”Det behövs en man som kommer in och styr upp”

Ovanstående har jag hört ett flertal gånger i samband med mitt jobb. Vi har endast kvinnliga chefer, och när de ska göra något anses det, att det ”bara” blir tjafs, alla vill bestämma och inget blir ordentligt bestämt. Nä, det behövs en man som kommer dit. Kommer dit och bestämmer alltså? Kommer dit och överröstar och låter ingen annan prata? Eller vad annat menar personer som använder sig av detta uttryck. För mig innebär det just det: att han kommer dit och bestämmer eller delegerar. Som om kvinnliga chefer inte kan fatta beslut utan att en man säger, gör så här. Något som jag ställer mig högst tvivlande till.

Vi kan ju ta en titt på vilka ord som används runt manliga och kvinnliga chefer. Jag skriver några ord så får vi se vilka ni kopplar som kvinnliga respektive manliga egenskaper.
Tjafsa, diskutera, tjattra, domdera, osams, oeniga, bråkar, kommer inte överens.

Hur ofta har ni hört beskrivningen att en grupp manliga chefer sitter och tjattrat inför sitt beslut. Samt att de inte kan bestämma sig för de blir tjafs, de blir osams. Tänk om det kunde komma in en kvinna i den där tuppgården och ruska om dem lite så att det blir något gjort. Tyvärr har jag aldrig hört den beskrivningen, men ni får mer än gärna motbevisa mig. De får gånger jag hör att kvinnor behövs på en arbetsplats är för att lugna ner stämningen, få den lite mindre macho, lite mer rumsren. Inte för att komma in och bestämma.

Magin runt mannen och hans manlighet är nästan otrolig. Det vi förväntar av oss av män bara för att de är män. Ovanstående med att ta in en manlig chef kanske fungerar ur perspektivet att man tar förgivet att det är den manliga chefen som ska leda alla chefer. Medan när det ”bara” är kvinnor framstår det som att det inte finns någon tydlig ledare, även om det troligtvis finns det.

Jag tänker på en annan situation då man tror att män kan lösa situationen bara för att det är män, och det är just i skolan. (Kan ju tillägga att ovanstående chefer är chefer just för en skola.)  I alla fall: det behövs mer män för att kunna hantera de bångstyriga eleverna. En man kan komma in där med sin pondus, sin kroppshydda och sin röst och vråla lite så att alla barn sätter sig ner. En generalisering som jag också har mött en hel del det senaste året. Problemet med detta är dock att ALLA män inte är denna typ av person. Alla män har inte den fysiken, rösten eller pondusen för den delen. OCH alla män VILL INTE vara den som måste vara väktare på sin egen arbetsplats och släpa ut de ungar som inte kan kontrollera sig själva. Hade de velat bli väktare tror jag att de hade blivit det, hade de velat vara väktare och pedagoger hade de blivit militärer (min fördom). Men som de flesta som blir lärare vill de i första hand undervisa. De får en roll tillskriven sig som det kanske inte alltid vill ha och inte heller kan leva upp till. Utifrån vad? Våra tankar om att män endast behövs för deras fysik och förmåga att sätta ner foten. När det i skolan snarare behövs tvärtom. Män som kan vara bra förebilder för unga killar att ta ansvar för sig själva, sina studier och sitt beteende. Inte att man kör på tills man blir nedbrottad

Skolan ska vara en reflektion av samhället. En ledning och ett kollegial som hela tiden pekar på att det behövs en man för att ”styra upp situationen”, ger väldigt tydliga signaler om vilken roll kvinnor och män ska va. Både lärare, kvinnliga och manliga, och elever vallas fint in i små fållor. Jag själv skriver inte under på detta och jag hoppas att det finns fler lärare som inte heller gör det.  

/Lina

Annonser

Brännande Vulva

Har ni sett filmen Sliding Doors? Det är en film med Gwyneth Paltrow där en får följa en tid i hennes liv ur två perspektiv. Två olika scenarion på samma situation, vilket betyder att utgången också skiljer sig avsevärt. Jag ska ge er en inblick i en period i mitt liv ur två olika perspektiv. Hur det blev och hur det kunde blivit.

 

Från det jag var 22 till jag var 28 år hade jag problem vid samlag. Det gjorde dödligt ont en period. Jag hade väl Vestibulit antar jag. Det betyder att en har, rent ut sagt, skitont om en försöker med penetrationssex. Orsaken till tillståndet hos mig hade nog en rad olika förklaringar. Som exempel har jag inte ätit P-piller (eller liknande preventivmedel) sedan dess, jag ställer aldrig upp på välgörenhetssex utan förspel, jag skulle aldrig i mitt liv använda de receptfria medel mot svampinfektioner i slidan som finns på apoteket, och jag tvättar slidan med enbart vatten eller eventuellt barnolja.

 

Till en början hade jag lite ont vid samlag men efter en tid var det omöjligt att ha det överhuvudtaget. Jag fick till slut tummen ur och gick till kvinnokliniken i min hemstad.

