Vi har alla träffat honom: han som fattar grejen med jämställdhet

Vi har alla träffat honom: han som ”fattar det här med jämställdhet”. (För er som gillar Liv Strömqvist – typ ”Queerposören”). Det är en hal typ. Svår att fånga, men hörs och syns mycket. Låt mig beskriva fattar-grejen-killen.

Fattar-grejen-killen vet vad han ska säga. Han tycker det är ”bra och viktigt med jämställdhet”. Pratar gärna mycket om hur han ”hjälper till hemma”. Fattar-grejen-killen är inte sällan vältalig och har inte sällan någon form av akademisk bakgrund. Vi pratar alltså om en snubbe som kan sin sak. Fattar-grejen-killen kan ofta referera till och redogöra för kvinnohistoria: kvinnans roll nu och då, rösträttskampen och då vidare (att kvinnohistoria inte borde behöva heta just det utan bara typ heta historia punkt slut tack och hej är en annan story… så att säga). Fattar-grejen-killen är inte sen att peka på orättvisor i stort: lika lön för lika arbete är en självklarhet. Det här är en sån där som ”vet vad han pratar om”.

Nu till problemet. Jag har träffat otaliga sådana här typer. Ja, de lever rätt nära mig. Dom finns överallt. Ibland kallar dom sig till och med feminister. Helt otroligt bra: men hur funkar det i praktiken?

Fattar-grejen-killen stora problem är att han fattat att det finns en struktur där den där förhatliga problematiken han själv är emot upprätthålls… men vad gör han åt det? Kunskap och retorik i all ära – men vad är det värt utan att den omsätts i faktisk praktik. Det enda fattar-grejen-killen får mig att vilja göra är att utropa: Men GÖR NÅT DÅ!

Nä, för det vill inte den här snubben. För på något underligt sätt lyckas fattar-grejen-killen slippa undan allt verkligt agerande i frågan om jämställdhet för att teorin är allena saliggörande i hans fall. Det är så fantastiskt att den här killen till och med (oftast) kallar sig feminist att han helt enkelt inte behöver omsätta sina kunskaper till ett faktiskt agerande.

Nu tänker kanske en och annan som läser: vad i hela friden vill du att den här fantastiskt underbara feministiskt lagda person av manligt kön ska göra då? En del kanske tänker att jag är orättvis. Inte alls. För vad är alla de här insikterna om sakernas tillstånd värda om de inte praktiseras?

Fattar-grejen-killen kan t.ex. flagrant utnyttja härskartekniker. Han kan kalla sin tjej regeringen (OBS mycket nedsättande, som om det vore konstigt att den du lever med kan ha synpunkter på nåt du gör och därmed inskränka på din personliga frihet… ett råd? Gå i terapi… nog om det). Han kan utan omsvep dras med i sina inte riktigt så feministiska vänners jargong om typ ”brudar asså höhö” (hallå! hallå! Jorden anropar grabb-planeten det kan lämpa sig att landa din svävare här och fundera på vad du kan göra i den här situationen).

Några råd till dig som känner att det skaver lite på insidan nu. Det kanske känns lite träffande och du kanske gärna vill säga nåt till mig nu om att du menar väl. Gör inte det. Det hjälper inte mig eller mina (och dina) medsystrar.

FEM RÅD TILL FATTAR-GREJEN-SNUBBEN

1. Beklaga inte att en kvinnlig kollega/kursare/kompis blev nedsättande behandlad på ett möte eller liknande situation e f t e r å t – och definitivt inte till tjejen i fråga. Kändes det fel redan där och då: säg nåt direkt!

2. Det är väl jättetrevligt om din kompis träffat en söt tjej (betraktarens öga and all that). ”Öhöhö träffa en riktigt fräsch brud asså, jävligt fin”. Kanske kan du fråga nåt om hennes person i stället för att fråga något om hennes yttre och fysiska attribut? Kan ju hända att hon har en personlighet? Statistiken är ju på din sida i den här frågan, så att säga.

3. Vi fattar att du hjälper till hemma. Bra. Det är normalt. Carry on, men i tystnad, tack. Det finns liksom ingen hemlig hushållsarbetesmedalj som delas ut till kvinnor för detta där du inte blivit inbjuden till ceremonin och inte får kliva upp på prispallen. Det är precis lika otacksamt som det framstår med hushållsarbete. Men om man delar på det blir det lättare och mer rättvist, så lägg ner den här energin, inte på att framhäva din hjälpande sida, utan på att påverka de som inte hjälper till hemma av dina kompisar eller kollegor. Den tid man inte själv lägger ned på en här typen av sysslor tas från någon annan persons fritid. Ofta nån du bryr dig om. Detta synsätt får du däremot gärna förmedla vidare.

