”Jämställdheten trampar vatten”

Idag kom Statistiska centralbyråns (SCB) På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012.

I den samlas statistik som visar hur det ser ut mellan kvinnor och män inom en massa områden. Och det ser rätt mörkt ut. Eller låt oss säg att vi har en del att jobba på.

Den säger nämligen, till exempel, att:

Kvinnor utbildar sig i högre grad än män, kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män, kvinnor arbetar deltid i högre grad än män och kvinnor har lägre lön än män. Den sammanräknade förvärvsinkomsten  är i alla åldrar lägre för kvinnor än för män.

Denna sammanfattning är saxad från SCBs pressmeddelande som du hittar i sin helhet här. Själva lathunden kan du hämta ner som PDF eller skicka efter för en ganska billig penning. Klicka på bilden för att komma åt publikationen.

Jag uppmanar feministen att skaffa en, speciellt om du som jag upplevt att meningsmotståndare kräver att du ska belägga varenda stavelse med källa (något de inte alltid behöver göra själva?) för annars är ingenting du säger värt något och knappt ens då heller.

Ha den i väskan, eller på annat sätt ständigt närvarande och när någon säger ”JÄMSTÄLLDHETEN HAR GÅTT FÖR LÅNGT!” så kan du fråga:

– Jasså, inom vilket område? Tidsanvändning (s. 38)? Lön (s. 72)? Kriminalitet (s. 84)? Och så vidare.

Så bläddrar en bara.

Det är så fett att kunna rabbla upp siffror och statistik och sånt gött som någon form av feministisk superhjälteskill. För även om vi vet att även det personliga är politiskt och att våra delade erfarenheter visst kan säga något om världen, fast vi inte har ”källa” på det, så är det ibland najs att bara ha en grund att stå på liksom.

 

/ Josephine

Den arga feministen.

Den arga feministen. Som alltid ska göra allting till en könsfråga.

Du har säkert träffat henne.

Det är hon som alltid ska dra upp genus eller jämställdhet oavsett situation. Det är hon som alltid ska förstöra din favoritfilm genom att peka på unkna könsroller. Det är hon som inte kan acceptera dina roliga våldtäktsskämt. Det är hon som bara, rent allmänt, sprider dålig stämning i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Ibland får hon höra att hon är besserwissern, ibland den överspända, ibland häxan, ibland den beklagliga som bara behöver knullas av en stor (kanske din) kuk, ibland är hon horan som förtjänar att våldtas.

Hon är svinjobbig. Krävande.

Ibland känns det som att hon inte kan låta någonting passera. Även om hon vet att du är en bra person så envisas hon ändå med att liksom peta i saker du säger, kräva att du förklarar saker som du inte hade tänkt skulle bli en grej och som du faktiskt inte orkar med att tjafsa om.

Hon är tjatig och hon har alltid varit tjatig. Ständigt detta jävla tjat.

Är det inte rösträtt hon tjatar om så är det rätten till sin egen kropp eller ekonomisk jämlikhet. För att inte tala om allt tjat om representation som typ att hon vill se fler kvinnliga komiker på tv eller fler kvinnor på litteraturlistan till någon kurs. Och allt vardagstjat. Tjat om att du bör göra mer av hushållsarbetet, ta ut din del av föräldraledigheten, förändra ditt beteendemönster i stort och smått.

Den arga, kravställande, tjatiga feministen.

Till henne vill jag säga: tack, tack för allt.

 

Puss Josephine

Kära Rafael

Jag läste denna artikel på aftonbladet.se (jag läste också den lite längre texten på moviezine).

Och jag ser, Rafael, att du också hakar på trenden att beklaga dig över hur jobbigt det är att de stora stygga feministerna/pk-maffian/annan inbillad fiende bara förstör och förstör och förstör.

”Man får nästan be om ursäkt att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön.”

Detta uttalande, Rafael, säger så himla mycket om det syndrom vissa män lider av som går ut på att de tror sig vara missgynnade underdogs som blir orättvist behandlade av ”etablissemanget” när de egentligen alltid fått, och fortfarande får, ta plats på kvinnors bekostnad. De gråter över kvotering när normen är att de själva alltid blivit kvoterade i egenskap av att de är just män.

Detta är extremt tröttsamt, Rafael, oavsett varifrån du kommer med ditt uttalande eller vad du kanske egentligen, egentligen menade.