 

Scenario 1:

Där gott folk, träffade jag en fantastisk läkare! Hen var överläkare för kvinnokliniken och jag fick komma till henom regelundet. Hen undersökte och såg att mina slemhinnor var utslitna och behövde stärkas för att smärtan skulle kunna försvinna. Varje gång penslade hon på ett medel som brände för att hjälpa uppbyggnaden. Varje gång hen penslat på medlet och det började bränna så svalkade hen min brännande vulva genom att vädra med en solfjäder och klappa mig på benet. Jag blev beordrad att avstå från penetrationssex under ca 6 månader. Hen lyssnade på mig och pratade med mig som om mitt problem var verkligt och hen fick mig att förstå att jag inte var ensam.

En period fick jag och min partner också gå på en typ av sexterapi för att lösa upp låsningar som gjorde att jag spände mig.

 

I nästan 2 år gick jag till denna läkare. Aldrig fick hen mig att känna mig dum. Aldrig gav hen upp på mig. Efter den tiden lärde jag mig att hantera problemet och jag kunde med lite tålamod ha ett samliv som jag och min partner ändå tyckte fungerade. Sen fick jag barn vilket blev den slutgiltiga lösningen för åkomman.

 

Scenario 2:

Jag kommer in och sätter mig mittemot en överläkare som verkar trevlig. Hen säger följande. Vesibulit finns inte. Det är sjukvårdens bemötande som gör tjejer sjukare. Vi får bekräftelse för våra påhittade känslor och blir då sjukare, fast bara i huvudet då! Nej, sexlivet som är så viktigt för familjelivet. Om kvinnan inte ställer upp på sex och ligger och tror att hon är sjuk så blir mannen ledsen och då blir också familjen lidande med ledsna barn (!?) och hela idyllen faller. Nej, ta och gå hem och ha sex med din man och tänk inte mer på detta.

 

Efter samtalet gjorde hen en gynekologisk undersökning på mig och tog prover. Den gjorde ont! Jag sitter där gråtfärdig efter det samtalet och undersökningen (fast är noga att dölja det). Går därifrån utan hjälp och en overkligt tom känsla i magen.

 

Sanningen är att båda dessa scenarion hände mig. Det första hände när jag hade ont och jag fick jättebra hjälp. Det andra hände efter att jag slutat gå till kvinnokliniken. Det hade gått några år och fick jag en underbar svampinfektion igen och ringde samma klinik för att få behandling. Jag fick inget recept utskrivet utan de ville att jag kom in för undersökning först då det var så länge sedan jag varit där. Sköterskan meddelade att den läkaren jag haft inte fanns kvar, utan det hade börjat en annan och de frågade om det gick bra. Jag tyckte väl att det inte gjorde något då jag ändå bara skulle dit för att få min medicin. Jag blev så jävla förnedrad och nedtryckt av den förbannade idioten! Hur vågade hen att säga de där sakerna till mig?! Speciellt som hen inte hade med det att göra då jag inte ens var där i det ärendet. Jag hade ju redan fått hjälp med det flera år tidigare. Antagligen kände hen så starkt att jag var en patetisk psykiskt sjuk kvinna som behövde veta att jag inbillat mig.Jag anmälde henom efter det men vet inte om det blev något utav det. De ringde mig och ställde frågor, mer vet jag ej.

 

När jag tänker tillbaka blir jag så himla förbannad på den där jäkla läkaren. Jag hade tur att jag inte träffade på henom förrän jag fått hjälp. Men hur många tjejer och kvinnor som lider av denna vidriga åkomma har hen avfärdat under sin tid som läkare?

 

Träffar du på en liknande idiot till läkare så anmäl och gå till någon annan! Någonstans finns fler gynekologer som min räddare i nöden Kerstin, det måste vi tro!

 

//Vera

”Allt är normalt”

Jag ligger på en brits och tackar något eller någon eller min lyckliga stjärna eller vad fan som helst för att det inte är mitt underliv hon gräver i. Barnmorskan som ska hjälpa mig sätta in p-staven i min arm har för tredje gången svarat i sin (privata?) mobil för att prata med sin man. Som ska köpa tapeter. Jag blundar och sväljer hårt. Hon ber om ursäkt. Eftersom hon ska föra in ett främmande föremål i min kropp ursäktar jag henne. Inom mig växer ilskan. När staven tas ut tre år senare får en barnmorska gräva i min arm en stund innan hon hämtar hjälp. Blodet rinner ner på pappret de täckt upp med. Ilskan har blivit till ett svart moln som bara växer inom mig.

Jag sitter på en hård stol i ett upplyst rum. Jag får preventivmedelsrådgivning. Det är relativt okej till en början. Jag vill inte ta fler hormoner för kroppen är ett kaos och jag orkar inte mer. Försökte förklara varför jag inte ville ha p-staven. Att jag upplevde att det gjorde mina viktproblem värre. Hon svarar mig att det mesta äter man sig till. Det visste jag förstås, men kroppen kändes så himla annorlunda. Jag kände inte min kropp efter att ha ätit hormonpreventivmedel sen tonåren. Innan jag går därifrån ska hon ge mig ett papper med min nya avtalade tid. På papperet jag får finns en annan människas personuppgifter. Det var en kompis till mig. Jag lämnar tillbaka pappret. Det kunde varit vem som helst, eller någon jag kände. Ärliga misstag sker. Men det svarta molnet inom mig mullrar och blir bara större.

