Var är mina hjältar?

Jag är en av de där tv-ungarna. Visst lekte jag också, sådär som barn gör, men ganska tidigt stod det klart att min första kärlek var popkulturen: tv:n, filmen och tv-spelet. Otaliga timmar satt jag och mina systrar framför tv:n.

Identifierade oss med Indiana Jones, the Bash Brothers, Dr. Alan Grant, John McClane (eller i mitt fall Hans Gruber) och så vidare. Vem vill du vara i den här filmen? Pix pax.

Skrek och svor framför vårat gamla 8-bitars. En gubbe, varannan bana, om en dör i första världen redan så börjar vi om. Det gäller att ha så många liv och saker som möjligt. Det är töntigt att ta flöjten.

Nu har min syster ett eget barn. Nu ska vi introducera denna snorunge till popkulturens magiska värld. Och det skapar vissa problem.

Jag vill att det lilla monstret ska få lära känna alla fantastiska personer, miljöer och berättelser som jag själv älskade och fortfarande ser tillbaka på. Jag vill också att monstret ska få tillgång till film, litteratur och spel som jag utifrån min värdegrund kan, så att säga, okeja. Ni förstår eller? Jag vill inte att de filmer jag erbjuder ska vara heteronormativa eller etnocentriska exempelvis. Jag vill erbjuda fantastiska berättelser med vettiga kvinnoporträtt.

Så jag rannsakar mig själv och försöker identifiera vilka som var mina hjältar.
Och det var män. Inte sällan våldsamma och sexistiska män.

Jag försöker och försöker men det är svårt att hitta de vettiga kvinnoporträtten. De komplexa kvinnorna och deras historier. Med lite press och en generös definition av vettig så finns det några förstås. Det är dessa som människor älskar att använda som alibin när de berättar för mig hur fel jag har.

Sarah Connor, Pippi, Ripley, Buffy, Ronja (I Super Mario Bros. 2 till super nintendo kunde en välja att vara prinsessan Peach och det var ju gött för hon var ju lätt den bästa karaktären).

Så kallade chickflicks föredrar jag att utelämna helt, för även om en naturligtvis kan ha stor behållning av dessa så tror jag de flesta håller med mig om att generellt tenderar de vara fulla av heteronormativa, sexistiska kvinnoportätt. Det handlar liksom om mer än att räkna huvuden här: bara för att det är med kvinnor i en film så behöver det inte betyda att den håller för en feministisk analys.

Dessa brudar, dessa alibin, vi har alla några olika sådana. Som är viktiga för oss på något sätt. Och jag menar inte, när jag kallar dem alibin, att förringa dessa. De är viktiga och jag är tacksam för dem. Men ärligt talat så finns det bara ett visst antal gånger, även för en sån som mig som satt i system att se om filmer så många gånger att det inte ens är kul att prata om, som en faktiskt kan se om en film.

Jag vill ha fler alternativ. Jag behöver mer alternativ.

Jag kan identifiera mig med män och manliga karaktärer. Rent generellt är kvinnor bättre på detta än vad män är på att identifiera sig med kvinnor och kvinnliga karaktärer. Jag menar inte att vi inte kan ha manliga hjältar. Eller skurkar. Jag menar att vi behöver kvinnliga också.

Jag vill inte behöva anstränga mig för att leta på en film som håller för en genusanalys. Jag vill erbjudas dessa lika självklart som jag erbjuds de filmer, den övervägande majoriteten, som inte gör det.

Är det så konstigt?

Skrivet av: Josephine

Annonser

6 thoughts on “Var är mina hjältar?

    • Jag har faktiskt hört det förut Ivan: att Ripley skulle vara man. Det är kul att tänka sig hur filmen/flmerna skulle ha varit om det varit en man. Skulle antagligen inte ha samma status som idag, eller vad tror du?

      Tack för tipset!

      • Nej, jag tror det låg i tiden där, men Alien-filmerna är ju mycket av en befruktnings- och övergreppsmetafor…

        ‘After a couple of weeks at Fox, they said, “We’re ruminating on the idea of making Ripley a woman.” I just said, ”That’s a good idea,” but at that point I didn’t fully comprehend the significance of that to the female world. It took me until Thelma and Louise to realise that was a good point.’
        Ridley Scott, Cinefantastique Online interview, 2008.

  1. Ika i rutan var min idol när jag var yngre. Hon hade inga gränser och var härligt galen. Minns att Sabrina – tonårshäxan var gillas också. Men för lite äldre barn… Där måste jag fundera ett tag. Det är nog främst i sci-fi världen jag hittar dom. Ripley och Janeway (Star trek) och nu på senare år även Starbuck (Battlestar galactica) och Gina Torres (Firefly).

    • Ja, både sci-fi och fantasy har en del hjältar faktiskt! Antagligen därför jag alltid älskad dessa genrer – de kan ju, när de skapar en ny värld, skapa helt nya världar där en inte behöver bry som om normer för manligt och kvinnligt! (Okej, det KAN göra detta, inte många som gör det dock!)

      Jag är faktiskt en av dem som helt missade Ika när jag var liten! Har kollat på det i vuxen ålder och tänkt att det var lite spännande, men misstänker också att om jag sett det när jag var liten så hade jag nog varit lite rädd för Ika 🙂

  2. Jag brukar förklara en del av mitt brinnande intresse (det som inte bara grundar sig på det makabra) med att det så jävla ofta är kvinnliga huvudkaraktärer. Kvinnliga hjältinnor, som vägrar låta sig bara vara offer för nåt psycho, våldtäktsgrenar (Evil Dead I) eller zombies, utan slår tillbaka och allt som oftast överlever. Man må ha våpet Barrymore i första Scream, men är inte Ms Weathers och Sidney Prescott sanna hjältinnor, den senare dessutom med personlig integritet? Det må vara lite ad hoc men det är något som slagit mig på senare år: skräckfilm är fan inte bara Troma-tuttar och blondiner och svarta dör först, utan tuffa brudar á la Alice (Jolovich f.ö. alltid svintuff)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s