Systerskapet

Jag tänker mycket och ofta på systerskap.

Vad det kan innebära för mig och för andra. Vad det borde innebära för mig och för andra. Vad jag, som kvinna och feminist, har för ansvar. Vilka skyldigheter jag har. Och om det ens är rimligt att prata om ansvar och skyldigheter när en pratar om systerskap.

Jag har inga svar. Kanske är det så det ska vara. Eftersom vi är olika torde våra definitioner av systerskapet vara olika. Vissa tror inte på systerskapet över huvudtaget. Och det är okej.

Jag tror, dock, på systerskapet. Jag tror på systerskapet som en enande kraft och jag tror på systerskapet som en förändrande kraft. Både i vardagen och i ett större perspektiv.

Jag är medveten om att min vardag och mitt större perspektiv inte är desamma som för andra kvinnor. Jag är medveten om att andra kvinnor omkring mig och kvinnor i världen i stort lyder under villkor som inte alls liknar mina. Jag är medveten om att jag både kan vara underordnad i vissa sammanhang och överordnad i andra, så jag har full förståelse för om någon tycker att systerskapet i nuläget inte innefattar alla. Kanske gör det inte heller det. Men jag skulle vilja att det gjorde det.

Jag tänkte i alla fall berätta lite om mina tankar om systerskapet. Vad systerskap är. Jag talar inte för alla feminister i världen eller Sverige. Jag talar inte ens för hela Skulden är inte min.

För mig handlar systerskapet mycket om att hålla ihop och stötta varandra i egenskap av att vi är tjejer eller kvinnor i manssamhället. Konkret handlar det om att stå på sina systrars sida fastän vi egentligen lärt oss att göra motsatsen. Jag menar inte att en automatiskt ska älska och hålla med om allt vad alla kvinnor sagt och gjort någonsin. Jag menar att vi ska försöka förstå och att vi ska vara medvetna om att det finns ett könat hat, ett hat som har grund i att den hatade är just kvinna och att systerskapet är, eller åtminstone kan vara, en fristad från detta hat.

Därför är systerskap, för mig, att tro på.

Jag skulle vilja berätta om en gång när jag var tonåring. Min mamma hade precis separerat med sin sambo. Vi kan kalla honom Stefan. Mamma och Stefan hade varit ihop i ungefär 15 år, vi var en sån familj med hel- och halvsyskon, förenade av hemmet snarare än blodet. Nu skulle i alla fall mamma och Stefan testa att vara särbor ett tag.

En helg skulle jag på fest. Jag pratade om att kanske eller kanske inte sova hos Stefan för det var närmare festen. Min några år äldre syster skulle jobba morgonen efter i samma område så hon funderade på att göra samma sak. Vi beslöt oss för att höras senare eftersom vi skulle tillbringa kvällen på olika håll.

Jag var på festen och efteråt sov jag hos en kompis. Min syster sov hos Stefan. När jag somnat ringde min syster och frågade vart jag var. Jag var lite förvirrad och hon var otydlig men hon ville försäkra sig om att jag inte skulle sova hemma hos Stefan. Jag fick en klump i magen, frågade vad som hade hänt, hon sa att hon ringer i morgon.

Morgonen efter ringde min systers före detta och sa att jag borde komma. Han hade kört hem min syster till hennes lägenhet och hon behövde nog att jag skulle komma dit.

När jag kom dit satt min syster och rökte. Hon berättade att Stefan antastat henne. Hur det gick till. Vad hon gjort men framför allt vad hon inte gjort och vad hon borde gjort. Hur hon kände. Han va ju som en pappa för mig, sa hon. Han var som en pappa för mig med, tänkte jag.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller vad jag skulle göra. Hela verkligheten står liksom på spel. Oavsett hur hon eller jag skulle agera, tillsammans eller var för sig, så skulle våra liv förändras. Verklighetsuppfattningen krossas, relationer testas och kanske splittras. Det var för mycket. För jobbigt. För mig. Med det handlade ju inte om mig. Hela tiden fick jag påminna mig om att det inte handlade om min ångest i första hand. Utan hennes.

Jag visste att det var sant. Jag sa att jag visste att det var sant. Att jag nog hade vetat om det redan när hon ringde på natten. Att det inte var hennes fel. Jag försökte finnas där men räckte inte till, för egentligen ville jag ju inte att det skulle vara sant. Jag ville inte att det skulle ha hänt henne, jag ville inte att hon skulle må dåligt. Och jag ville inte att han skulle kunna ha gjort något sådant.

