Varför?

Jag har funderat på en sak en längre tid. Varför är det så att jag varje morgon går upp tidigare än jag annars skulle behöva göra bara för att sminka mig? Det enda jag egentligen vill göra är ju att sova den där kvarten? Varför lägger jag tid och energi och PENGAR (det är jättedyrt med smink) på något som jag inte ens tycker är kul? Varför böjer jag ibland ner huvudet i affären när jag ser någon jag känner bara för att jag inte har smink på mig och tänker; Varför kunde jag inte bara ha kletat dit lite mascara åtminstone? Varför gör jag det? Jag vill inte göra det.

Jag har ett minst sagt ambivalent förhållande till smink. Jag hatar att kleta på det varje morgon. Jag är inte särskilt bra på det och resultatet brukar vara en mindre katastrof innan jag lyckats lindra skadan med 300 tops. Trots att jag ogillar att sminka mig så mycket är det för mig otänkbart att gå till jobbet utan smink. Jag har funderat på att testa, men kommit fram till att jag förmodligen skulle vara så obekväm att all min energi den dagen skulle gå åt till att fokusera på hur jag såg ut. Jag skulle framförallt fokusera på hur människor i min omgivning reagerade på mitt osminkade ansikte. Jag skulle analysera deras miner, deras ord och deras blickar. Jag har kommit fram till att för mig är det inte värt det. Jag vågar inte testa.

Men varför? Vad är det som skulle kunna hända? Ingenting, säger mitt förnuft. Ingen kommer förmodligen ens att märka något. Jag använder ju trots allt bara smink i min egen hudton, för att släta ut och förfina. Och min egen syn på kvinnor som inte använder smink är ju mycket positiv. Jag ser dessa kvinnor som mycket modiga och som föredömen. Jag skulle vilja vara en av dem.

Jag hamnar ibland i diskussioner om smink. ”Men du som är feminist ska väl inte sminka dig!”. Då brukar jag svara att visst, jag är feminist, men jag är därmed inte immun. Jag är precis lika indoktrinerad och färgad av det samhälle jag växt upp i som alla andra. Det gör ont för mig också att bryta normer. För att sminka sig är ett skönhetsideal som jag försöker leva upp till. Jag tycker att sminket får mig att se snyggare ut. Men snygg är ju något högst subjektivt och föränderligt. Skönhetsideal varierar ju med tiden. Att man på 1600- och 1700-talet pudrade sig vit i ansiktet, hade krullig peruk och röda plutläppar tyder ju på detta…

Det betyder ju också att ideal gå att förändra. Men då måste ju någon börja så att någon annan kan följa efter. Det är redan människor som har börjat. Det är bara för mig att följa efter. Så jag måste nog våga nu – nästa vecka gör jag det!

/Maria

Annonser

Att flytta en gräns

Nyligen var jag för första gången med och gick upp en gräns. Min mormor äger skog och då ska det nämligen med jämna mellanrum säkerställas att gränsen är på rätt ställe. Så den inte flyttat sig sen sist. Det hela går ut på att man ska leta upp rödmarkerade träd och stenrösen för att avgöra vilka träd som hör till vilken skogsägare. Jag utrustade mig själv med en färghink och tänkte att detta blir en trevlig dag i skogen.

Det blev det inte. Det fanns nämligen ett stort svart moln på himlen som skymde solen. Molnet bestod i en man från ”den andra skogsägarsidan”. Mannen är i 55-årsåldern. Han är klädd i jägarkläder och grön hatt. När han kliver ur sin bil vid uppsamlingsplatsen ser han sig omkring på den grupp kvinnor som samlats. Han ser skeptisk ut. Jag kan se hur han laddar för att den plats som tillhör honom.

Vi pratar om hur vi ska dela upp oss. Det är ju bättre att gå gränsen från två håll, så att man möts på mitten. Det går fortare och så vet man ju att gränsen är rak. Möts man inte på mitten har man gått snett och det har blivit fel någonstans. Då får man göra om. Gå tillbaka och hitta felet.

Mannen från andra sidan hamnar i den andra gruppen. Den som ska gå från andra hållet. Men han har fortfarande åsikter om sammansättningen av min grupp som består av till största delen kvinnor.

