Stress – den nya lilla svarta?

För snart två månader sedan satt jag på akuten en hel kväll och natt. Jag trodde jag hade fått en hjärtattack, något som gått sönder i magen på mig eller något annat som jag åtminstone under de första två timmarna var helt övertygad om skulle ta livet av mig på ett eller annat sätt. Jag fick extrema svettningar, tryck över bröst och mage, huvudvärk, svårt att fokusera blicken och en mun torrare än Saharas öken. Min tid var kommen. Denna dag hade föregåtts av viktnedgång, ett ben som domnade bort, stickningar i fingrar och en arm, svårt att sova, koncentrationssvårigheter och en allmän känsla av otillräcklighet och att tiden inte räckte till.

Jag har alltid haft ”många järn i elden”, engagemang i flera föreningar, varit förtroendevald inom studentrörelsen och älskat det. Det har heller aldrig föranlett problem för mig, lite magkatarr då och då, men det var snarast ett normaltillstånd. Det gjorde att när jag efter nästan ett år med mycket på jobbet, plugg på halvtid och ständiga deadline på kursen, styrelseuppdrag, träning, planering av det sociala livet med partner och vänner, ständig tillgänglighet och närvaro via sociala medier med mera, tänkte att detta inte kan vara annat än en sjukdom, något som nu gör att jag inte kommer uppleva min 28-årsdag.

Rationell. Rationell är ett ord jag skulle använda för att beskriva mig själv. Och det var just det jag kände mig när jag satt där på den lilla (alldeles undermåliga) akutmottagningen i Karlstad. Fullt rationell och snarast läkarutbildad på väg mot begravningsentreprenör var jag övertygad om att något drabbat mig. När sedan alla första prover visade sig helt normala (t.o.m. väldigt bra) så fick jag sedan sitta och vänta i flera timmar på att få träffa en läkare. Under de timmarna började insikten, men även skammen att sprida sig i kroppen. Jag mådde bättre fysiskt och var mest trött och ville sova. Föreslog för min sambo att vi nu skulle åka hem och inte sitta där och vänta på en läkare som hade viktigare saker för sig än att träffa mig. Jag började inse att jag inte skulle dö. Jag började inse att jag nog snarare kunde knyta alla fysiska symptom och dagens nära-döden-upplevelse till en enda sak. Nämligen stress. I efterhand har jag tänkt att det framförallt var en längre tid med brist på återhämtning som var boven i dramat.

Det må vara att jag kan gå händelserna i förväg då jag ska på fler kontroller, men då jag dagen efter meddelade min lärare att jag inte skulle slutföra kursen den här terminen, när jag ändrade ett löfte om att hålla en utbildning och när jag sade nej till eller tog tillbaka tidigare löften om åtaganden, kände hur känseln i fingrarna kom tillbaka så känner jag mig ändå rätt säker på min sak. Att alla symptom den där eftermiddagen dessutom fanns listade under panikångestattack (man ska inte diagnostisera sig själv, men ändå) har också bidragit till min insikt.

När jag så ganska snart ändrat på åtminstone vissa av de yttre omständigheterna i mitt liv (det var skönt att själv ha kontroll över de förändringarna kan jag erkänna) så började jag fundera på hur det kom sig. Jag? Varför skulle jag inte klara av allt jag tidigare gjort, med det engagemang och glädje jag alltid haft? En person i min omgivning berättade om hur hen på förekommen anledning fick frågan ”tror du att du är för fin för att vara utbränd?”. Jag börjar först nu svara nej på den frågan ska jag erkänna. Även mitt i allt detta kände jag att detta inte var jag, inte bilden jag hade av mig själv.

Jag är inte sjukskriven idag, det var nog nästippen som kysste den beryktade väggen, och jag känner att jag efter detta har börjat ta små steg mot en balans i livet som passar mig.

Det finns alldeles för mycket av liknande berättelser i vårt samhälle. Psykisk ohälsa ökar och det går att presentera otaliga siffror på detta. Statistiken visar oss också att det är kvinnor som upplever stress och psykisk ohälsa i högst utsträckning, drabbas av utmattningsdepression oftare, men tyvärr ökar det även bland män. Jag tror att det på samhällsnivå kan analyseras utifrån olika perspektiv, och jag tror att kön är ett av perspektiven som kan erbjuda en förklaring på varför kvinnor i högre utsträckning upplever psykisk ohälsa. Att prestera, vara duktig, vara driven, nå framgång, ha en karriär men också ha tid för vänner och familj, baka emellanåt, vara smal, snygg, prata men inte för mycket och mitt i allt detta en känsla av att ändå inte räcka till hur mycket man än försöker.