Av alla ord, tankar och känslor minns jag en tanke helt klart. Jag tänkte den hela tiden medan jag lyssnade, medan vi pratade, medan jag tröstade. Vi måste ringa mamma.

Vi måste ringa mamma, sa jag till min syster. Hon var osäker, ville nog men samtidigt inte. Vi måste, sa jag. Men tänk om hon inte tror mig? Vi måste, sa jag.

Hon gick med på att jag ringde. Jag sa till mamma att hon behövde komma så fort som möjligt och utan någon annan.

När vi hade lagt på kände jag ångesten närma sig panik.

Jag hade inte orden. Jag pratade inte i termer av skuldbeläggande då. Jag visste egentligen inte jättemycket om maktstrukturer. Om sexualbrott. Men jag kände liksom att tänk om mamma gör fel nu. En skulle kanske kunna säga att jag intuitivt förstod att mammas agerande på något sätt var avgörande. Tänk om mamma inte tror på. Tänk om hon säger eller gör fel saker. Och jag som i princip tvingade min syster att blanda in mamma.

Mamma kom. Hon lyssnade. Trodde på. Va lugn. Gjorde rätt. Hon skuldbelade inte. Tvekade inte. Frågade inte om det inte var ett missförstånd. Antydde inte att det skulle varit ömsesidigt. Inget sånt.

Jag minns att jag tänkte att hon har älskat den här mannen i många år. Hur svårt skulle det vara för henne att tro något sådant om honom? Skulle blod plötsligt bli viktigt när det aldrig varit det förut? Skulle hon känna skuld? Skulle det vara lättare att inte tro på? Skulle hon orka riskera splittring?

Vi skildes åt.

En kort tid efteråt så kunde mamma bli förbannad. Hon ringde upp Stefan. Skällde. Hur fan kan man göra något sådant. Och hur fan ska jag göra med barnet som bor kvar. Hur kan hon vara trygg hos dig? Hon fick ett erkännande, mamma. Inget som skulle hålla vid en rättegång men jag tror mamma behövde det. Att hon behövde veta. Att hon gjort rätt.

Min mamma är inte perfekt. Inte jag heller och inte min syster. Stefan är inget monster. Han är en vanlig man. Som älskar och är älskad av människor. Även idag. Att jag hade ångest över hur min mamma skulle reagera beror inte på att hon skulle vara en hemsk person som misstror sina barn. Ångesten berodde på att om mamma valt Stefans sida så hade hon gjort det vi känner som naturligt, hon hade agerat i enlighet med normen. Om hon hade misstrott, ifrågasatt, så hade hon gjort just inget mindre än vad som förväntas. Och vad som varit enklast för alla inblandade med undantag av min syster. Det skulle kanske medföra lite drama men i stort en fortsatt intakt familj, dock med ett svart får – min syster, inte Stefan.

Att min mamma inte gjorde det, att hon valde att tro på, är en av anledningarna till att jag alltid tänker på henne när jag tänker på systerskap. Och jag önskar att fler kunde vara som henne.

Vem är den där tjockisen som går där borta?

Första gången någon kallade mig tjock då var jag 7 år gammal. Om jag ska vara ärlig så fattade jag ingenting.  På hemmaplan var jag väldigt förskonad, min mamma och pappa och mormor (som bodde mycket hos oss under min uppväxt) har alltid varit väldigt uppmuntrande och aldrig kommenterat min kropp. De har heller aldrig uttalat sig om hur mycket jag ätit eller förbjudit mig att ta en extra omgång mat. Mormor, hon var min allra bästa vän och det var genom henne mitt intresse för att bak/mat-lagning startade. Jag älskade att spendera eftermiddagarna med henne, kika ner i de stora kastrullerna och få smaka på resultaten. Att baka och äta var ett stort intresse som senare blev min tillflykt och ett sätt att dämpa ångest . För när den där killen i min klass upplyste mig om att jag var tjock och resten av klassen skrattade, då blev jag så himla vilsen. Den kvällen stod jag och nöp i mina lår, grät och tänkte ”är jag verkligen tjock?”. De där orden gjorde mig för första gången i mitt liv kroppsmedveten. De borrade sig innanför huden och byggde bo. Det började gnaga i mig, jag hade inget att säga emot, jag hade inga referensramar. Vem är egentligen tjock?