Jag ligger i gynstolen. Om jag kom dit tidigare skulle jag få hjälp med något för smärtan. Jag kom tidigare men ingen hämtade mig. Eftersom jag inte ens vet vad jag ska fråga efter förstår jag först när jag ligger i stolen att spiralen kommer sättas in utan den hjälpen. Hon måste komma åt och ska vidga med ett hjälpmedel. Det är torrt och hon nyper mig hårt. Jag känner hur plasten får tag i min insida. Tårarna kommer i ögonvrån och jag säger till. På andra försöket går det. Hela situationen känns så fruktansvärt förnedrande. Det enda jag tänkte är att jag behöver inte gå dit på flera år nu. Känner mig lättad. Går på ett återbesök. Blöda som om man förblödde eller inte ha några blödningar alls. Allt är normalt. Säger dom. Vad vet jag?

Jag står i mitt kök och pratar med en kompis. Tre år senare har jag haft så få blödningsfria veckor att jag inte orkar räkna. Jag orkar inte ens bry mig. Min kille får inte ta i mig. Allt känns vidrigt och det där svarta molnet ligger över hela samlivet. Jag orkar inte. Bara tanken på att kontakta barnmorskemottagningen får mig att vilja skrika rakt ut. Till slut fattar jag att jag måste. Min kompis säger att jag måste söka hjälp. Jag skriver på mina vårdkontakter om min rädsla och att jag dragit mig för att gå dit. Jag får en tid.

”Nu pratar vi inte mer om det som varit”. Jag förstår att hon måste göra något. Jag började gråta så fort hon pratade med mig. När hon säger att det i min journal står att allt är normalt får jag nära nog panik. Jag känner att det här orkar jag inte med. Inte en gång till. Utöver detta är jag rädd för att jag har hormonproblem – men det är tydligen inte deras ansvar utan vårdcentralens. (På vårdcentralen säger läkaren att det inte är deras ansvar.) Hon avfärdar mig bryskt. Vi gör undersökningen. Spiralen är borta. Den förnedrande undersökningen är över. Tårarna bränner under mina ögonlock. Rädd om stämningen, rädd att förlora ansiktet och den sista värdighet jag har så slätar jag över och säger att allt är okej.

Allt är inte okej. Jag vill aldrig mer gå dit. När modet bara räcker till några rader på mina vårdkontakter på internet för att få en tid är det svårt att räcka till i det kalla ljuset på mottagningen. I en kvinnosjukvårdskultur där allt vilar på devisen ”allt är normalt” är det inte lätt att navigera. Där ingenting är någons ansvar utom mitt eget men jag inte kan undersöka mig själv; vem ska då hjälpa mig?

Att en fittrevolution behövs är bara en plågsam påminnelse.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/hon-vill-starta-ett-fittuppror

Politisk kraft och snabelskaft!

Söndagens Agenda bjöd på frisk vind mellan de två gästerna Gudrun Schyman och Maria Arnholm. Ingen tvekan råder om att det är känsligt att prata åtgärder för jämställda löner..

Det är inte alls svårt Maria, det är bara att jämna till det som är skevt. Precis som den händige gör med hjälp av spackel innan tapeten klistras på, precis så kan man göra med politiska åtgärder för att förfina och förändra en krass och ojämn yta.

När vi individer går på lägenhetsvisningar och granskar väggar, kabeldragningar och tätningen runt fönstret, då nöjer vi oss inte med en mäklare som säger att ” nej- de är så här de ser ut, o det är ju inget att göra åt” Du får ta felen som de är, o ja tänker inte korrigera vare sig åtgärder eller prisbild..

Vid ett sådant bemötande är det lätt att dra ett streck över det planerade inköpet och vända sig någon annanstans…

Problemet blir dock värre då det inte finns någon annanstans att vända sig… näe det är så här samhället ser ut…lönerna är ojämna men de löser nog marknaden ska du se..

Den där osynliga elefanten som strövar runt i fikarummet, vid utvecklingssamtalet och på seminariet, det kanske kan vara dags att hantera denna koloss.

Inte lämna in den på skansen så att barn och apor får kasta kottar på den samtidigt som Jonas Wahlgren tjänar en hacka på att låta djuret gästspela Allsång på Skansen.

Nej, istället bör vi alla se till att den där stora snabeln används till något värdigt och inte blir hängande slak, stor och respektingivande.

Elefanten eller ojämställdheten, den hör hemma på savannen där samspel med djur och natur krävs för överlevnad, alla behövs och är lika inför det faktum att världens resurser inte är oändliga.

Maria, studier visar att den finns där, elefanten med sin stora snabel, studier påvisar de existerande orättvisorna. Hur vore det om politiken tog tag i omplaceringen av det vilda djuret och lät dess snabel användas till det den är skapt för?

//Emma