Skulden är inte vår – ansvaret är allas

”Hoppas han hittar henne. Jävla knäckehäxa”. Kommentarsikonen på vårt bloggverktyg lyser orange. En av tjejerna på vår blogg ”Skulden är inte min” hade skrivit en text om hur en man som misshandlat sin hustru hade kvar sitt grepp om kvinnan även utanför fängelsets murar – detta var den kommentar som hennes text fick. Vi vill gärna tro att vi är vaccinerade mot hat och förakt. Det är vi inte.

Den senaste tiden har vi kunnat följa den intensiva debatten om män som (nät)hatar kvinnor.  Maria Sveland är en av de hårt ansatta och hon har nyligen släppt en bok som beskriver hatet och dess konsekvenser. Vi som unga kvinnor och feminister i Värmland känner också av de som skyr feminister värre än pesten. Vi har valt att i ljuset av detta skapa oss en skuldfri plats genom projektet ”Skulden är inte min”. Idag släpper vi vår bok med samma namn för att göra vår röst hörd och placera skulden där den hör hemma.

Vi ser idag feminister som hotas på grund av att de påtalar, samtalar om och strider för kvinnors rättigheter. För jämställdhet. För rättvisa. Genom sina skrifter, pjäser, debatter och kloka ord blir de en nagel i ögat på den patriarkala samhällsordningen. Feminister anses provocerande och ”för mycket”, de tar sig en plats given någon annan och på det sättet blir de orosmoment. Som en följd av deras höga röster finns någon därute som vill tysta dem. De har ett pris på sitt huvud. Detta är inte en metafor, det är bokstavligt talat. De lever med dödshot och personskydd. Det finns någon där ute som ser det mer som en ära än ett straff att få sitta några år på Kumlabunkern för mord på en feminist.

När hot och önskningar om våldtäkt och död blir till vardag för feminister blir en gränsförskjutning möjlig. Det gör kommentarer som bitterfitta, feministjävel och korkade kärring helt rumsrena. Rumsrent och helt okej att när som helst haspla ur sig något elakt och kränkande om feminister och jämställdhetsfrågorna. Det ursäktas också gärna med ”jag trodde inte hon skulle ta det så” eller ”det var ju så många andra som skrev värre saker”. Skulden läggs tillbaka på mottagaren som anses vara känslig eller att man skulle fått ”skylla sig själv”.  Vi tycker absolut att debatten kan och bör vara tuff och saklig, men vi kan aldrig acceptera att kvinnohatet och förföljelsen av feminister legitimeras. Vi måste reagera på det faktum att kvinnor blir hotade till tystnad. Det handlar om grundläggande demokratiska rättigheter. För varje gång en kvinna funderar på om hon ska publicera det där blogginlägget eller delta i den där debatten på grund av att hon vet vilka följder det får för henne som person, då har samhället misslyckats med att tillgodose en fungerande rättsstat för alla dess invånare. Hoten får då den effekt som eftersträvats. Debatten och hatet blir osynligt.

Hatet som bland annat manifesterades i Uppdrag Gransknings reportage rör upp många motstridiga känslor – men blandat med känslan av obehag finns också den oändliga tacksamheten. Tacksamheten över att det finns så många starka kvinnor som trots motståndet vågar vara en del av samhällsdebatten. Tack för att ni vågat och fortsätter att våga. För att ni inte låter er tystas. Ni är våra förebilder och för alltid hjältinnor. Ni är kraft och styrka. Den väg ni banar för feminismen, stärker oss att för alltid fortsätta kämpa. Men att bara säga tack är inte nog. Vi måste också stå upp för dessa kvinnor. Stå upp för vår demokrati – det är inget som kommer gratis.

Den stora massan verkar dessvärre ha raderat ut sitt ansvar och istället placerat skulden på oss feminister. Ansvaret ligger på oss att stå upp för och försvara våra demokratiska rättigheter, och även att ensamma försvara oss mot hatet som haglar över oss. Klart att vi ska och kommer fortsätta att stå upp för vår sak men övriga samhället måste visa att det inte accepteras att feminister lever med dödshot. Det är genom tystnaden acceptansen och gränsförskjutningen blir möjlig. Skulden är inte vår – ansvaret är allas.

Elisabeth

Emma

Madeleine

Susanna

Johanna

Torun

Beatrice

Malin

Maria

Lina

Veronica

Katrin

Asal

Josephine

Lämna en kommentar