Få syn på en norm

En av mina äldsta vänner fick för ett tag sedan ett barn. Bilden som dök upp i min telefon visade ett litet skrynkligt ansikte som fick mitt hjärta att smälta.

Jag ville ge barnet en present. Eftersom min vän och jag inte bor i samma stad var det tvunget att vara något som gick lätt att skicka med posten och som inte skulle gå sönder under transporten. Valet föll på ett klädesplagg och jag begav mig till en butik som jag fått för mig hade mindre könsstereotypa kläder.

Butiken var pedagogiskt uppdelad efter ålder för att jag som kund lätt skulle kunna urskilja vart i butiken det jag sökte fanns. Om ålder utgjorde en urskiljande mekanism, utgjorde kön en åtskiljande. Inom varje åldersavdelning fanns en tydligt färgkodad struktur. Blå tröjor med vita ränder, hängselbyxor och tröjor med bilar på den ena sidan och röda tröjor med vita ränder, rosa klänningar med spets och blommor på den andra. Tydligt åtskilda. Så nära men ändå så långt bort.

Jag hamnade på avdelningen för 0-6 månader och blev mycket glad när jag fick syn på ett ställ med randiga kläder i rött, gult, grönt och blått. Kläderna som hängde där hade inga blommor. Inte heller några bilar. Bara ränder. Min ändå kämpade min hjärna febrilt: är ränder tjejigt eller killigt? Är grönt en kill- eller tjejfärg? Kanske beror det på nyansen resonerade jag. Mer limegrönt är nog en tjejfärg. Eller kanske beror det på vilka andra färger det gröna kombineras med? Efter en kort strid i hjärnkontoret bestämde jag mig för att köpa en randig overall eftersom den var mjuk och i mina ögon passande för ett spädbarns behov.

Precis då var det som att någon högre makt kände sig tvungen att bryta in och förhindra det snedsteg som höll på att hända. Expediten skyndade fram till mig och frågade om jag hittade allt som jag skulle. Jag förklarade mitt ärende; jag ska köpa en present till ett nyfött barn. Expediten tittade överseende på mig och frågade tålmodigt; Är det en kille eller tjej? Egentligen ville jag inte svara på frågan, det hade inte med saken att göra och jag hade redan bestämt mig för overallen. Men hennes uppsyn fick mig ur balans och jag hörde mig själv säga ”Det är en liten tjej” (Observera att jag också gjorde en värdering av barnets storlek enbart baserat på den bild av ett skrynkligt ansikte som jag sett i min telefon).

Expediten pekade på overallen som jag höll i med gula, gröna och röda ränder mot en marinblå bakgrund och sa: ”Den där är ju praktisk. Men den är för kille. Har du tittat här borta. Jag har en klänning som är såååå söt! ”

Hon ledde mig bort till en annan hylla och höll fram en klänning med spets längst ner och puffärm. Själv hatar jag kläder som sitter för tajt med en massa onödigt tjafs på och kände hur paniken kom krypande när jag såg klänningen.

En alldeles för lång stund var det tyst. Expediten tittade uppfodrande på mig. Jag som hade varit så säker blev nu förvirrad och var inte längre lika säger på mitt val. Vad skulle min vän tycka? Skulle folk bli förvirrade nu när de såg barnet? Skulle något hemskt kunna hända om jag köpte overallen för kille till en tjej?

Jag lyckades ändå samla mitt mod och stod upp mod expediten, normens väktare, då jag köpte den randiga overallen.

Denna händelse är en sekvens i mitt liv. En kort sekvens bland många andra där jag blivit medveten om att jag och mina medsystrar kämpar mot starka krafter. När valet av ett klädesplagg blir avgörande för hur omgivningen ska uppfatta ett nyfött barn. Avgörande för vilka egenskaper som ska tillskrivas barnet. Avgörande för barnets möjligheter i livet. Då är det tecken på att det finns en bakomliggande struktur som vi alla upprätthåller. Jag gör det. Du gör det. Vi alla gör det. Minuterna i klädbutiken är bara en av många situationer där jag får syn på normen. Där den blir konkret och verklig.

