It’s a man’s world

Jag har alltid älskat sport. Jag kommer ihåg sommaren 94, jag minns SM-guld, OS-titlar och uppflyttning från div 2 till Superettan. Jag har rest runt i Sverige och hejat på lag. Men när det kommer till sport och supporterkultur så finns det en sak som framträder oerhört tydligt, nämligen att idrotten är männens värld.

Supporterkulturen är oerhört präglad av manlighet och männens normer och värderingar. Det dåliga är kvinnligt. Sport som utövas av kvinnor är sämre. Sportjournalister som är kvinnor är inkvoterade.

Så många gånger har jag stått på en läktare och fått höra kommentarer om tjejkast, att spelarna är fittor eller horor eller att de är svaga som små flickor.

Stämningen mellan supportrarna är starkt präglade av manlighet. Det ska brölas, dunkas i ryggar och förlöjligas. Det ska skojbråkas, boxas och dras sexistiska skämt.

Som tjej och supporter är det underförstått att en enbart är på läktaren för att en är kär i en spelare eller i någon av de ”riktiga” supportrarna. Om inte så måste en som kvinna vara oerhört mycket mer påläst och kunna oändligt många fler namn, mer statistik eller fler viktiga årtal för att bli tagen på allvar.

Det leder till att jag inte känner mig lika välkommen som supporter. Jag måste, för att accepteras av de andra supportrarna, anamma deras manliga värderingar, uttryckssätt och normer. Jag måste också bröla och dra sexistiska skämt, bete mig riktigt grabbigt, annars avviker jag ännu mer än vad jag redan gör genom att vara tjej. Annars är jag ingen riktigt supporter och då kan jag lika gärna stanna hemma och titta på sporten på TV. Annars stör jag alldeles för mycket i den skyddade, manliga sportvärlden.

Skrivet av: Susanna