För det första för att uttalanden som dessa vinner gehör hos andra kränkta män med resultat att diskussionen tappar fokus. Istället för att prata om jämställdhet: fördelning, tolkningsföreträde eller vad det än må vara så förväntas vi seriöst bemöta denna typ av uttalanden som alla går ut på att jämställdheten har gått för långt. Newsflash: jämställdhet kan per definition inte gå för långt. Om det är så att man menar att mäns makt över kvinnor, barn, djur, film, ekonomi, politik och så vidare har minskat så kan man säga det. Om det är så att man tycker att det är jävligt trist att dela med sig av kakan så kan man säga det. Är det detta du menar, Rafael, att det är tråkigt att dela på kakan?

För det andra så är det helt enkelt inte sant. Be om ursäkt för att man är man och vill göra film? PLEASE. Vem tror du att du lurar Rafael? Det är så oerhört dumt och verklighetsfrånvänt att jag tappar luften. Men ok, låt oss undersöka saken i ett lite större perspektiv (obs. nu handlar det inte enbart om din film Mörkt vatten som säkert är jättebra).

Här är en bild från just Svenska filminstitutets (som hade fräckhet nog att ta avstånd från ditt projekt) hemsida. Här presenteras statistik som gäller just långfilmer och som gäller fördelningen mellan kvinnor och män under perioden 2006-2011. Länk till hemsidan här! På hemsidan finns även annan statistik, t.ex. från helåret 2011, och de siffrorna ser lite annorlunda ut men eftersom du, Rafael, och dina likar verkar prata om en trend (obs, detta är min tolkning Rafael!) eller ett allmänt läskigt klimat som missgynnar män så torde statistik som visar genomsnitt för de senaste åren vara mest aktuellt i sammanhanget(?).

Okej, så om vi kollar på siffrorna för perioden 2006-2011 så ser vi alltså under andel långa spelfilmer totalt att det inte rör sig om något kvinnovälde. Siffrorna ligger som som lägst på 19% och som högst på 32% – inte 90% som en skulle kunna tro när vi läser om hur svårt männen har i denna kvinnodominerande bransch. Om vi så kollar de filmer som fått konsulentstöd så är det i avseendet manusförfattare som jämställdhetsmålet dvs minst 40% är uppnått (marknadsstöd ej medräknat, mer om marknadsstöd här). Matriarkatet låter vänta på sig, Rafael.

Men Rafael, du är förstås också ledsen för att män inte vinner tillräckligt många priser. Och det vet vi ju att män har jättesvårt att få komma intill, se bara på Cannes i år – inte en enda man så långt ögat kunde nå, bara massa elaka kvinnor som satt och konspirerade om hur man kan vara så elaka och så orättvisa och så dumma som möjligt mot männen.

Om du vill läsa om gubbarna i Cannes, Rafael, så rekommenderar jag den görsketabra bloggen Feministisk Filmfasta, där Wanda Bendjelloul skriver om en massa saker, bland annat om Cannes här. Och här skriver hon om din kompis Thomas. Om du istället är intresserad av vems berättelse som berättas bland oscarsvinnarna så kan du kolla på detta klipp där Anita Sarkeesian från Feminist Frequency går igenom vilka filmer som vunnit för Best picture. För om vi ska undersöka jämställdhet inom filmindustrin så kan det vara lämpligt att inte enbart kolla på vem som gör filmen utan också vems historia som berättas (men det är ett annat inlägg).

Jaja spela roll, det går inte att överföra till svenska förhållanden, kanske du säger: Apflickorna kammade ju hem flera guldbaggar här i feminismens Saudiarabien bara häromasistens. Och det är ju sant, Rafael, det är fullkomligt sant.

Så, jag har tagit mig friheten att kolla upp vem som vunnit guldbaggen för bästa regi (jag tänkte att det var passande eftersom du själv regisserat Mörkt vatten, Rafael) från och med filmåret 1963/64 till filmåret 2011.