–Hur ska detta gå? Bara kvinnor i en grupp. Det kommer bara bli en massa kackel, säger han högt och tydligt. De äldre kvinnorna skrattar och håller med. De bekräftar honom och hans pyser ut på den plats han tycker sig ha rätt att ta. Som vi alla ger honom. Jag blir så arg på mannen från den andra sidan att jag måste vända mig om, bort mot skogen. Min mamma möter min blick och tittar förmanande. Hennes blick säger; Var tyst nu, säg inget! Fast egentligen vet jag att min mamma innerst inne skulle vilja att jag hyvlade ner mannen från den andra sidan. Men det är inte rätt tid för det nu säger hennes blick. Det skulle bli otrevlig stämning.

Och jag säger inget. Jag låter mannen från den andra sidan hållas när han fortsätter att raljera över kvinnors oförmåga att hitta röda märken på träd och rösen. Att det är kvinnorna i gruppen som äger skogen, det lägger han tydligen mindre vikt vid.

Jag fortsätter att vara förbannad under min vandring. Mannen från den andra sidan har förstört min dag i skogen. Jag målar med flit in fel träd några gånger och flyttar därmed gränsen ca. 10 cm åt mitt håll. Det är mitt sätt att säga ifrån. Det enda jag kommer på för stunden. Och jag tänker att om en kvinna varje gång det ska gås en gräns flyttar den 10 cm så kommer det till slut att ha gjort stor skillnad.

/Maria

Hushållssysslosystemet

Till slut fick jag nog. Jag ville inte alltid vara den som städade, tvättade, lagade mat, gick ut med soporna, planerade inköp, tänkte, täckte upp och fixade. Jag var trött på att veta vad som fanns i skåpen, när toalettpappret var slut och när det behövdes ny tandkräm.

Jag påtalade detta för min sambo som sa; Men jag har så svårt att se när saker ska göras. Kan inte du påminna mig?

Efter denna replik blev jag ännu tröttare. Om jag nu ändå ska komma ihåg att påminna om saker som behöver göras, för att han ”inte ser”, så kan jag ju lika gärna göra det själv! Det blir enklare på nåt sätt. Så jag sa; Nej, det kan jag inte. Lös situationen.

Och det gjorde han. Han arbetade fram ett system som vi införde. Hushållssysslosystemet. På kylskåpet satte vi upp en lapp där alla våra hushållssysslor skrevs upp; diska, dammsuga, ta ut soporna, handla, laga mat etc. Gemensamt kom vi fram till hur många streck varje syssla skulle ge. Att dammsuga hela lägenheten är ju inte lika mycket värt som att ta ut soporna kom vi fram till. Således hade sysslor som att laga mat två streck, dammsuga tre streck, ta ut soporna ett streck osv.

Spännande tänkte jag. Nu ska vi se vad som händer. Och hände något det gjorde det minsann. Det blev nämligen tävling av det hela och racet om att komma först till sophink och dammsugare startade. Det gick till och med så långt att vi tog ”sovmorgon” bara för att vara den som gick upp sist och därmed kunde bädda sängen och få två streck….

Efter första veckan sa min sambo till mig i triumf; Jag har fler streck än du! Grattis tänkte jag, vad gött för dig! Efter hand jämnade det hela ut sig. Ibland hade jag flest streck, ibland han. Men det viktigaste var att vi båda kände att vi bidrog och att den ena inte behövde ha koll på allt.

Det som systemet framförallt innebar för oss var att det synliggjorde alla de sysslor som tidigare varit osynliga. Det är svårt att säga att man inte vet vad som ska göras om det står på en lapp på kylskåpet. Det är svårt att inte ta ansvar om man ser att den andra har dubbelt så många streck som en själv.

Vi pratade om att utveckla systemet och att omvandla strecken till avlönade timmar. Så att den tid som den ena lade ner mer än de andra skulle betala sig i pengar. Så långt kom vi dock aldrig eftersom vi båda var studenter och inte hade några pengar.

Så vad har hänt med systemet idag? Det har faktiskt avvecklats. Eftersom vi inte tyckte att det behövdes längre. Nya rutiner hade satt sig och vi kunde dela upp arbetet på ett bättre sätt. Men ibland får vi återfall och då sätter vi upp lappen igen. För att synliggöra. För att dela. För att vara jämställda.

/Maria

Färgen rosa

Rosa. En färg av många, bestående av hur många nyanser som helst. En färg, som gult, blått, lila eller turkos. Ändå representerar det så mycket annat.

Rosa har under lång period varit ett ”big no no” för mig. ”en färg som är hemsk”, ”ful och passar inte till något” eller ”en färg som inte passar mig”. Allt det egentligen betytt är ”nej, för det är en tjejfärg”.

