När jag blev stor

Jag var 12 år när blodet kom. Min lycka var total. I min klass var det tufft att få sin mens. Det var ett bevis på att man var stor. Mens, adidasbyxor och cigg bakom uppehållsrummet. Tre tydliga statusmarkörer. Min första mens gjorde inte ont. Inte heller min andra. Det var först vid min tredje mens jag fick svårt att räta på ryggen.

När jag hade börjat i gymnasiet hade min smärta nått obeskrivliga höjder. Jag kunde inte längre bajsa när jag hade mens. Det gjorde för ont. Jag kunde inte gå till skolan de första dagarna av mensen. Jag kunde inte träna. När vi var på skolresa fick jag skäll av min lärare för att jag hade lämnat gruppen. I hemlighet hade jag smugit iväg på toaletten för att kräkas av mina smärtor. Skolresan var en del i en kurs (turism). Jag fick knappt G, trots att jag älskade det ämnet.

Jag fick höra av alla vuxna att det var normalt. Att det ska göra ont när man har mens. Jag gick till ungdomsmottagningen flera gånger för att få hjälp mot smärtan. Pratade med gynekologer. De tittade i mitt underliv och sa att jag fick stå ut. Allt var bra. Det var nog inte var så farligt. Att man kunde bli beroende av smärtstillande. Varje mens fantiserade jag om att sticka en kniv i magen för att dränera det som gjorde så ont. Varje mens ville jag dö.

Jag bet ihop. Intalade mig själv att jag måste vara extremt fertil. Att det är därför det gör så ont. Så jag blev duktig på att skydda mig och längtade ännu mer efter tiden när jag skulle träffa mannen som jag ville jag barn med. För några år sedan gjorde jag det. Jag träffade HONOM.

Vi visste direkt att vi ville ha barn tillsammans och de första månaderna av försök var lustfyllda. Sen började jag känna att det var något som kanske inte stämde. Det hände ju INGENTING! Jag började läsa på och fick veta att det fanns en sjukdom som heter endometrios. De flesta symptom kände jag igen väl.

Efter ett år av försök fick vi börja en fertilitetsutredning. Gynekologerna sa att vi var oförklarligt barnlösa. Att inget var fel. Jag bönade och bad om en titthålsoperation. Det är bara så man kan veta om någon har endometrios. Gynekologerna lyssnade inte på mig, sa att jag inte hade endometrios. Du verkar inte ha så ont, sa de. Du är så välfungerande, sa de. Efter många besök gick de med på att jag skulle få opereras ändå. Det tog nästan ett år igen innan jag fick min tid.

Hela buken var full av endometrioshärdar.
Du vet kvinnans kropp är ett mysterium, sa min läkare.

Fakta om endometrios
Endometrios kommer av att livmoderns slemhinna (endometrium) finns på fel ställe; på t ex äggstockar eller äggledare. Endometrios är en vanlig men dold kvinnosjukdom som drabbar ca 5-10% av alla kvinnor i fertil ålder. Endometrios är en kronisk sjukdom. Man vet inte vad som orsakar endometrios. 25-50% av ofrivilligt barnlösa kvinnor har endometrios. Det finns inget botemedel mot endometrios, men behandling kan hjälpa. Kvinnor med särskilt svår endometrios kan dö om de inte får behandling.

Vanliga symptom är:
– Ont i nedre delen av magen och diarré eller förstoppning när man har mens.
– Ont vid samlag
– Ont när man kissar eller har avföring
– Urinträngningar
– Svårt att bli gravid
– Riklig mens

Grattis på födelsedagen till oss!

I dag är det inte bara internationella kvinnodagen, det är också Skulden är inte mins födelsedag!

Vi fyller två år i år. Idag för exakt två år sedan vi la upp vårt första blogginlägg. Det var Malin som var först ut med inlägget ”att berätta och placera ansvar” där hon skrev om våld mot kvinnor. Sedan dess har vi publicerat 157 inlägg. Det har varit en stor variation på ämnena, vi har bland annat skrivit om vården, landsbygden, barn, politik, kroppen och vardagen. Ska vi hitta en gemensam nämnare så är det att inläggen handlar om hur ojämställdheten inte bara är några abstrakta siffror på ett papper, utan någonting som drabbar oss varje dag, hela tiden.

För exakt ett år sedan, på vår ett års dag, släppte vi vår bok! Boken var faktiskt den ursprungliga idén till Skulden är inte min, men när vi träffades i januari 2012 kändes det omöjligt att vänta så lång tid som det skulle ta att skriva en bok, så därför blev det en blogg också. Det är vi mycket glada över. Och stolta. Bloggen har nått ut till så många fler än vad vi någonsin kunnat ana. I början av veckan passerade vi 90 000 visningar, långt fler än vad 14 värmländskor trodde på för två år sedan.

I samband med boksläppet förra året hade vi ett panelsamtal med fyra av författarna på Festival för systerskap i Karlstad. Efter det välbesökta boksläppet hade vi också en legendarisk boksläppsfest där vi bland annat spelade den officiella Skulden är inte min-sporten rundpingis och framförde den inofficiella Skulden är inte min-låten ”Du måste finnas” .

Och utöver allt det här skrivandet och boksläppandet har vi hunnit med en hel del annat också under 2013. Ett panelsamtal liknande det vi hade på boksläppet gjorde vi sedan också på Feministiskt forum i Stockholm i maj. Vi har också varit ute på flera ställen och pratat om projektet, feminism och varför det är så viktigt att prata om våra erfarenheter med varandra. Bland annat på Karlstads bokcafé och den Värmländska bokmässan.