Vad säger då den här händelsen? Kanske säger den dig ingenting. Kanske säger den dig allt. Det beror på vem som har tolkningsföreträdet i ditt liv. Vad den säger mig är att den uppfattning om genus som vi alla bär på begränsar våra barns möjligheter att vara sig själva. Den begränsar pojkars möjligheter att leva ut andra sidor av sig själva än den som ska gilla bilar. Den begränsar flickors möjligheter genom att spetsklänning inte lämpar sig för trädklättring. Den begränsar mitt tänkande eftersom jag måste stanna upp och värdera vad som är passande. Aktivt fundera över konsekvensen av mina val.

Några dagar efter att jag skickat iväg paketet med presenten plingar det till i min telefon. Bilden jag får upp visar ett knyte i en marinblå overall med gula, gröna och röda ränder. Så fulländad och så fullständigt omedveten om vilken tanke som ligger bakom overallen hon bär.  Under bilden står ”Mamma tyckte den var skitsnygg” och jag ler inombords.

Skrivet av: Maria

Annonser

”Jämställdhet är viktigt och bra men vad vill du att vi ska göra?”

Det är inte alltid lätt att agera i praktiken som feminist. När krav på jämställdhet förs fram får en ofta hantera följdfrågan om vad som ska göras. I det ligger två problem.

Dels att jag som feminist inte kan nöja mig med att påtala problem utan det förväntas och ställs krav på att jag även ska sitta inne på den praktiska lösningen. Det är ett problem i sig. I andra frågor räcker det med att identifiera problemet eller att vara kritisk men som feminist måste jag klara av att bemöta följdfrågan om vad som praktiskt ska göras. Jag måste komma med konkreta handlingsplaner om att upprätta jämställdhetsplaner, bryta ner dem i avskilda aktiviteter som utbildningar, värderingsövningar, gruppdiskussioner, utvärderingar mm. Det räcker med att vara mot rasism. En behöver inte konkretisera med alla olika former av handlingar som enligt en massa forskningsrapporter ska leda till lösningar. Men som feminist måste jag ha forskning på allt. Jag måste ha lösningar. Jag kan inte bara tycka att det är förjävligt att kvinnor får lägre lön, att det manliga är normen och jag avvikande, att kvinnor skräms till tystnad och underkastelse på så många sätt. Jag måste belägga, jag måste hänvisa, jag måste kunna lösa. Kommentarer som ”vart har du läst det där?” Vart kommer det där ifrån” får mig att koka.

Det andra problemet är att när lösningarna presenteras ses de som orimliga eller orealistiska. Dessa motargument kommer inte allt för sällan tyvärr från andra personer som också kallar sig feminister. ”jag förstår problemet, tycker lösningen är bra, meeen det kostar ju väldigt mycket.” Eller ”ja, det är bra, men det blir orimligt i praktiken, det skulle bli alldeles för mycket rabalder.” De osakliga motargumenten till konkret handling är alldeles för många. Detta leder till oerhörda krav på oss feminister. Krav som inte ställs på andra och som i vissa fall inte är rimligt att ställa på oss. Extra ont gör det när personer runt omkring mig, som säger sig förstå, veta, hålla med ändå väljer att systematiskt premiera män, hålla män om ryggen och trycka ner eller osynliggöra kvinnor.

Jag ska ändå presentera ett svar på frågan om vad som ska göras. Det som ska göras är att ständigt ifrågasätta sitt eget agerande och på vilket sätt det bidrar till eller raserar strukturerna som gynnar det manliga. Vad som också ska göras är att uppmuntra och bereda plats till de som varigt tysta och marginaliserade. Det handlar om att faktiskt våga göra något annorlunda än tidigare och låta det ta tid, kosta pengar och skapa lite rabalder. Det vinner vi alla på i längden. Slutligen måste kravet på att feminister alltid måste sitta inne på konkreta lösningar upphöra. Att påpeka fel och brister och placera skulden hos dem som är skyldiga är nog.