Och de heter:

Ingmar, Arne, Alf, Jan, Kjell, Bo, Lars, Tage, Johan, Vilgot, Hans, Jan (en annan Jan), Marianne, Olle, Stefan, Kay, Hans (samma Hans), Ingmar (samma Ingmar), Hrafn, Hans (samma Hans), Suzanne, Kjell (samma Kjell), Max, Åke, Kjell (samma Kjell), Anders, Colin, Clas, Ulf & Åsa, Bo (samma Bo), Kjell (en annan Kjell), Daniel, Lukas, Ella, Roy, Jan (samma Jan som första Jan), Lukas (samma Lukas), Björn, Thomas, Ulf, Catti & Ylva, Roy (samma Roy), Thomas (samma Thomas), Lisa, Pernilla och Ruben.

Av 46 utdelade guldbaggar är 7 stycken utdelade till kvinnor (varav en av dem är till en kvinna i par med en man och en annan till två kvinnor i par) vilket ger ungefär 15%. Eftersom mina mattekunskaper är ringa och jag omöjligt kan få ihop detta till synes låga procenttal med ditt påstående, Rafael, så använde jag mig av denna fräcka hemsida för att dubbelkolla resultatet – för visst måste det väl vara mig det är fel på? Men till min stora förvåning fick jag se detta:

Men bästa manus då!? skriker du nu och jag har självfallet skummat igenom dessa också. Från och med filmåret 1988 till filmåret 2011. Länk! Dessa vinnare heter (jag markerar inte längre huruvida det är samma eller inte, jag tror du fattat poängen):

Bengt & Lennart, Stig & Åke, Kjell, Clas, Ingmar, Daniel & Jonas, Peter & Rolf, Jonas, Per Olov, Annika, Lukas, Ulf, Roy, Hans & Mikael, Lukas, Björn, Maria, Lena, Hans & Ylva, Roy, John, Ulf, Lisa och Josefine & Lisa.

Här av 24 stycken utdelade är 6 utdelade till kvinnor (varav en bagge gått till en kvinna tillsammans med en man och en annan till två kvinnor – dock kan vi se att det är inte är helt ovanligt att man skriver i par) vilket ger 25%. Här har i alla fall en fjärdedel gått till kvinnor. Vi kan ha i åtanke att jag här började räkna 1988 (kategorierna bästa regi, bästa kvinnliga- samt bästa manliga skådespelarprestation är de kategorier som varit med sedan starten, det har inte t.ex. bästa manus). När man räknar procent, Rafael, så blir det ju så – om vi hade räknat på bara 2011 så hade 100% av alla guldbaggar för bästa manus gått till kvinnor t.ex – och kanske är det mer rättvist att börja i slutet av 80-talet eftersom branschen faktiskt har förändrats? Vi ser ju faktiskt att det är tätare med guldbaggar till kvinnor de senaste åren. Kan det vara detta som gör dig upprörd, Rafael?

Ja, men bästa film då, producenterna!? skriker du. Och jag undrar, skulle inte du kunna ta på dig att kolla upp det i läxa tills nästa gång du ska uttala dig om frågor som rör jämställdhet inom filmindustrin, Rafael?

Jag har gett dig verktygen, Rafael: först går du in här och så väljer du vinnare av bästa film för alla år och sen kan du kolla hur det ser ut bland namnen där. Oftast när ett namn låter lite ”gubbigt” som typ Lennart så betyder det att det är en man, men man ska vara normkritisk och du vet ibland blir man osäker och då kan man googla. För att googla trycker man bara i http://www.google.se i adressfältet och sen finns det som en liten ruta där man kan skriva i namnet och så kan man läsa lite om personen på t.ex en sida som heter Wikipedia. Var uppmärksam på ord som han typ ”Lennart han föddes … osv” för det brukar betyda att människan har penis eller att personen ”står upp och kissar” för att använda ett språk som du förstår. (Om du hittar någon hen – vi är ju trots allt i facking politiskt korrekta flatfeministmaffia-Sverige så kan du kontakta mig bara.) Sen räknar du bara, Rafael, hur många priser som totalt delats ut och sedan hur många av dom som delats ut till kvinnor (men här är det klurigt eftersom det inte är ovanligt att det är produktionsbolag som står bakom filmer snarare än enskilda filmskapare). Sist av allt tar du dom siffrorna och – du kommer ihåg den fräcka hemsidan som jag visade? – går in här och fyller i. Det är egentligen inte alls svårt men det tar tid och jag måste tyvärr sticka iväg och konspirera lite samtidigt som jag aktivt avhåller mig från att raka mig under armarna.

Okej? Okej. Kram!