För varje enskild människa som mår psykisk och fysiskt dåligt har något gått fel. Jag har drivit på mig själv för hårt och inte levt tillräckligt mycket här och nu och på riktigt känt efter, känt att det är ok att bara vara, att inte sätta orimligt höga krav på mig själv. Och i detta måste jag också lära mig att inte ställa för höga krav på andra, inte minst andra kvinnor då jag vet att det redan finns så många krav att leva upp till, varför ska jag lägga ytterligare sten på bördan?

Men så tycker jag mig se och märka runtomkring att det finns en ”trend” av att vara upptagen, en trend av att berätta om hur upptagen man är. Jag gjorde det själv, kunde slentrianmässigt, men likväl sant, säga ”åh, jag har så mycket att göra”, som att det förväntades av mig att visa det. Ingen ska tro att jag ligger och latar mig hemma, för jag är strängt upptagen med att rädda världen. Det är kanske en felobservation av mig, men jag har börjat tänka på om stress är den nya lilla svarta? Psykisk ohälsa ökar, framförallt hos kvinnor runt min egen ålder, vi pratar om det men tänker ändå ”det händer aldrig mig”. Och saken är den att när det gäller den negativa stressen så kan vi inte ignorera symptomen för länge. Vi kan inte sätta plåster på ett benbrott.

Jag har känt skuld i detta, har känt skuld när jag varit otillräcklig, känt skuld när jag tvingats avsäga mig saker, känner skuld när jag tar en helt ledig helg eller kväll. Och jag vill med detta inte lägga skuld på någon annan som känner sig stressad, även om jag är något nyfrälst så är det inte min avsikt. Den viktiga skulden att lyfta är den som uppstår när man lyssnar till sig själv och faktiskt tar det lugnt.

Jag trodde ett tag att jag var för fin för att bli utbränd men inser idag att jag snarast är för värdefull för att vara det. Och det gäller alla.

//Bea

Feminismen behöver synas även på landsbygden

För en vecka sedan befann vi oss på Feministiskt forum i Stockholm. En fantastisk dag med massor av inspiration och underbara människor. Samtidigt var det lite sorgligt för där kom människor i grupper för att se och höra, prata och diskutera feminismens roll i samhället. Där i storstaden. Men vad händer här, i skogen? Här lyfts vi på Skulden är inte min fram som exotiska i tidningarna, som Sofia Karlson sa på panelsamtalet. Det är klart att det alltid är roligt att känna sig speciell och få uppmärksamhet för vårt arbete med blogg och bok. Vi är ju stolta över det vi gör. Men exotiska är vi det? På forumet var vi inte det, där stack vi inte ut med våra åsikter. Jag insåg då glappet mellan storstaden och resten av landet. Det kanske var lite långsamt av mig men bättre sent än aldrig. Feminismen har fått en nedåtsvacka i samhället där folk inte vill vara feminist och den svackan känns djupare här på landsbygden. (Jag vet inte om jag får kalla Värmland för landsbygden men gör det ändå.)

Jag själv är inte från Värmland utan är inflyttad från den stora staden. Men även från det lilla samhället i form av en ö några timmars båtfärd ut i Östersjön. Ett samhälle där kvinnor är kvinnor och män är män. Män försörjer och kvinnor stannar hemma. Nej, det kanske var att förenkla det lite men det har varit så länge även om det börjar luckras upp. Gärna i och med att folk vågar gå isär och måste försörja sig utanför tvåsamheten. Något som inte var så vanligt för 30 år sedan när jag var barn. Åsikterna om jämställdhet är hårda, oftast i forma av att det är onödigt. Det har ju alltid fungerat så bra som det är, varför röra runt i det? Feminism och sådant är inte för skärgården. Delvis för att det är lättare att försvara det som man vet hur det är, snarare en det som man inte vet hur det ska bli. Förändring i det lilla samhället mottags mycket reserverat och delvis motvilligt. Exempelvis den nya bonde på ön som fortfarande kallas för ”den nya bonden” eller bonden istället för hans tilltalsnamn, och detta efter fyra/fem år.

