Vid första besöket hos barnmorskan konstaterades att mitt blodtryck var för högt, och det var inte bra för varken mig eller för det ofödda barnet. Jag började gå på kontroller hos mödravårdcentralen varannan vecka. Mitt blodtryck mättes och jag fick lämna urinprov för att se om jag läckt äggvita. Inför varje tillfälle satt jag där i väntrummet och andades med magen. Försöket få ner pulsen och tänkte på att jag kanske utgjorde en fara för mitt barn.
Efter några besök hos min barnmorska fick jag veta att hon skulle sluta. Jag skulle få träffa en annan. Det skulle inte vara några problem. Allt skulle bara fortsätta som innan. Jag gick på mina inbokade träffar och träffade nya barnmorskor varje gång. Samma frågor; har någon i din familj högt blodtryck? Ser du ljusblixtar? Har du ont i huvudet? Om du får ont i huvudet måste du ringa förlossningen…
Barnmorskorna bad om ursäkt för att jag slussades runt och fick träffa så många olika. Det var inte bra sa dom och log ursäktande. Deras ord fick min oro att växa; tänk om de missade något? Ena gången var trycket mycket högre än innan, andra gången mycket lägre. Det kunde bero på att olika personer mätte sa de. Jag började fundera på om allt verkligen var bra. När jag kom på besöken kunde jag få frågan; vad var det vi skulle göra med dig idag då? Samtidigt som de stressat försökte läsa igenom anteckningarna i min journal. Jag fick förklara för dom varför kontrollerna gjordes så tätt, varför den ena hade bokat in mig att träffa den andra. Det var svårt att få tider som stämde med när de olika kontrollerna under graviditeten skulle göras.
Jag försökte säga att jag inte ville träffa fler olika barnmorskor nu. Jag ville så gärna förklara för dom hur det kändes för mig att inte veta deras namn. Jag ville dela min oro med dom så att den skulle lätta från mina axlar. Men jag sa inget. Jag hörde till och med mig själv säga att det inte gjorde något att det ständigt var nya människor jag träffade. Jag grät på parkeringen istället. Uppgiven över att de inte verkade ha koll. Jag kände mig inte trygg med den vård jag fick.
Mot slutet av graviditeten gick mitt blodtryck plötsligt ner och blev lägre än vad det någonsin varit tidigare. Ingen havandeskapsförgiftning kom och ingen bebis behövde plockas ut i förtid. Istället passerades det beräknade datumet med 14 dagar innan det blev dags. Vi åkte in till förlossningen och jag födde vårt barn samma natt som många andra också födde sina barn. Så fort mina skador hade sytts ihop skyndade vår barnmorska vidare till nästa förlossning. Hon ursäktade sig hastigt och så var hon borta. Vi fick träffa flera andra sköterskor och barnmorskor. De presenterade sig. Någon tog bort en slang, en annan hjälpte mig in i duschen. Allt var lite som en dimma. Overkligt på nåt sätt. Och alla dessa olika människor.
Framåt morgonen fick vi frågan om hur vi ville göra; Skulle vi åka hem eller vara kvar på patienthotellet? Vi svarade att vi hade nog tänkt åka hem framåt eftermiddagen men att vi gärna stannade en stund. Sköterskan log lite ursäktande och sa att just nu var det fullt på patienthotellet. Det fanns inga rum kvar för oss. Mellan raderna kunde vi också utläsa att det var heller inget alternativ att stanna på förlossningen. Det var nämligen par som väntade på förlossningssal. Det var kö. Till förlossningssal. Så vi tog vårt barn och åkte hem 8 timmar efter att det fötts.
Den vård jag fått i samband med min graviditet och min förlossning har varit bra. Jag har fått de undersökningar av mig och mitt barn som är brukligt. Jag har fått träffa utbildad personal, samtliga trevliga, kompetenta och professionella. Jag har fått prover tagna, hjärtljud mätt och tillväxt registrerad. Men jag har inte fått något mer än så. Den vård jag fått har inte skapat trygghet – snarare har den skapat osäkerhet och oro hos mig.
Men en vård som bara ger ett minimum tär på också de som utövar den. Det har jag sett i ögonen på barnmorskor som lett ursäktande. Som letat vidare i kalendrar efter bokningsbara tider. Som försökt täcka upp och släta över. Så att jag inte ska märka. Inte påverkas. För det är personalen i vården som måste förklara för de nyförlösta förvirrade föräldrarna att det finns faktiskt inga rum kvar på patienthotellet för er. Som ser i mina ögon att jag inte känner mig trygg. Och det enda de kan göra är att le ursäktade och hasta vidare till nästa.
/ Maria
Skulden är inte min 
Det är viktigt att om kvinnan vill amma så ska hon kunna vara kvar tills mjölken runnit till.
Jag håller med! Jag hade gärna fått mer hjälp med amningen på plats, det strulade lite för mig innan jag visste hur jag skulle göra. Fick dock hjälp på eftervården, men det bygger ju på att man själv ska säga till. Det är inte alltid lätt att formulera sina behov i den situationen när allt är nytt och upp och ner.
Tyvärr är igenkänningsfaktor på detta. Min barnmorska på vårdcentralen var fantastisk. Sen de andra.. Ja, om de haft tid hade de nog varit bra de också. Jag hade bara två på förlossningen. Den första jobbade dubbla pass pga för lite med personal. Den andre sa att hon behövde lämna över mig till en annan för hon behövdes på annat håll, men hon valde att stanna hos mig när jag vädjade (!) om det pga min enorma förlossningsskräck. (Jag längtar inte precis efter att göra om det).
Man ska inte behöva vädja.
Det är inte barnmorskornas fel. Det är politikernas, de behöver inse att vården behöver resurser!
Det är absolut inte barnmorskornas fel som du skriver! Men det skapar en enorm otrygghet precis som du säger. Vi har ingen undersköterska hos oss ur största delen av förlossningen eftersom de inte räckte till. Så min sambo fick hämta saker åt barnmorskan. Det ska inte behöva vara så här! Man ska kunna känna sig trygg när man ska gå igenom en förlossning. Vet dock att jag inte är ensam om mina upplevelser och det är så himla tråkigt!