/ Josephine

Ps. om du, eller någon annan för den delen, hittar några felaktigheter i mina uträkningar så kan det mycket väl vara så att jag glömt någon på vägen eller liknande – men kanske kan det i alla fall ge en liten bild av hur det ser ut? Jag vill också passa på att säga att jag inte vet någonting om dig som person, Rafael eller vad du gör för att främja jämställdheten t.ex. Jag tvivlar heller inte på att du haft det kämpigt med din nya film. Du är säkert en jättefin människa: du tillfrågades om din subjektiva åsikt och det var också den fick ta del av. Det som är problematiskt är inte du som person, Rafael, utan att åsikter som dessa oreflekterat presenteras som en sanning och sen får stå oemotsagda. Avslutningsvis förstår jag om du skulle tycka att det är orättvist att jag låter dig representera någonting som är större än dig och som du inte ensam skapat (men kanske är en del i?). Ta hand om dig.

Den Våldtagna.

Jag har funderat över om jag ska skriva denna text eller inte. Inte för jag är ledsen eller för jag skäms. Jag är klar med skuld. Tack och lov.

Motståndet handlar om andra saker.

Det är läskigt att skriva självutlämnande. Jag har pratat om det förut, jag har skrivit om det förut, men då har jag alltid fått lov att definiera situationen.

Jag har inte behövt oroa mig för troll eller snubbar som kräver jag ska redogöra för varenda detalj eller kanske belägga saker med källa.

Människor jag inte känner och som inte känner mig kommer att läsa. Men vad värre är: mina vänner kommer läsa. Kanske kommer mina småsyskon läsa.

Jag är nervös över att människor kommer att behandla mig annorlunda.

Jag har ju tillbringat så mycket tid med att vara stark, att vara cool, att vara smart, att vara normal.

Och jag är ju allt det där. Jag har inga som helst tvivel på mig själv, känner ingen skuld, behöver ingen sympati.

Men jag skulle vilja lyfta en grej jag upplevt för jag tycker det känns angeläget.

Det handlar om att berätta om att en blivit våldtagen och omgivningens reaktioner på detta.

Jag blev våldtagen när jag var yngre: hur, när och av vem spelar ingen roll för det är inte det jag ska skriva om. Det som spelar roll i detta sammanhang är endast att jag, om ni ursäktar klyschan, kommit över det och att det numera mest är ett konstaterande: detta har hänt.

Det jag tycker är problematiskt är just omgivningens reaktioner. Och nu bortser jag från all skit som tjejer får utstå i och med och efter våldtäkten, för det förtjänar egna inlägg. Det jag syftar på är det stigma som medföljer en våldtäkt.

Även om jag, och jag är absolut inte representativ för alla som blivit våldtagna för vi är ju alla olika, har förlikat mig med vad som hänt mig så finns det fortfarande – många år senare – en massa föreställningar som jag måste förhålla mig till.

En av de jobbigaste sakerna jag upplever när jag berättar för någon att jag blivit våldtagen är att jag efter det blir Den Våldtagna i denne persons ögon.

Ibland i all välmening men jag står ändå där och känner att jaha, kul att jag reduceras till något som jag själv inte haft någon kontroll över .

Jag vill skrika: ASSÅ DET ÄR LUGNT!!! Okej, det är inte lugnt men jag är samma person som tre sekunder innan avslöjandet med stort A.

Och jag brukar ångra mig jättemycket efter att jag berättat, för människor har en tendens att efteråt härleda precis allt till det.

Den Våldtagna. Som om det inte räckte med att jag är kvinna och feminist.

Det råder ingen tvekan om att det har påverkat mig att jag har blivit våldtagen liksom det inte råder någon tvekan om att det har påverkat mig att jag vuxit upp med en fabulös och stark ensamstående morsa eller att det påverkat mig att jag alltid haft ett intresse för film, politik eller vad det nu kan vara. Men ingen av dessa saker kan isoleras från de andra och sägas beteckna vem jag är. På samma sätt som är det för alla människor.

Och det är helt rimligt.
Alla vet ju att människan är komplex.
Men ändå blir jag Den Våldtagna.

Och det är som att det gör att mina tankar, upplevelser och åsikter i vissa frågor inte är legitima. För de kan bortförklaras och därmed avfärdas med grund i att jag är typ……. jävig? Känslomässig? Irrationell?