Det fortsatte, under hela min uppväxt fick jag titt som tätt höra att jag var tjock. Jag skulle lätt kunna rabbla upp namnen på de personer som hånat mig för min kroppsvikt, men det fyller inget syfte i sig, men det är klart att det satt sina spår. Jag har hört kommentarer om min aptit, mina lår och min mage, från släktingar, klasskompisar, grannar och okända vuxna. Självklart har detta påverkat mig. Det vore ju helt absurt om det inte hade gjort det. Det har varit så smärtsamt, stundtals så jobbigt att jag hellre avstod att gå på klasskompisarnas fikakalas än att utsättas för den skrattande horden med människor. Jag kommer ihåg hur jag stod framför kakfaten och vägde den goda smaken av en chokladboll som smälte i min mun mot att få höra hur smöret satte sig så fint på min mage. Fortfarande kan jag känna tårarna som rann längs mina kinder när killarna i klassen ville veta hur mycket jag vägde efter besöket hos skolsköterskan. Vid ett annat tillfälle när jag var med mina vänner på ett högstadiedisco hörde jag en kille i klassen gapa ut över rummet ”Vem är den där tjockisen som går där borta”, den situationen kan fortfarande få mitt blod att stelna till, jag vill sjunka genom golvet. Istället inväntade jag min skjuts, sa inget i bilen hem, gick in på mitt rum och lät min kropp gå sönder lite till .  Alla dessa kommentarer gjorde att jag började förhålla mig till min kropp på ett osunt sätt som stundtals begränsade mig. Jag minns så väl hur jag under högstadiets varma sommardagar hellre hängde hemma än på stranden med mina vänner, återigen för att slippa mina rodnade kinder och den gapande tystnaden när de dräpande orden kom haglande. Det värsta så här i efterhand var att jag aldrig berättade för någon vuxen i min närhet, jag bar det inom mig som en glödande sten.

Att systematiskt utsättas år efter år av kommentarer gällande min vikt har satt sina djupa spår. Idag jobbar jag konstant med min självbild, men jag pratar lika lite om det. För fortfarande är nog skammen mer närvarande än jag vill erkänna. Idag ångestreducerar jag med träning, springer, lyfter tunga vikter och slår ut mina aggressioner på sandsäckar. Det är en balansakt att träna för sin egen skull när man har ett dysfunktionellt förhållande till sin kropp. Det är underbart att träna för att känna hur kroppen blir starkare, smidigare och mer en del av mig själv, men kampen i mitt huvud fortsätter och ibland skulle jag vilja vandra tillbaka i tiden och prata lite med mig själv. Säga de där orden som kanske skulle ha hjälpt mig. Att  min kropp faktiskt inte är tjock utan att det handlar om sjuka ideal. Jag vill sitta där på sängkanten och torka mina tårar och säga ”men Malin du är stark, frisk och fantastisk, begränsa dig inte, lev ditt liv fullt ut”. Avslutningsvis vill jag säga till mig själv att jag inte ska skämmas, att skulden för snedvridna kroppsideal inte är din, gör dig fri från den och placera skulden där den hör hemma.

Skrivet av; Malin

Hello, am I invisible to you?!

Det händer mig då och då. Att jag blir osynlig. Det är som att jag löses upp och svävar fritt i luften. Just då finns jag inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ibland förvandlas jag till en serviceinrättning. Andra gånger till ett bihang. Ett attribut.

Jag och min sambo tycker om att resa. Vi har besökt länder både inom och utom Europa. När vi reser är han är Mr och jag är Miss. Ibland ”uppgraderas” jag till Miss Karlsson, fast mitt namn alltid varit och alltid kommer vara Edvardsson.

När vi rest har vi ibland hamnat i underliga situationer i mötet med såväl kvinnor som män. Jag har vid incheckningsdiskar, restaurangbord, turistbussar, marknader, stränder, djungler och på gatan slutat att existera. Man har inte tittat på mig. Man har inte tilltalat mig. Man har istället vänt sig till min sambo. Frågat honom. Lyssnat på honom. Låtsas som om jag inte funnits. Som att min sambo skulle vara bättre på att beställa den mat som jag ska äta. Som att min sambo skulle vara bättre på att veta vilket bokningsnummer resan som jag bokat har. Som att min sambos röst är värd att lyssnas till men inte min. Han har funnits. Jag har slutat existera och det är mitt kön som gör mig osynlig.

