Ett högljutt skratt klingar i klassrummet som svar på lärarens fråga:
– Har era söner dockor?
Skrattet tystnar och kvar står läraren med följdfrågan.
– Varför skrattar ni?
Istället för skrattet infinner sig tystnaden. Istället för sorlet av början på en diskussion ekar nu tystnaden. En tystnad som håller i sig fram tills läraren lite plumpt försöker igen:
– Vad är fel med att pojkar har dockor?
Ögonen från bänksidan stirrar på läraren och läraren stirrar tillbaka och väntar på en fortsättning. En fortsättning som inte kommer. Varken från katedern eller skolbänkarna.
Läraren försöker febrilt tänka ut något smart att säga. Oförberett har hen gått in i klassrummet utan att först kolla igenom diskussionsfrågorna till övningen. Idiotiskt med tanke på att med lite eftertanke och planering kanske hade just denna lektion haft slagkraft. Äntligen tog läromedlet upp något som ofta lyser med sin frånvaro. Istället blev resultatet ett döende skratt som besvarades med lärarens fumliga tystnad.
I elevernas ögon ser läraren ett avståndstagande växa samtidigt som en tvekan hos läraren börjar växa. Armarna i kors och inte ett uns av inbjudan att ta i diskussionen möter lärarens blick. Till skillnad mot det intresse och energi som hade fyllt klassrummet innan den dödande frågan.
Då döttrar och bilar hade diskuterats. Om hur döttrarna mer än gärna slänger dockan i hörnet och ålar runt på golvet med en blå mekanism samtidigt som de brummar. Viljan att visa upp sina döttrars frihet i lekarnas värld. Precis som att den senaste frågan inte får något svar ställs inte heller frågan. Är döttrarna även fria att välja i vuxenlekarnas värld?
Tystnaden som uppstod skrämde läraren till tystnad. Istället för att ta diskussionen och realisera den, peta hål på skrattbubblan, och göra den skrattretande tanken till en seriös diskussion följde tystnad och ett:
– Jaha, ja men då fortsätter vi.
Ingen skuld.
Skulden är inte min 
Fast jag undrar varför de tyckte frågan var så konstig eftersom det säljs massvis med dockor för killar, fast de ser inte ut som dockorna som säljs för tjejer. Och utöver det tycker jag att dockor bara är ett redskap, man kan lika gärna leka samma lekar med något annat. Min lille till exempel leker relationslekar med sina bilar. Jag ska hålla i en bil och han i en och så ska jag säga hej och hur är det? med en annan röst och så låtsas vi att bilarna pratar. Så om man använder dockor som ser ut som bebisar eller inte kanske inte är lika viktigt. Min lille kille har aldrig intresserat sig för dockor eller gosedjur, men han verkar ändå intresserad av relationer (vilket jag tänker borde vara det man leker med dockor och gosedjur).