Att jag inte gillar hur våldtäkt skildras på film antas det bero på att jag blivit våldtagen. Att jag är kritisk till att tjejer uppmanas att stanna hemma för deras egen säkerhet antas bero på att jag blivit våldtagen. Att jag hatar när killar kommer fram och tjatar och stör på krogen antas bero på att jag blivit våldtagen. Och så vidare.

Det är tröttsamt, förringande och inte hela sanningen.

Att jag inte gillar hur våldtäkt skildras på film kan bero på att jag tycker att det hanteras ovärdigt men också för att det i de allra flesta fall är poänglöst rent berättartekniskt, att det är att göra det ”lätt” för sig, att det är oinspirerat och osofistikerat. Att jag är kritisk till att tjejer uppmanas stanna hemma kan bero på att jag inte gillar att skulden läggs på tjejerna men också på att det är en helt sjuk sak att föreslå – föreslå istället att alla män ska hålla sig inne så slipper både kvinnor och män bli våldtagna eller misshandlade. Att jag hatar tjatiga killar på krogen kan bero på att jag inte gillar att de anser sig ha rätten att ta hur mycket plats de vill på min bekostnad men också på att jag kanske faktiskt vill umgås med de jag är där med. Och så vidare.

Om och om igen känner jag behovet av att förklara att inte allting jag tänker, säger, tycker och gör beror på att jag blivit våldtagen en gång i tiden.

Det beror på att jag är människa.

/ Josephine

Att säga nej på rätt sätt

Jag läser Hanne Kjöller i dagens DN.

Hon skriver om sexualbrott och normer: hur fördomar tillåts färga tolkningen av brottet, av verkligheten. Det aktuella fallet är ytterligare ett exempel där skulden placeras hos offret, den 17-åriga våldtagna flickan med Aspergers syndrom. För att hon inte sa ”nej på rätt sätt”.

Jag fattar inte varför jag, i Sverige 2012, ens känner ett behov att skriva detta men vi måste fan skärpa oss nu. Vi måste sluta att behandla sexualbrott så ovärdigt.

Det är inte en unik åsikt, jag inser det. Det är inte en unik åsikt, men uppenbarligen kan den inte yttras nog gånger.

Det är inte värdigt en demokrati som Sverige att låta fördomar och förlegade föreställningar om sexualbrott få definiera verkligheten. Vi måste inse att sexualbrott är långt mer komplexa än våra förgivettagna förenklingar.

För visst har vi en mängd fördomar om sexualbrott: om förövaren och om offret.

Vi tänker oss att det är lite som på film. Vi tänker oss att våldtäktens dramaturgi är tydlig och rak.

I filmen är förövarna onda jävlar. En okänd skurk som plötsligt dyker upp och, enbart för att han är ond, våldtar en tjej.

Att förövarna i verkligheten är våra fäder, bröder, söner är för jobbigt att tänka på. Att majoriteten av alla våldtäkter sker i sammanhang där vi tror oss vara trygga är för jobbigt att tänka på. Att offret i majoriteten av fallen känner förövaren är för jobbigt att tänka på.

I filmen är offret inte sällan antingen madonna eller hora. Hon kan vara en duktig student som jobbar ideellt, tror på Gud, tar hand om sina småsyskon eller en sexuellt utlevande, snygg men slampig, full partytjej. Madonnan och horan har dock båda samma givna beteendemönster under tiden och efter våldtäkten. Hon gör lagom mycket motstånd och hon blir väldigt traumatiserad. Hon tar sig hem, hon duschar länge, skrubbar och skrubbar, mår satan, det finaste hon har – allt som är hon – har tagits ifrån henne, hon anförtror sig till någon som genast tror henne, hon får upprättelse och går ur situationen som en starkare och på alla sätt bättre person.

Att offren i verkligheten är du och jag är för jobbigt att tänka på. Att vi är mångfacetterade personer som inte kan delas in i motsatserna madonna och hora är för jobbigt att tänka på. Att vi hanterar sorg, ångest, trauman och kriser på olika sätt är för jobbigt att tänka på. Att folk inte tror oss är för jobbigt att tänka på. Att vi sällan får vår upprättelse är för jobbigt att tänka på.

Att skulden ständigt placeras hos oss är för jobbigt att tänka på.