4. Det finns ett talutrymmme som borde delas mer lika på ett möte. Du kanske känner det i t.ex. en förening. Förslå någon åtgärd. Kanske kan ni ta talarstatistik uppdelad på kön? Här kan du faktiskt göra nåt! Du har antagligen uppfattat det helt rätt och finns det en skevhet – bra, då kan det diskuteras med underlag. Och du: om du fattar grejen, då vet du också att du inte behöver upprepa exakt vad en tjej sagt för att det ska ”gälla”. Personer som inte alls tänker i de här banorna kommer bara höra dig och inte alls koppla din ”främjarteknik”. Det är inte en hjälp.

5. Tona ned. Du är säkert jätteduktig ”på det här med jämställdhet”, men var självkritisk. Det finns ingen ruta som kryssas i där det står godkänt, som vid uppkörningen. Det är ett ständigt pågående arbete med sin egen person som kommer att avgöra hur väl du själv kommer att bryta mot strukturen där kvinnor underordnas män och om du lyckas göra nya hål det nät av traditioner, konventioner och normer som avgör hur vi uppfattas – förutsätts vara – som män och kvinnor.

Det finns några sammanfattande ord för tillståndet hos de här killarna: läst men inte förstått.

Skrivet av: Madeleine

Kära Rafael

Jag läste denna artikel på aftonbladet.se (jag läste också den lite längre texten på moviezine).

Och jag ser, Rafael, att du också hakar på trenden att beklaga dig över hur jobbigt det är att de stora stygga feministerna/pk-maffian/annan inbillad fiende bara förstör och förstör och förstör.

”Man får nästan be om ursäkt att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön.”

Detta uttalande, Rafael, säger så himla mycket om det syndrom vissa män lider av som går ut på att de tror sig vara missgynnade underdogs som blir orättvist behandlade av ”etablissemanget” när de egentligen alltid fått, och fortfarande får, ta plats på kvinnors bekostnad. De gråter över kvotering när normen är att de själva alltid blivit kvoterade i egenskap av att de är just män.

Detta är extremt tröttsamt, Rafael, oavsett varifrån du kommer med ditt uttalande eller vad du kanske egentligen, egentligen menade.

För det första för att uttalanden som dessa vinner gehör hos andra kränkta män med resultat att diskussionen tappar fokus. Istället för att prata om jämställdhet: fördelning, tolkningsföreträde eller vad det än må vara så förväntas vi seriöst bemöta denna typ av uttalanden som alla går ut på att jämställdheten har gått för långt. Newsflash: jämställdhet kan per definition inte gå för långt. Om det är så att man menar att mäns makt över kvinnor, barn, djur, film, ekonomi, politik och så vidare har minskat så kan man säga det. Om det är så att man tycker att det är jävligt trist att dela med sig av kakan så kan man säga det. Är det detta du menar, Rafael, att det är tråkigt att dela på kakan?

För det andra så är det helt enkelt inte sant. Be om ursäkt för att man är man och vill göra film? PLEASE. Vem tror du att du lurar Rafael? Det är så oerhört dumt och verklighetsfrånvänt att jag tappar luften. Men ok, låt oss undersöka saken i ett lite större perspektiv (obs. nu handlar det inte enbart om din film Mörkt vatten som säkert är jättebra).

Här är en bild från just Svenska filminstitutets (som hade fräckhet nog att ta avstånd från ditt projekt) hemsida. Här presenteras statistik som gäller just långfilmer och som gäller fördelningen mellan kvinnor och män under perioden 2006-2011. Länk till hemsidan här! På hemsidan finns även annan statistik, t.ex. från helåret 2011, och de siffrorna ser lite annorlunda ut men eftersom du, Rafael, och dina likar verkar prata om en trend (obs, detta är min tolkning Rafael!) eller ett allmänt läskigt klimat som missgynnar män så torde statistik som visar genomsnitt för de senaste åren vara mest aktuellt i sammanhanget(?).

