Ovanstående har jag hört ett flertal gånger i samband med mitt jobb. Vi har endast kvinnliga chefer, och när de ska göra något anses det, att det ”bara” blir tjafs, alla vill bestämma och inget blir ordentligt bestämt. Nä, det behövs en man som kommer dit. Kommer dit och bestämmer alltså? Kommer dit och överröstar och låter ingen annan prata? Eller vad annat menar personer som använder sig av detta uttryck. För mig innebär det just det: att han kommer dit och bestämmer eller delegerar. Som om kvinnliga chefer inte kan fatta beslut utan att en man säger, gör så här. Något som jag ställer mig högst tvivlande till.
Vi kan ju ta en titt på vilka ord som används runt manliga och kvinnliga chefer. Jag skriver några ord så får vi se vilka ni kopplar som kvinnliga respektive manliga egenskaper.
Tjafsa, diskutera, tjattra, domdera, osams, oeniga, bråkar, kommer inte överens.
Hur ofta har ni hört beskrivningen att en grupp manliga chefer sitter och tjattrat inför sitt beslut. Samt att de inte kan bestämma sig för de blir tjafs, de blir osams. Tänk om det kunde komma in en kvinna i den där tuppgården och ruska om dem lite så att det blir något gjort. Tyvärr har jag aldrig hört den beskrivningen, men ni får mer än gärna motbevisa mig. De får gånger jag hör att kvinnor behövs på en arbetsplats är för att lugna ner stämningen, få den lite mindre macho, lite mer rumsren. Inte för att komma in och bestämma.
Magin runt mannen och hans manlighet är nästan otrolig. Det vi förväntar av oss av män bara för att de är män. Ovanstående med att ta in en manlig chef kanske fungerar ur perspektivet att man tar förgivet att det är den manliga chefen som ska leda alla chefer. Medan när det ”bara” är kvinnor framstår det som att det inte finns någon tydlig ledare, även om det troligtvis finns det.
Jag tänker på en annan situation då man tror att män kan lösa situationen bara för att det är män, och det är just i skolan. (Kan ju tillägga att ovanstående chefer är chefer just för en skola.) I alla fall: det behövs mer män för att kunna hantera de bångstyriga eleverna. En man kan komma in där med sin pondus, sin kroppshydda och sin röst och vråla lite så att alla barn sätter sig ner. En generalisering som jag också har mött en hel del det senaste året. Problemet med detta är dock att ALLA män inte är denna typ av person. Alla män har inte den fysiken, rösten eller pondusen för den delen. OCH alla män VILL INTE vara den som måste vara väktare på sin egen arbetsplats och släpa ut de ungar som inte kan kontrollera sig själva. Hade de velat bli väktare tror jag att de hade blivit det, hade de velat vara väktare och pedagoger hade de blivit militärer (min fördom). Men som de flesta som blir lärare vill de i första hand undervisa. De får en roll tillskriven sig som det kanske inte alltid vill ha och inte heller kan leva upp till. Utifrån vad? Våra tankar om att män endast behövs för deras fysik och förmåga att sätta ner foten. När det i skolan snarare behövs tvärtom. Män som kan vara bra förebilder för unga killar att ta ansvar för sig själva, sina studier och sitt beteende. Inte att man kör på tills man blir nedbrottad
Skolan ska vara en reflektion av samhället. En ledning och ett kollegial som hela tiden pekar på att det behövs en man för att ”styra upp situationen”, ger väldigt tydliga signaler om vilken roll kvinnor och män ska va. Både lärare, kvinnliga och manliga, och elever vallas fint in i små fållor. Jag själv skriver inte under på detta och jag hoppas att det finns fler lärare som inte heller gör det.
/Lina
Skulden är inte min 