Denna natursköna och underbara uppväxt plats kommer alltid finnas i mitt hjärta men ändå har jag valt att lämna den. För om det är något som man inte får göra ute i skärgården så är det att sticka ut. Bäst är om vi alla är lika och beter oss lika. Jag har nog kommit att börja sticka ut och därmed passar jag egentligen inte in längre. Det är trevligt i korta stunder men mitt politiska hjärta vrids om bland fördomarna. Så jag har packat min väska och hamnat i Värmland där jag verkar stanna. Här befinner jag mig i en ganska så akademisk värld gällande vänner, yrken och intressen. Jag har skapat mig en plats där jag trivs och kan vara mig själv. Den akademiska delen av mitt liv kanske är en orsak till att mina tankar och beteenden inte passar in ute på ön längre, där många knappt har avslutat gymnasiet. Jag vill inte på något sätt smutskasta någon men utbildning är en viktig del i kampen mot fördomar, för mig. Vad annat kan jag som lärare säga? Men även om jag har hittat min tillhörighet här så finns samma tankar, samma beteende och samma åsikter från ön här i de värmländska skogarna. I småorterna som har en stark tradition kopplat till bruket och den värmländska tillhörigheten. För visst är det speciellt, Ack Värmeland du sköna.  

Det känns som två steg framåt och ett steg bakåt. Samtidigt som feministiskt forum växer i Stockholm blir småorterna mer konservativa och traditionsbundna. Behovet att hålla fast det som har varit verkar öka. De som inte villa följa denna trend gör som jag och flyttar till en annan plats där de kan finna sin frizon att vara sig själva och sticka ut. Det är väl alltid det staden har varit tillför, att få vara mer privat än vad man är på landet. Men de finns de som vill stanna också. De som inte är redo att flytta utan vill stanna på den plats de älskar och ändå få ha sina åsikter. Vad blir det av oss när feminismen sakta förflyttar sig till storstäderna? Hur ska vi få stimulans, intressanta diskussioner och möten? Självklart åker vi gärna men 30 mil är 30 mil. Det behövs en kommunikation och feminismen behöver synas mer utanför storstäderna. Det kanske är stor sak att önska idag när hatet yttrar sig allt mer men jag tror också att det är nödvändigt för att stoppa den bakåtsträvande trenden som smyger sig fram.

Vad kämpar vi för?

Idag har jag ett sjunk och funderar på vad meningen är med allt. Jag läser om Facebook som förbjuder bilder på tecknade underliv i en lista om varför feminism behövs. Jag ser kvinnor i flanellskjortor utan trosor. ( Varför utan trosor? Vem går någonsin runt utan trosor hemma PÅ diskbänken? Jag kanske är tråkig men gör det inte ens när jag ska ha sex.) Jag läser om feminister i Tyskland som ska ockupera ett verklighetstroget Barbie-hus för att det romantiserar ett rosa ideal om muffins och fluffiga sängar. Tyvärr är detta bara toppen av mycket som jag har sett och hört just denna vecka som gör att sjunket har infinit sig. Kanske är det jag som är överkänslig och bara borde låta bli att tänka så mycket. De nämnda sakerna jag nämner är sådant som jag ser i min digitala värld men samtidigt är det många som aldrig berörs av dessa rubriker eller ageranden. Som aldrig reflekterar över dessa saker, även om de borde, och om de nu kan rycka på axlarna åt detta, varför gör inte jag likadant? Vad hjälper det om jag går runt och grubblar över detta.

I risk för att skapa en domedagskänsla, men vad kämpar vi för? Vi har en lista med 33 saker där jag inte ens är säker på att jag håller med om allt. Eller jag håller med om allt men kan också förstå de som lägger upp motargument mot vissa av bilderna. Jag tänker att jag förstår problematiken med Barbie huset men är inte säker på om att ockupation är rätt. Behöver jag hålla med allt som görs i feminismens namn? Mitt inre säger JA, jag borde hålla med om det. Stötta och vinna mark. Även om jag själv inte skulle ha gjort på det sättet är det är ett sätt att visa strukturerna som gör att världen fortsätter bete sig som ett svin gällande jämställdhet. Samtidigt undrar jag om jag bara är överkänslig och borde acceptera världen som den är, gå hem och få mig ”ett skjut” kanske. Det är tydligen lösningen när man är bitter och låg mentalt. Den stereotypa bilden i samhället av mig har börjat ta form i mig. Den tillskrivna rollen kryper in under huden på mig och som motreaktion börjar jag tvivla på mig själv och syftet med kampen.