Varför drack vi? Varför pratade vi med honom? Varför var vi inte tydligare? Varför gjorde vi inte mer motstånd? Varför var vi inte snabbare, starkare? Varför var vi inte mer ledsna, mer förstörda? Varför var vi så förstörda? Varför lät vi det definiera oss? Varför kom vi inte över det snabbare?

Varför sa vi inte nej på rätt sätt?

Vi säger till våra döttrar att de måste vara försiktiga. Undvik att gå själv! Gena inte genom parken! Ring ett journummer eller en kompis! Ansvaret ligger på dig att inte bli våldtagen!

Vi säger sällan till våra söner att vara försiktiga. Våldta inte någon ikväll! Var säker på att det är ömsesidigt! Tänk på att din lust inte är överordnad hennes! Ansvaret ligger på dig att inte våldta!

Livet är ingen film. Det finns ingen given, tydlig och rak dramaturgi. Vi måste skärpa oss nu.

Skrivet av: Josephine

Var är mina hjältar?

Jag är en av de där tv-ungarna. Visst lekte jag också, sådär som barn gör, men ganska tidigt stod det klart att min första kärlek var popkulturen: tv:n, filmen och tv-spelet. Otaliga timmar satt jag och mina systrar framför tv:n.

Identifierade oss med Indiana Jones, the Bash Brothers, Dr. Alan Grant, John McClane (eller i mitt fall Hans Gruber) och så vidare. Vem vill du vara i den här filmen? Pix pax.

Skrek och svor framför vårat gamla 8-bitars. En gubbe, varannan bana, om en dör i första världen redan så börjar vi om. Det gäller att ha så många liv och saker som möjligt. Det är töntigt att ta flöjten.

Nu har min syster ett eget barn. Nu ska vi introducera denna snorunge till popkulturens magiska värld. Och det skapar vissa problem.

Jag vill att det lilla monstret ska få lära känna alla fantastiska personer, miljöer och berättelser som jag själv älskade och fortfarande ser tillbaka på. Jag vill också att monstret ska få tillgång till film, litteratur och spel som jag utifrån min värdegrund kan, så att säga, okeja. Ni förstår eller? Jag vill inte att de filmer jag erbjuder ska vara heteronormativa eller etnocentriska exempelvis. Jag vill erbjuda fantastiska berättelser med vettiga kvinnoporträtt.

Så jag rannsakar mig själv och försöker identifiera vilka som var mina hjältar.
Och det var män. Inte sällan våldsamma och sexistiska män.

Jag försöker och försöker men det är svårt att hitta de vettiga kvinnoporträtten. De komplexa kvinnorna och deras historier. Med lite press och en generös definition av vettig så finns det några förstås. Det är dessa som människor älskar att använda som alibin när de berättar för mig hur fel jag har.

Sarah Connor, Pippi, Ripley, Buffy, Ronja (I Super Mario Bros. 2 till super nintendo kunde en välja att vara prinsessan Peach och det var ju gött för hon var ju lätt den bästa karaktären).

Så kallade chickflicks föredrar jag att utelämna helt, för även om en naturligtvis kan ha stor behållning av dessa så tror jag de flesta håller med mig om att generellt tenderar de vara fulla av heteronormativa, sexistiska kvinnoportätt. Det handlar liksom om mer än att räkna huvuden här: bara för att det är med kvinnor i en film så behöver det inte betyda att den håller för en feministisk analys.

Dessa brudar, dessa alibin, vi har alla några olika sådana. Som är viktiga för oss på något sätt. Och jag menar inte, när jag kallar dem alibin, att förringa dessa. De är viktiga och jag är tacksam för dem. Men ärligt talat så finns det bara ett visst antal gånger, även för en sån som mig som satt i system att se om filmer så många gånger att det inte ens är kul att prata om, som en faktiskt kan se om en film.

Jag vill ha fler alternativ. Jag behöver mer alternativ.

Jag kan identifiera mig med män och manliga karaktärer. Rent generellt är kvinnor bättre på detta än vad män är på att identifiera sig med kvinnor och kvinnliga karaktärer. Jag menar inte att vi inte kan ha manliga hjältar. Eller skurkar. Jag menar att vi behöver kvinnliga också.

Jag vill inte behöva anstränga mig för att leta på en film som håller för en genusanalys. Jag vill erbjudas dessa lika självklart som jag erbjuds de filmer, den övervägande majoriteten, som inte gör det.

Är det så konstigt?

Skrivet av: Josephine