Okej, så om vi kollar på siffrorna för perioden 2006-2011 så ser vi alltså under andel långa spelfilmer totalt att det inte rör sig om något kvinnovälde. Siffrorna ligger som som lägst på 19% och som högst på 32% – inte 90% som en skulle kunna tro när vi läser om hur svårt männen har i denna kvinnodominerande bransch. Om vi så kollar de filmer som fått konsulentstöd så är det i avseendet manusförfattare som jämställdhetsmålet dvs minst 40% är uppnått (marknadsstöd ej medräknat, mer om marknadsstöd här). Matriarkatet låter vänta på sig, Rafael.

Men Rafael, du är förstås också ledsen för att män inte vinner tillräckligt många priser. Och det vet vi ju att män har jättesvårt att få komma intill, se bara på Cannes i år – inte en enda man så långt ögat kunde nå, bara massa elaka kvinnor som satt och konspirerade om hur man kan vara så elaka och så orättvisa och så dumma som möjligt mot männen.

Om du vill läsa om gubbarna i Cannes, Rafael, så rekommenderar jag den görsketabra bloggen Feministisk Filmfasta, där Wanda Bendjelloul skriver om en massa saker, bland annat om Cannes här. Och här skriver hon om din kompis Thomas. Om du istället är intresserad av vems berättelse som berättas bland oscarsvinnarna så kan du kolla på detta klipp där Anita Sarkeesian från Feminist Frequency går igenom vilka filmer som vunnit för Best picture. För om vi ska undersöka jämställdhet inom filmindustrin så kan det vara lämpligt att inte enbart kolla på vem som gör filmen utan också vems historia som berättas (men det är ett annat inlägg).

Jaja spela roll, det går inte att överföra till svenska förhållanden, kanske du säger: Apflickorna kammade ju hem flera guldbaggar här i feminismens Saudiarabien bara häromasistens. Och det är ju sant, Rafael, det är fullkomligt sant.

Så, jag har tagit mig friheten att kolla upp vem som vunnit guldbaggen för bästa regi (jag tänkte att det var passande eftersom du själv regisserat Mörkt vatten, Rafael) från och med filmåret 1963/64 till filmåret 2011.

Och de heter:

Ingmar, Arne, Alf, Jan, Kjell, Bo, Lars, Tage, Johan, Vilgot, Hans, Jan (en annan Jan), Marianne, Olle, Stefan, Kay, Hans (samma Hans), Ingmar (samma Ingmar), Hrafn, Hans (samma Hans), Suzanne, Kjell (samma Kjell), Max, Åke, Kjell (samma Kjell), Anders, Colin, Clas, Ulf & Åsa, Bo (samma Bo), Kjell (en annan Kjell), Daniel, Lukas, Ella, Roy, Jan (samma Jan som första Jan), Lukas (samma Lukas), Björn, Thomas, Ulf, Catti & Ylva, Roy (samma Roy), Thomas (samma Thomas), Lisa, Pernilla och Ruben.

Av 46 utdelade guldbaggar är 7 stycken utdelade till kvinnor (varav en av dem är till en kvinna i par med en man och en annan till två kvinnor i par) vilket ger ungefär 15%. Eftersom mina mattekunskaper är ringa och jag omöjligt kan få ihop detta till synes låga procenttal med ditt påstående, Rafael, så använde jag mig av denna fräcka hemsida för att dubbelkolla resultatet – för visst måste det väl vara mig det är fel på? Men till min stora förvåning fick jag se detta:

Men bästa manus då!? skriker du nu och jag har självfallet skummat igenom dessa också. Från och med filmåret 1988 till filmåret 2011. Länk! Dessa vinnare heter (jag markerar inte längre huruvida det är samma eller inte, jag tror du fattat poängen):

Bengt & Lennart, Stig & Åke, Kjell, Clas, Ingmar, Daniel & Jonas, Peter & Rolf, Jonas, Per Olov, Annika, Lukas, Ulf, Roy, Hans & Mikael, Lukas, Björn, Maria, Lena, Hans & Ylva, Roy, John, Ulf, Lisa och Josefine & Lisa.