Jag upplever de här situationerna som jobbiga. Frustrerande. Även i Sverige upphör jag ibland att finnas till. Som när jag erbjöd mig att servera kaffe till en manlig kollega och dennes kund när de satt i möte. När jag öppnade dörren med kannan och kopparna i händerna fanns jag. När jag sa; Här kommer kaffet! Började jag lösas upp. Och när jag ställde ner kopparna på bordet fanns jag inte längre. Ingen såg mig. Ingen tittade på mig. Jag kände mig kränkt. Jag backade ut ur rummet, väntade på att höra det magiska ordet. Men det kom inget tack. Och varför skulle det göra det? Jag hade ju slutat att existera.

Jag märker också hur mina ord ibland försvinner ut i tomma intet. Det är som att min röst bara hörs i mitt eget huvud. Ibland kan jag säga något. Något som jag funderat på ett tag. Kanske en lösning på ett problem. Men jag får ingen respons. Jag tänker då att det kanske inte var någon som hörde vad jag sa. Jag kanske framförde min sak otydligt. Jag tänker att förslaget var dåligt. Att det inte var värt att beakta. Så kan det vara, inget konstigt med det. Men det som sen händer, lite senare, är att mitt förslag kan få kraft av en mans lungor och då plötsligt kan alla höra vad som sägs…

Att osynliggöra är en härskarteknik. Den är mycket effektiv. På mig fungerar den varje gång. Att stå där, fast ändå inte synas. Att prata, fast ingen hör. Det gör något med mig. Det får mig att bli förbannad. Det får mig att vilja skrika högt. Men framförallt får det mig att tvivla på mig själv.

/Maria

Världens bästa ettårsfest och ett historiskt boksläpp

I januari 2012 påbörjades något.
Ett första vibrerande hjärtslag, ett första steg, trevande och lite ostadigt, togs på vägen mot stordåd. Nu har vi nått ett första mål och möjligheterna är oändliga. Fredagen den 8 mars är historisk av miljoner anledningar. För Skulden är inte min betyder 8 mars tre saker. Det är internationella kvinnodagen, ett tillfälle att minnas alla som kämpat innan oss och en påminnelse om att vi måste fortsätta kämpa. Det är dagen då vår blogg fyllde år. Det är också dagen då vi släppte vår bok. Boken som från början bara var en dröm, en vision, något vagt och vackert i fjärran, har nu blivit till verklighet och vi har sålt slut de första 300 exemplaren. Men misströsta icke, nytryck är på gång och finns snart att köpa här på bloggen.

Under helgen den 8-10 mars deltog Skulden är inte min på den årligen återkommande festivalen för systerskap i Karlstad. På fredagen den 8 mars skedde själva släppet av boken. Madeleine, Malin, Elisabeth, Susanna och vår redaktör Lena deltog i ett panelsamtal under ledning av Susanne Kielba på Arenan. Efter att ha berättat om vårt projekt och våra texter påbörjades försäljningen av den snyggaste boken och den fräsigaste tygkassen. Självklart avslutades kvällen med en fantastisk släppfest där vi traditionsenligt körde rundpingisturnering och dansade halva natten. 

Lördagen och söndagen tillbringade Team Skulden i en monter med att fortsätta försäljningen av böcker (tygkassarna var så populära så de tog slut, men misströsta ej, nya ska beställas). Besökarna hade även möjligheten att lämna sin egen skuld, vissa av bidragen kan komma att publiceras här på bloggen längre fram. Det var många som stanna till hos oss och berättade om sina upplevelser av att känna skuld i situationer där det egentligen var någon/något annan som felade.

Avslutningsvis vill vi i Skulden är inte min rikta ett sort tack till er som besökte oss på festivalen, som läst och delat våra blogginlägg, som pratat med oss, kämpat med oss och som forsätter att kämpa. Varje dag åstadkommer vi tillsammans förändringar och skapar nya möjligheter. 

/Skulden är inte min

Josefsson och matlandet

Förvånansvärt skulle det vara om Janne Josefsson på allvar bestämde sig för att göra ett program som handlade om Sjödinskan och hennes upplevelse på flygplanet då hon kände sig kränkt av en man som snodde hennes tilldelade kudde.

Inte heller är sannorliken stor att Eskil Erlandsson slopar sitt koncept ”matlandet” och därmed slutar att åka runt för att smaka på svenska små korvar och lokalbryggd dricka.

Matlandet, denna innovativa PR-kampanj handlar om att belysa något som vi i Sverige bör vara stolta över, då gastronomiska lokalproducerade ädelstenar finns alldeles runt hörnet. En finfin idé, det kan ingen säga något annat om, speciellt inte om man heter Eskil och är tilldelad uppgiften att vara provsmakare.