Detta är ingen pepptext. Jag skulle kunna försöka bota mig själv med en sådan, för visst finns det hopp. Jag ser det varje dag, men min bitterroll är ibland lättare att bära och visa upp än en min pepproll. Egentligen borde jag gräva fram min inre cheerleader och heja på allt positivt som sker dagligen men samtidigt skulle det kännas falskt. För varje gång det sker ett framsteg överskuggas det av ett bakslag som gör att framsteget plötsligt inte kändes tillräckligt. Då blir pepptexten en lögn om att allt kommer bli bra. För visst allt kommer bli bra om hundra (+ 100 + 100 + 100) år i den här takten.  Inte konstigt att man får ett sjunk ibland kanske.

(Saker som ändå höjer sjunket lite: snipp-cupcakes!)

Feministiskt forum

Vi är ledsna att meddela att Hanna Hellquist har dubbelbokat sig inför morgondagens seminarium på feministiskt forum (ABF-huset, Stockholm) och hon kommer därför inte att kunna närvara. Men misströsta ej, vi har fått tag på en fantastisk ersättare så samtalet kommer fortfarande att gå av stapeln i Z-salen kl 11:15 i morgon lördag den 11:e maj. Deltagare från Team Skulden är Susanna Göransdotter, Emma Sjödin, Madeleine Nyvall och Maria Edvardsson. Moderator för detta spännande samtal kommer att vara Sofia Karlsson fd talesperson för Feministiskt Initiativ och nuvarande presschef på IOGT-NTO.

Vi har inte kommit långt nog

Jag pratar med min bästa vän i telefon. På morgonen på väg till jobbet ringer vi varandra för att prata om det som är svårt och det som är lätt. Det är några av de bästa stunderna på veckan. Vårt senaste samtal handlade om min väns dotter och de insikter hon kommit till den senaste tiden gällande val av lekkamrater. Hon hade tålmodigt förklarat för sin mamma att hon inte längre kunde leka med pojkarna på förskolan. Som att det var en otänkbarhet för henne numera. Varför då? undrade min vän. För att pojkarna har snopp, svarade hon. Vi skrattar i telefonen när min vän berättar. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite ledsen. Så liten men ändå så medveten.

Jag hör människor säga att det blir löjligt att analysera ett barns agerande utifrån genus eftersom barn inte vet vad de gör. Den biologiska förklaringen kommer ofta upp, att killar och tjejer är olika och att det därför är naturligt att de gör olika val. Som att det skulle vara biologiskt att tycka om rosa. Jag hör föräldrar säga att de erbjudit sina barn alla möjligheter. Att de aldrig aktivt uppmuntrat det ena eller det andra. Men att deras flickor ändå bara väljer rosa glitter och pojkarna de blå bilarna. De tittar ibland på mig med en triumferande min och ber mig förklara hur detta kan komma sig? Är det inte märkligt? frågar de mig.
Jag tycker inte att det är särskilt märkligt. För att förstå måste vi titta på strukturen. På hur samhället värderar kvinnligt och manligt. På hur vi tillåts vara när vi ser oss som pojkar och flickor. Ramarna är snäva och det kan vara svårt att passa in. Jag skulle vilja påstå att barn vet exakt vad de gör. Och framför allt vet de vad som händer om de gör fel. Svaret kommer direkt och domen är ofta hård för den som bryter mönstret.

Det finns något provocerande i att bryta normer. Att störa ordningen. Som att köpa ett blått kort till en nyfödd flicka. Eller som att inte skriva det nyfödda barnets kön i statusuppdateringen på Facebook. Vad jobbig man är när man gör så. Men att bryta en norm är att synliggöra den. Varför ska du alltid hålla på? Jag ser frågan i ögonen på den som mottar kortet och jag känner mig ibland plötsligt dum. För mig är det stundtals jobbigt att vara feminist. Att vara den som sticker ut med det blå kortet i handen.
Men när människor uttrycker sig i termer av trötthet i samband med jämställdhet blir jag rädd. En vän sa till mig för ett tag sedan att hon tyckte att jämställdheten gått för långt. Men hur kan den ha gjort det när samhället fortfarande inte är jämställt? Så länge kvinnor har lägre lön än män, så länge kvinnor utför större delen av det oavlönade arbetet i hemmet, så länge diagnoser ställs med män som måttstock, så länge föräldrar inte tar ett delat ansvar för sina barn, så länge barn väljer lekkamrater utifrån kön. Så länge den här uppräkningen kan göras oändligt lång – Då har det inte gått för långt. Då har vi inte kommit långt nog.

Skrivet av: Maria