Här av 24 stycken utdelade är 6 utdelade till kvinnor (varav en bagge gått till en kvinna tillsammans med en man och en annan till två kvinnor – dock kan vi se att det är inte är helt ovanligt att man skriver i par) vilket ger 25%. Här har i alla fall en fjärdedel gått till kvinnor. Vi kan ha i åtanke att jag här började räkna 1988 (kategorierna bästa regi, bästa kvinnliga- samt bästa manliga skådespelarprestation är de kategorier som varit med sedan starten, det har inte t.ex. bästa manus). När man räknar procent, Rafael, så blir det ju så – om vi hade räknat på bara 2011 så hade 100% av alla guldbaggar för bästa manus gått till kvinnor t.ex – och kanske är det mer rättvist att börja i slutet av 80-talet eftersom branschen faktiskt har förändrats? Vi ser ju faktiskt att det är tätare med guldbaggar till kvinnor de senaste åren. Kan det vara detta som gör dig upprörd, Rafael?

Ja, men bästa film då, producenterna!? skriker du. Och jag undrar, skulle inte du kunna ta på dig att kolla upp det i läxa tills nästa gång du ska uttala dig om frågor som rör jämställdhet inom filmindustrin, Rafael?

Jag har gett dig verktygen, Rafael: först går du in här och så väljer du vinnare av bästa film för alla år och sen kan du kolla hur det ser ut bland namnen där. Oftast när ett namn låter lite ”gubbigt” som typ Lennart så betyder det att det är en man, men man ska vara normkritisk och du vet ibland blir man osäker och då kan man googla. För att googla trycker man bara i http://www.google.se i adressfältet och sen finns det som en liten ruta där man kan skriva i namnet och så kan man läsa lite om personen på t.ex en sida som heter Wikipedia. Var uppmärksam på ord som han typ ”Lennart han föddes … osv” för det brukar betyda att människan har penis eller att personen ”står upp och kissar” för att använda ett språk som du förstår. (Om du hittar någon hen – vi är ju trots allt i facking politiskt korrekta flatfeministmaffia-Sverige så kan du kontakta mig bara.) Sen räknar du bara, Rafael, hur många priser som totalt delats ut och sedan hur många av dom som delats ut till kvinnor (men här är det klurigt eftersom det inte är ovanligt att det är produktionsbolag som står bakom filmer snarare än enskilda filmskapare). Sist av allt tar du dom siffrorna och – du kommer ihåg den fräcka hemsidan som jag visade? – går in här och fyller i. Det är egentligen inte alls svårt men det tar tid och jag måste tyvärr sticka iväg och konspirera lite samtidigt som jag aktivt avhåller mig från att raka mig under armarna.

Okej? Okej. Kram!

/ Josephine

Ps. om du, eller någon annan för den delen, hittar några felaktigheter i mina uträkningar så kan det mycket väl vara så att jag glömt någon på vägen eller liknande – men kanske kan det i alla fall ge en liten bild av hur det ser ut? Jag vill också passa på att säga att jag inte vet någonting om dig som person, Rafael eller vad du gör för att främja jämställdheten t.ex. Jag tvivlar heller inte på att du haft det kämpigt med din nya film. Du är säkert en jättefin människa: du tillfrågades om din subjektiva åsikt och det var också den fick ta del av. Det som är problematiskt är inte du som person, Rafael, utan att åsikter som dessa oreflekterat presenteras som en sanning och sen får stå oemotsagda. Avslutningsvis förstår jag om du skulle tycka att det är orättvist att jag låter dig representera någonting som är större än dig och som du inte ensam skapat (men kanske är en del i?). Ta hand om dig.

Ett ögonblick

Ett högljutt skratt klingar i klassrummet som svar på lärarens fråga:
– Har era söner dockor?
Skrattet tystnar och kvar står läraren med följdfrågan.
– Varför skrattar ni?
Istället för skrattet infinner sig  tystnaden. Istället för sorlet av början på en diskussion ekar nu tystnaden. En tystnad som håller i sig fram tills läraren lite plumpt försöker igen:
– Vad är fel med att pojkar har dockor?

Ögonen från bänksidan stirrar på läraren och läraren stirrar tillbaka och väntar på en fortsättning. En fortsättning som inte kommer. Varken från katedern eller skolbänkarna.

Läraren försöker febrilt tänka ut något smart att säga. Oförberett har hen gått in i klassrummet utan att först kolla igenom diskussionsfrågorna till övningen. Idiotiskt med tanke på att med lite eftertanke och planering kanske hade just denna lektion haft slagkraft. Äntligen tog läromedlet upp något som ofta lyser med sin frånvaro. Istället blev resultatet ett döende skratt som besvarades med lärarens fumliga tystnad.

I elevernas ögon ser läraren ett avståndstagande växa samtidigt som en tvekan hos läraren börjar växa. Armarna i kors och inte ett uns av inbjudan att ta i diskussionen möter lärarens blick. Till skillnad mot det intresse och energi som hade fyllt klassrummet innan den dödande frågan.