”Matlandet” kommer aldrig konkurreras ut av förslaget ”pratlandet” då det inte låter vare sig sexigt, smakfullt eller inspirerande…pratlandet…vad får man smaka på då?

Pratlandet, ett koncept som handlar om alldagliga observationer om samhällsmönster, ex kränkningar i det offentliga rummet, särbehandlingar pga kön mm, ett förebyggande forum som lyfter upp problem i sin linda innan det behöver leda till allvarliga kränkningar, mobbning eller till och med självmord, det vore något att sätta tänderna i., tänk en sån köttig uppgift!!

Konsten att göra förebyggandearbete sexigt är svårt, fråga den som ska måla om mormors hus..

Då är det inte bara att kleta på falurödfärg för att förvandla stugan till ”tutti complett”, hel och hållbar. Det behövs borstas, det behövs slipas, kanske behövs det även brytas och spikas..

Precis så fungerar debatten om jämställdhet. Vi kan inte bara vara tysta och tro att samhällsstruktur mår bäst av att leva sitt eget liv utan inblandning av reflektion. Om diskussioner gällande skevheter, trakasserier och särbehandling inte lyfts upp, kommer det heller inte lösa sig av sig självt, det vet vi sen innan och det har historian berättat för oss flera gånger tidigare.

Förebyggandearbete är viktigt, det vet vi på Skulden är inte min! Låt oss snacka!!

Debatten måste leva vidare, prat om lika lön, plats vid styrelsebordet, föräldrapenning mm får inte sluta bara för att det inte platsar i Jannes program.

Låt oss gå ut och göra som Eskil, lyfta fram de goda exemplen, förespråka balansen i råvarorna och varna för översaltade och flottiga halvfabrikat. Låt oss prata om problem då det är ax och inte hunnit jäsa till en surdegslimpa.

//Sjödinskan en stark förespråkare för kanelbullar

Värsta grymma feministkalendern presenterar: ROKS

ROKS är den enda organisation nära den feministiska rörelsen som vi valde ut till vår feministkalender som nedräkning inför den 8 mars. Här berättar vi varför vi valt att skicka vår bok till just ROKS.

När den du älskar har slagit dig, när någon du känner eller inte känner har haft sex med dig mot din vilja. När samhället inte står emot och skyddsnätet inte håller. Där kommunens boenden inte räcker till. Där de behövs, så finns dom. Mitt i allt det obegripliga finns en gemensam kraft som synliggör våld mot kvinnor. Utan Sveriges alla kvinnojourer och tjejjourer: vad gjorde vi då? ROKS, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, tack för att ni orkar.

Ni har också fått oss att känna att skulden inte är vår.

Skulden är inte vår – ansvaret är allas

”Hoppas han hittar henne. Jävla knäckehäxa”. Kommentarsikonen på vårt bloggverktyg lyser orange. En av tjejerna på vår blogg ”Skulden är inte min” hade skrivit en text om hur en man som misshandlat sin hustru hade kvar sitt grepp om kvinnan även utanför fängelsets murar – detta var den kommentar som hennes text fick. Vi vill gärna tro att vi är vaccinerade mot hat och förakt. Det är vi inte.

Den senaste tiden har vi kunnat följa den intensiva debatten om män som (nät)hatar kvinnor.  Maria Sveland är en av de hårt ansatta och hon har nyligen släppt en bok som beskriver hatet och dess konsekvenser. Vi som unga kvinnor och feminister i Värmland känner också av de som skyr feminister värre än pesten. Vi har valt att i ljuset av detta skapa oss en skuldfri plats genom projektet ”Skulden är inte min”. Idag släpper vi vår bok med samma namn för att göra vår röst hörd och placera skulden där den hör hemma.

Vi ser idag feminister som hotas på grund av att de påtalar, samtalar om och strider för kvinnors rättigheter. För jämställdhet. För rättvisa. Genom sina skrifter, pjäser, debatter och kloka ord blir de en nagel i ögat på den patriarkala samhällsordningen. Feminister anses provocerande och ”för mycket”, de tar sig en plats given någon annan och på det sättet blir de orosmoment. Som en följd av deras höga röster finns någon därute som vill tysta dem. De har ett pris på sitt huvud. Detta är inte en metafor, det är bokstavligt talat. De lever med dödshot och personskydd. Det finns någon där ute som ser det mer som en ära än ett straff att få sitta några år på Kumlabunkern för mord på en feminist.