Skulden är inte min, ett blogg- och bokprojekt av 14 värmländska feminister, har hunnit med en hel del under de två år vi varit aktiva. Vad som kommer i framtiden får vi se. Kanske blir Skulden är inte min en trotstig treåring?

Och den där boken vi släppte, den sålde slut redan första helgen. Vi tryckte såklart snabbt upp ytterligare en upplaga, och nu har vi sålt ca. 500 böcker! Du är väl en av dom som har en bok? Om inte kan vi tipsa om att vi står med bokbordet på Festival för systerskap i år också. Kom och köp ett eller flera exemplar! Det är idag i bibliotekshuset i Karlstad mellan kl. 11-15.

Minimumvård

Vid första besöket hos barnmorskan konstaterades att mitt blodtryck var för högt, och det var inte bra för varken mig eller för det ofödda barnet. Jag började gå på kontroller hos mödravårdcentralen varannan vecka. Mitt blodtryck mättes och jag fick lämna urinprov för att se om jag läckt äggvita. Inför varje tillfälle satt jag där i väntrummet och andades med magen. Försöket få ner pulsen och tänkte på att jag kanske utgjorde en fara för mitt barn.

Efter några besök hos min barnmorska fick jag veta att hon skulle sluta. Jag skulle få träffa en annan. Det skulle inte vara några problem. Allt skulle bara fortsätta som innan. Jag gick på mina inbokade träffar och träffade nya barnmorskor varje gång. Samma frågor; har någon i din familj högt blodtryck? Ser du ljusblixtar? Har du ont i huvudet? Om du får ont i huvudet måste du ringa förlossningen…

Barnmorskorna bad om ursäkt för att jag slussades runt och fick träffa så många olika. Det var inte bra sa dom och log ursäktande. Deras ord fick min oro att växa; tänk om de missade något? Ena gången var trycket mycket högre än innan, andra gången mycket lägre. Det kunde bero på att olika personer mätte sa de. Jag började fundera på om allt verkligen var bra. När jag kom på besöken kunde jag få frågan; vad var det vi skulle göra med dig idag då? Samtidigt som de stressat försökte läsa igenom anteckningarna i min journal. Jag fick förklara för dom varför kontrollerna gjordes så tätt, varför den ena hade bokat in mig att träffa den andra. Det var svårt att få tider som stämde med när de olika kontrollerna under graviditeten skulle göras.

Jag försökte säga att jag inte ville träffa fler olika barnmorskor nu. Jag ville så gärna förklara för dom hur det kändes för mig att inte veta deras namn. Jag ville dela min oro med dom så att den skulle lätta från mina axlar. Men jag sa inget. Jag hörde till och med mig själv säga att det inte gjorde något att det ständigt var nya människor jag träffade. Jag grät på parkeringen istället. Uppgiven över att de inte verkade ha koll. Jag kände mig inte trygg med den vård jag fick.

Mot slutet av graviditeten gick mitt blodtryck plötsligt ner och blev lägre än vad det någonsin varit tidigare. Ingen havandeskapsförgiftning kom och ingen bebis behövde plockas ut i förtid. Istället passerades det beräknade datumet med 14 dagar innan det blev dags. Vi åkte in till förlossningen och jag födde vårt barn samma natt som många andra också födde sina barn. Så fort mina skador hade sytts ihop skyndade vår barnmorska vidare till nästa förlossning. Hon ursäktade sig hastigt och så var hon borta. Vi fick träffa flera andra sköterskor och barnmorskor. De presenterade sig. Någon tog bort en slang, en annan hjälpte mig in i duschen. Allt var lite som en dimma. Overkligt på nåt sätt. Och alla dessa olika människor.

Framåt morgonen fick vi frågan om hur vi ville göra; Skulle vi åka hem eller vara kvar på patienthotellet? Vi svarade att vi hade nog tänkt åka hem framåt eftermiddagen men att vi gärna stannade en stund. Sköterskan log lite ursäktande och sa att just nu var det fullt på patienthotellet. Det fanns inga rum kvar för oss. Mellan raderna kunde vi också utläsa att det var heller inget alternativ att stanna på förlossningen. Det var nämligen par som väntade på förlossningssal. Det var kö. Till förlossningssal. Så vi tog vårt barn och åkte hem 8 timmar efter att det fötts.

Den vård jag fått i samband med min graviditet och min förlossning har varit bra. Jag har fått de undersökningar av mig och mitt barn som är brukligt. Jag har fått träffa utbildad personal, samtliga trevliga, kompetenta och professionella. Jag har fått prover tagna, hjärtljud mätt och tillväxt registrerad. Men jag har inte fått något mer än så. Den vård jag fått har inte skapat trygghet – snarare har den skapat osäkerhet och oro hos mig.

Men en vård som bara ger ett minimum tär på också de som utövar den. Det har jag sett i ögonen på barnmorskor som lett ursäktande. Som letat vidare i kalendrar efter bokningsbara tider. Som försökt täcka upp och släta över. Så att jag inte ska märka. Inte påverkas. För det är personalen i vården som måste förklara för de nyförlösta förvirrade föräldrarna att det finns faktiskt inga rum kvar på patienthotellet för er. Som ser i mina ögon att jag inte känner mig trygg. Och det enda de kan göra är att le ursäktade och hasta vidare till nästa.

/ Maria