I helgen var jag på en musikal som utspelade sig på 50-talet. En tidsera som inte direkt är känd för sitt jämställdhetstänk och därmed begär jag inte att ett sådant tänk ska finnas i manuset. Däremot blir jag smått förvånad när publiken skrattar gott åt uppenbara sexuella trakasserier på jobbet. Hon som är direktörens älskarinna och uppenbarligen bara har fått jobbet pga. att hon ligger med chefen, blir antastad av en annan kollega som då får sparken. Åååhh, så roligt. INTE.
Jag går vidare till en underbar skolresa till Stockholm som tyvärr innebar att jag fick äran att se Ronny och Ragge i vuxenålder. Dessa charmiga raggare som pratar om att pöka och göra flickorna kåta. Dock är enda sättet för dem att komma nära en tjej genom ett uppenbart våldtäktsförsök. Det är nog inte menat som roligt och det är ingen som egentligen skrattar. Däremot skrattar man åt Ronny och Ragge, som för mig är en tragisk syn på män från landsbygden. Till det hela verkar det som att de femtonåriga eleverna i bussen delvis identifierar sig med dessa trasiga karaktärer. Det är kanske jag som överanalyserar men det är allt annat än roligt.
Under samma bussfärd tar vi en titt på Den där Mary, mycket underhållande film men återigen flera inslag av nedvärderande syn på kvinnor, män och sexualitet. I och med dessa tillfällen har jag inom en veckas tid kommit fram till att jag har skapat mig en PK-humor där jag finner sexistiska skämt trååååååkiga. I och med detta blir jag för många (ursäkta uttrycket) ”en tråkig j*vla feminist som bara förstör hederlig humor”. Och ja, det är precis det jag är för den som finner sexistiska skämt roliga. Som på teatern där jag relativt högt sa att ”ja, sexuella trakasserier är ju roliga” med en skarp ton. Pinsamt tyckte min sambo. Vad andra tyckte vet jag inte. Det var ingen som sa något, just då.
Vid andra tillfällen har jag hört uttalande om att feminister är tråkiga och inte har någon humor. Och där vet jag vet inte vad det är som gör reaktionen från andra så stark när jag säger dessa typer av skämt inte är roliga. Kanske trycker det på en liten samvetsknapp som startar och skaver lite. Jag menar bara att jag inte tycker att det är roligt. Det finns väl massor av saker som folk finner tråkiga. Varför är just detta en så het potatis? (förslagsvis, för att det inte är roligt och folk vill bara försvara sitt dåliga samvee med att jag är tråkig.)
Men oroa er inte, jag har absolut inte tråkigt i min vardag. Jag skrattar ofta och gott till andra typer av skämt. Musikalen som jag nämnde ovan. Det fanns massor av saker jag skrattade åt och överlag var det en mycket bra föreställning. Den där Mary skrattade jag också till vid flera tillfällen. Så jag satt inte och såg ut som en sur citron filmen ut. Ronny och Ragge fann jag dock inte rolig, så där gick väl min gräns. Jag är barnsligt förtjust i pruttar och fisar på film. The Fartgun istället för The Dartgun i Despicable me gör att jag fnissar tyst för mig själv nu när jag skriver. De flesta smarta komiker, som har tänkt efter, och använder sig av sexistiska skämt via ironi för att lyfta ett problem underhåller mig också. För humor är ändå ett sätt att lyfta ämnen som folk tycker är jobbiga att prata om. Då krävs det en smart komiker, som har ett syfte med sina skämt och som tur är finns det en hel drös av dessa så jag går inte skrattlös.
Jag önskar dock att fler reflekterade lite över vad de tycker är roligt och inte roligt, för humorn återspeglar vårt samhälle. Så länge man skrattar åt sexuella trakasserier på jobbet på teater. Ja, då skrattar man även åt det i verkligheten.
SÅ:
Hej! Mitt namn är Lina och jag har PK-humor när det kommer till sexistiska skämt, men jag kan ha rätt så roligt ändå.
/Lina
Skulden är inte min 