När hot och önskningar om våldtäkt och död blir till vardag för feminister blir en gränsförskjutning möjlig. Det gör kommentarer som bitterfitta, feministjävel och korkade kärring helt rumsrena. Rumsrent och helt okej att när som helst haspla ur sig något elakt och kränkande om feminister och jämställdhetsfrågorna. Det ursäktas också gärna med ”jag trodde inte hon skulle ta det så” eller ”det var ju så många andra som skrev värre saker”. Skulden läggs tillbaka på mottagaren som anses vara känslig eller att man skulle fått ”skylla sig själv”.  Vi tycker absolut att debatten kan och bör vara tuff och saklig, men vi kan aldrig acceptera att kvinnohatet och förföljelsen av feminister legitimeras. Vi måste reagera på det faktum att kvinnor blir hotade till tystnad. Det handlar om grundläggande demokratiska rättigheter. För varje gång en kvinna funderar på om hon ska publicera det där blogginlägget eller delta i den där debatten på grund av att hon vet vilka följder det får för henne som person, då har samhället misslyckats med att tillgodose en fungerande rättsstat för alla dess invånare. Hoten får då den effekt som eftersträvats. Debatten och hatet blir osynligt.

Hatet som bland annat manifesterades i Uppdrag Gransknings reportage rör upp många motstridiga känslor – men blandat med känslan av obehag finns också den oändliga tacksamheten. Tacksamheten över att det finns så många starka kvinnor som trots motståndet vågar vara en del av samhällsdebatten. Tack för att ni vågat och fortsätter att våga. För att ni inte låter er tystas. Ni är våra förebilder och för alltid hjältinnor. Ni är kraft och styrka. Den väg ni banar för feminismen, stärker oss att för alltid fortsätta kämpa. Men att bara säga tack är inte nog. Vi måste också stå upp för dessa kvinnor. Stå upp för vår demokrati – det är inget som kommer gratis.

Den stora massan verkar dessvärre ha raderat ut sitt ansvar och istället placerat skulden på oss feminister. Ansvaret ligger på oss att stå upp för och försvara våra demokratiska rättigheter, och även att ensamma försvara oss mot hatet som haglar över oss. Klart att vi ska och kommer fortsätta att stå upp för vår sak men övriga samhället måste visa att det inte accepteras att feminister lever med dödshot. Det är genom tystnaden acceptansen och gränsförskjutningen blir möjlig. Skulden är inte vår – ansvaret är allas.

Elisabeth

Emma

Madeleine

Susanna

Johanna

Torun

Beatrice

Malin

Maria

Lina

Veronica

Katrin

Asal

Josephine

Värsta grymma feministkalendern presenterar: Mian Lodalen

Mian Lodalen är en av de feminister vi valde ut till vår feministkalender som nedräkning inför den 8 mars. Här berättar vi varför vi valt att skicka vår bok till just Mian.

Mian Lodalen är en författare och debattör som inte räds att ta upp frågor om sexualitet och jämställdhet. Mian är ett utmärkt exempel på att det går utmärkt att fortsätta vara radikal och att stå upp för sig själv och vad man tycker. Tiger var en fantastisk bok och Mian är en utmärkt förebild. Tack Mian. Du har fått oss att känna att skulden inte är vår.

Värsta grymma feministkalendern presenterar: Soraya Hashim

Soraya Hashim är en av de feminister vi valde ut till vår feministkalender som nedräkning inför den 8 mars. Här berättar vi varför vi valt att skicka vår bok till just Soraya.

Soraya Hashim är en av intiativtagarna till klubben Gubbhen. En röst i media som förstår behovet av separata rum. Som bloggar om feminismen och kvinnohatet. Som vågar ta ställning. Utan skuld och utan skam. Vi ser fram emot att följa dig Soraya!
Tack Soraya. Du har fått oss att känna att skulden inte är vår.

Värsta grymma feministkalendern presenterar: Nour El Refai

Nour El Refai är en av de feminister vi valde ut till vår feministkalender som nedräkning inför den 8 mars. Här berättar vi varför vi valt att skicka vår bok till just Nour.

Nour El Refai blev en syster som vi snabbt identifierade oss med. Hennes skämt utgick utifrån våra referensramar och vi kunde skratta med utan en klump i magen. Nour har ständigt försvarat rätten att få vara både tjej och rolig, skådespelare och feminist. Hon skuldbefriar tjejer, genom att kräva ansvar från männen.
Tack Nour. Du har fått oss att känna att skulden inte är vår.