min kille får inte ta i mig. Allt känns vidrigt och det där svarta molnet ligger över hela samlivet. Jag orkar inte. Bara tanken på att kontakta barnmorskemottagningen får mig att vilja skrika rakt ut. Till slut fattar jag att jag måste. Min kompis säger att jag måste söka hjälp. Jag skriver på mina vårdkontakter om min rädsla och att jag dragit mig för att gå dit. Jag får en tid.

”Nu pratar vi inte mer om det som varit”. Jag förstår att hon måste göra något. Jag började gråta så fort hon pratade med mig. När hon säger att det i min journal står att allt är normalt får jag nära nog panik. Jag känner att det här orkar jag inte med. Inte en gång till. Utöver detta är jag rädd för att jag har hormonproblem – men det är tydligen inte deras ansvar utan vårdcentralens. (På vårdcentralen säger läkaren att det inte är deras ansvar.) Hon avfärdar mig bryskt. Vi gör undersökningen. Spiralen är borta. Den förnedrande undersökningen är över. Tårarna bränner under mina ögonlock. Rädd om stämningen, rädd att förlora ansiktet och den sista värdighet jag har så slätar jag över och säger att allt är okej.

Allt är inte okej. Jag vill aldrig mer gå dit. När modet bara räcker till några rader på mina vårdkontakter på internet för att få en tid är det svårt att räcka till i det kalla ljuset på mottagningen. I en kvinnosjukvårdskultur där allt vilar på devisen ”allt är normalt” är det inte lätt att navigera. Där ingenting är någons ansvar utom mitt eget men jag inte kan undersöka mig själv; vem ska då hjälpa mig?

Att en fittrevolution behövs är bara en plågsam påminnelse.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/hon-vill-starta-ett-fittuppror

Under det rosa, fluffiga, glittriga täcket

Ok, jag vet att det inte är första gången någon resonerar om detta. Ni får stå ut! Och likväl så är det något av det som kan irritera mig allra mest, när det gäller olika diskussioner en hamnar i angående kön, kvinnligt vs. manligt osv.  Det handlar om alla föreställningar om hur vi ska och förväntas vara, och de påtvingade identiteter som följer med det kön vi råkar ha. Och det börjar så oerhört tidigt. Jag väntar mitt andra barn och får frågan om jag tagit reda på vilket kön det är. (Det är inget konstigt i sig tycker jag, det frågar jag också gravida i min närhet, typ av nyfikenhet). När jag säger att vi inte tagit reda på det, har jag ibland mötts av ett resonemang som går ut på att det då blir väldigt svårt att planera för det kommande barnet. Alltså, rent praktiskt – du kan ju inte förbereda så mycket då. Färger och val av möbler och tapeter till barnrummet, färg på vagn osv ska könsbestämmas.  Och jag som har en dotter sedan tidigare, ska jag då börja plocka fram kläderna från vinden, eller är det lika bra att lägga ut rubbet på Tradera och börja om från början, dvs. köpa en komplett uppsättning kläder vilka istället är menade för en nyfödd pojke? Ja, ni fattar frågorna som kan komma. När jag och en kompis satt och åt tillsammans med våra döttrar på IKEA när tjejerna var bebisar, kom det fram en kvinna och sa att pojkarna var så fina. Min vän kände väl något slags behov av att förklara att det ”är faktiskt två tjejer”, och det visade sig då att kvinnan gjorde sin bedömning utifrån att de ju hade jeans på sig. Vilket hon också skrattande förklarade.

Små, små människokroppar kan ju se väldigt olika ut. Vår dotter är och har alltid varit liten (det finns ju tillväxtKURVOR man kan följa, med NORMALnivåer – ja vi ska in i det från början) och då har vi ofta fått höra att ”ja men hon är ju tjej också” Jag känner små pojkar också, som är just små. Kroppar som tillhör människor som inte fyllt ett år ännu ser olika ut, ja, men inte därför att det är en pojkkropp eller en flickkropp, det har liksom inte börjat synas så stora skillnader i den åldern. Därför är det också så himla sjukt att flera av de största klädkedjorna faktiskt designar bebiskläderna olika, just beroende på om de ska sitta på en pojke eller en flicka. Så små storlekar som 50-56, dvs, nyfödd ,är tajtare och mer ”figursydda” –ja det är sant- om de riktar sig i färg och form till en bebisflicka. Nu utgår jag från den blåa -respektive den rosa avdelningen så ni vet vad jag menar, det är ju tydligt vem som ska ha vad?! Så vad det är det som så in i norden ska tydliggöras, redan då? Varför sys byxorna lite trängre om de är rosa, än om de är blå? Varför får jag höra när jag håller upp ett par, lite mer löst och ledigt sydda, brallor framför min tjej; ”det där är en killmodell” och istället hänvisas till en vägg där det t.ex. hänger en kjol i stelt material eller en glittrig bolero? Exakt VAD är det som är ”killigt” med byxorna? Vad är det som gör att de inte KAN sitta på min dotter? Är det därför att hon inte förväntas vilja kunna klättra, hoppa, härja, springa, göra kullerbyttor osv. lika bekvämt som han, pojken där bredvid? För, som sagt, hennes kropp är inte på många år ännu olik pojkens bredvid, och jag vill inte att hon ens ska behöva veta om på länge än att hon begränsas utifrån att hon råkade födas som flicka. Varför har vuxenvärlden detta enorma behov av att så tidigt dela in i fack, när inte finns några logiska syften?

För att återgå till mitt ”problem” kring hur jag nu då ska förbereda detta nya lilla livs ankomst, så känner jag inte så stor stress över detta. I alla fall inte utifrån hur jag ska organisera byrån och garderoben. Jag tänker att det går bra med det som ärvs, oavsett färg och form, ja i alla fall när barnen är såpass små – sen börjar det ju tidigt hos barn med medvetenheten kring vad som är ”tjejfärger” respektive ”killfärger” osv. men det får vi ta en i annan text. Det jag däremot kan känna, inte bara en stress över utan också en sorg, är ju vad som obarmhärtigt väntar. Hur mycket som faktiskt tvingas in i en viss mall och form så oerhört tidigt. Just här och nu symboliserat av en tajt kjol i stelt tyg.

/Johanna