En tjejfärg. En färg för tjejer.

Det låter töntigt men feminismen har gett mig tillgång till färgen rosa. En färg jag numera älskar (och enligt min svärmor passar väldigt bra i). Feminismen har öppnat ögonen för det kvinnohat som finns i precis allt, till och med färgval. Feminismen har hjälpt mig att förstå att det som är ”tjejigt” nedvärderas, det se som något dåligt och något att sträva bort från. Allt från känslor, uttryckssätt, sätt att gå, klä sig till färgval kodas utifrån manligt och kvinnligt och det som är kvinnligt är det sämre av dem enligt rådande normer.

Färgen rosa är en tjejfärg och jag har därför nedvärderat det. Feminismen har visat mig att det är en del av kvinnohatet. Feminismen har därför gett mig (åter)tillträde till färgen rosa. Och det är delvis därför jag numera älskar den. Eller såhär. Jag, och andra, ska välja bort färgen rosa för att det tjejigt. Just därför väljer jag att inte välja bort den färgen. För att för mig blir det som att säga att tjejiga saker, att vara tjej, är något som är lite sämre. Något att sträva bort från. Och jag håller inte med. Det finns inget som är sämre med det som kodas som tjejigt.

/Elisabeth

Sommaren är här!

Sol och bad. Beach 2013. Kan vi kvinnor komma överens om att inte bry oss om hur vi ser ut i våra badkläder. Vara bekväma och ense med hullet. Så som vi ser ut. Vare sig vi är stora eller små, vare sig vi har bröst som trillar ut ur bikinitoppen eller mage som putar ut eller lår som dallrar. Njut av de få soldagarna vi har. Och det är en order. Hur du än ser ut, NJUT. 

//Asal

EM? I år?

Så är det äntligen dags för ytterligare ett mästerskap i fotbollens underbara värld. Fotbollsyran är påtaglig. Det finns souvenirer med i varje kvällstidning. Sverigetröjor i varje affär. Mästerskapet arrangeras i Sverige och det finns faktiskt medaljchans. Ansökningar om semester och uttagande av föräldradagar i slutet av juli är rekordmånga. Eller?

När jag har frågat runt så är det få som vet att det är fotbolls EM i år. Det är ännu färre som vet att Sverige är värdnation. Det är inte lika många som pratar om att åka till de olika städerna för att se matcherna som det var förra året. Det är inte lika mycket snack i korridorerna, förhandstippningar eller reportage i tidningarna heller. Det är så påtagligt att det här inte är ett mästerskap på samma villkor. Trots att Sveriges medaljchanser är större. Det här landslaget är ju faktiskt till och med och deltar i turneringen…

Visst har det gått framåt för den kvinnliga idrotten. Det sänds på TV, tas upp i sportsändningar, finns kvinnliga sportjournalister och delas ut lika många priser på idrottsgalorna. Stegen framåt finns där.

Men…

Det är fortfarande så att när Susanna Kallur får barn är det en nyhet. Inte när manliga idrottare gör det samma. Det frågas fortfarande i intervjuer hur mödraskap och idrott går ihop, inte tvärt om. Det är många män som varit tränare för damfotbollslag på elitnivå. Inte lika många kvinnor (om ens någon?) som varit tränare för ett herrfotbollslag på elitnivå.

Det är som att ena halvan av befolkningen får vara med fast bara lite grann. Det finns ett EM, det finns en serie, det finns tränare, det finns reportrar, det finns krönikörer, det finns spelare men (och det är ett stort men) det är inte lika mycket på allvar.

Det känns ibland som att det är på nåder och med en vuxens nedlåtande tillåtelse mot ett barn som inte vet bättre. Lite som ”se vad gulligt när de försöker”. Som att det alltid måste påpekas att det finns pojklag som slog det kvinnliga landslaget i fotboll. Trots att herrlaget inte ens kom med i VM 2010 men damlaget 2011 vann gruppen och tog brons.

Och någon stans har vi fastnat i moment 22. Damfotbollen är inte på samma tekniska nivå och verkar i ett patriarkalt samhälle där det manliga är norm, alltså finns inte publiken, alltså inte TV-avtal och sponsorer, alltså inte pengar, alltså inte samma möjlighet till elitsatsning, alltså inte samma tekniska nivå.

För att lyckas bryta detta behövs ett mer jämställt samhälle och en helt annan syn på damidrotten.

/Susanna