Då döttrar och bilar hade diskuterats. Om hur döttrarna mer än gärna slänger dockan i hörnet och ålar runt på golvet med en blå mekanism samtidigt som de brummar. Viljan att visa upp sina döttrars frihet i lekarnas värld. Precis som att den senaste frågan inte får något svar ställs inte heller frågan. Är döttrarna även fria att välja i vuxenlekarnas värld?

Tystnaden som uppstod skrämde läraren till tystnad. Istället för att ta diskussionen och realisera den, peta hål på skrattbubblan, och göra den skrattretande tanken till en seriös diskussion följde tystnad och ett:

– Jaha, ja men då fortsätter vi.

Ingen skuld.

Det feministiska hatet

För några helger sedan besökte jag Feministiskt Forum. En alldeles underbar dag som innehåller föreläsningar, workshops, debatter m.m. om feminism i både praktik och teori. Förutom att gå på massa underbara seminarier så bestod helgen även av en hel del möten med starka, modiga och stolta feminister.

Feminister som påtalar, samtalar och strider för kvinnors rättigheter. Som genom sina skrifter, pjäser, debatter och kloka ord, kilar in naglar på den patriarkala samhällsordningen. De anses provocerande och ”för mycket”, de tar sig en plats given någon annan och på det sättet blir de orosmoment. Som en följd av deras höga röster finns någon därute som vill tysta dem. De har ett pris på sitt huvud. Jag skriver inte detta som en metafor, jag skriver det bokstavligt. De lever med ett dödshot. Det finns någon där ute som vill tysta våra systrar.

Det är helt plötsligt mer legitimt att hata och förfölja feminister än det är att diskutera sakfrågan. Jag kan ta att debatten blir tuff och saklig, men jag kommer aldrig acceptera att kvinnohatet och förföljelsen av feminister legitimeras genom vår förtegenhet. Vi måste reagera och lyfta det faktum att kvinnor som kämpar för alla människors lika värde försöker att bli hotade till tystnad. En ytterligare viktig aspekt att ha i åtanke är att när dödshoten inte fördöms blir en gränsförskjutning möjlig. Den gör kommentarer som bitterfitta, feministjävel, korkade kärring, rumsrena. Rumsrent och helt ok att när som helst haspla ur sig något elakt och kränkande om feminister och sakfrågorna.

Jag reagerade så vansinnigt starkt på alla historier som jag fick höra i samband med forumet. Men i samma ögonblick som jag förfärades ville jag svälja mitt obehag. Jag ville inte visa den ängslan som långsamt smög sig på mig. Jag ville inte förstärka deras rädsla samtidigt som jag inte heller ville förringa den. Sen översköljdes jag av den absolut märkligaste känslan inom mig som jag inte på något sätt kunde hantera. Jag ville säga tack.

Tack för att ni vågade, vågat och fortsätter att våga. Ni är mina förebilder och för alltid mina hjältinnor. Ni är kraft och styrka. Den väg ni banar för feminismen peppar mig att för alltid fortsätta kämpa. Men att säga tack kändes så jävla fel. Jag fylldes av skam och skuld. Skam över mitt sätt att agera i debatten, kanske är det så att dessa mordhotande idioter kan härja fritt på debattforum för att jag inte tar kampen i kommentatorsfälten? Att arenan för det feministiska hatet breder ut sig för att jag inte står upp för mina systrar? Jag skäms över att jag inte verbalt kan avväpna dessa idioter till mordhotare. Sen plötsligt slår det mig, vem är det som ska skämmas? Inte är det väl jag?

Det ständiga och konstanta skuldbeläggandet, både jag och vissa i min omgivning tycker att jag borde göra mer, jag som är feminist. Den stora massan har raderat ut sitt ansvar och istället placerat skulden på oss feminister. Jag är kollektivet, jag är feminismens fanbärare, jag är hela ideologin. Ansvaret ligger på oss att stå upp för våra rättigheter, försvara våra rättigheter, och även försvara hatet som haglar över oss. Klart att vi ska stå upp för vår sak men det jag är ute efter är samhällets fördömande kring att feminister lever med dödshot.Genom tystnaden föds acceptansen och gränsförskjutningen. Är det verkligen bara vår ”ensak” att kräva ett slut på denna förföljelse?

Av: Malin