Skrivet av: Susanna

Det offentliga rummet

Det finns mycket som är fel i samhällets gemensamma utrymme, det offentliga rummet. Det finns skyltfönster med anorektiska skyltdockor, reklampelare med omotiverat lättklädda kvinnor, olika uppmaningar till kvinnor att förändra sitt fysiska utseende för att passa in, följa normer och passa in i roller. Ofta är kraven helt motstridiga för att ständigt sända signaler om att det inte räcker till, allt det du redan gjort är inte nog. Du kan göra mer för att bli en bättre och mer korrekt flicka/kvinna/tjej.

För ett tag sedan var jag och tränade på ett gym. Som vanligt fanns det gott om grupper av män i olika åldrar som ryckte, drog och tryckte på olika vikter och stönade i olika maskiner. Det som störde mig denna gång, förutom deras förmåga att ta upp allt utrymme i gymmet, var att det var en grupp på tre till fyra personer som mycket tydligt tittade på en tjej som tränade.

Deras sätt att titta på tjejen som tränade gjorde mig kall inombords och riktigt förbannad. Medan en av dem drog i något handtag eller lyfte någon vikt stod de andra och tittade på tjejen som tränade en bit bort och helt ogenerat kommenterade hennes kropp och utseende. De blickar de skickade åt hennes håll var vidriga. De var bedömande, värderande och objektifierande. Kommentarerna de fällde dröp av äckel. För dem var hon en sak som de helt enkelt tyckte sig ha rätt att stirra på och kommentera.

Det här var inte första gången jag noterade detta fenomen. Att på ett ställe som är till för att skapa välbehag och välmående genom fysisk aktivitet så är inte vi fredade. Aldrig kan kvinnor få befinna sig i ett offentligt utrymme utan att riskera att helt opåkallat få sitt fysiska utseende bedömt, värderat och kommenterat av män som anser sig ha rätt att ha en åsikt i frågan.

Det offentliga rummet ska tillhöra oss alla, vi ska alla kunna röra oss i utrymmet utan begränsningar eller känna oss hindrade av att vårt fysiska yttre ska värderas av oombedda tyckare. Vi kvinnor måste få kunna gå på krogen utan att bli tafsade på, träna utan att få våra kroppar kommenterade, gå på stan utan att få dåligt samvete och känna skam över hur vi ser ut. Männen måste sluta ta sig denna otillåtna frihet att kommentera och värdera. Både i det offentliga och privata rummet.

Skrivet av: Susanna

Jag har teorin nu ska jag bara lyckas kicka igång praktiken

Jag känner till statistiken över flickor och pojkars talutrymme i klassrummet. Jag känner till forskningen som säger att pojkar har dubbelt så mycket talutrymme i klassrummet som flickorna. Forskningen som visar att om taltiden fördelas jämt mellan könen uppfattar alla det som om flickorna talar mest. Med alla menar jag: pojkar, flickor, föräldrar och lärare. Ändå blir jag arg på mig själv när jag inser att jag inte har följt mitt eget bättre vetande.

Det är som att jag vet hur, men jag vet inte vad jag ska göra av informationen. Handuppräkning med varannan talare mellan könen fungerar inte utan en matematisk formel i en klass där majoriteten av eleverna är flickor, vice versa. Ca var fjärde gång ska jag se till att en pojke ska få prata eller att de är tysta de andra tre gångerna. Med mitt mattehuvud är detta inte en användbar metod och jag tror inte heller att det är exakt det man menar med att flickor måste får mer talutrymme i skolan (läs gärna samhället också).

Har ni sett filmen ”Tusen gånger starkare”? Om inte; Gör det.

Där behandlar de just detta ämne. Där läraren uppmanar den nya flickan att ta plats och ”hjälpa” de andra flickorna att ta plats. Den utvalda flickan uppmanar dock dem till vad som leder till ett rebelliskt kaos (ur ett skolperspektiv). Alla börjar helt enkelt tala konstant hela tiden, inte direkt mitt drömklassrum. Det är som om tanken är att flickorna ska ta plats men pojkarna ska aldrig stiga åt sidan. Vi ska både ha kakan och äta den.

Det som görs i filmen är som varanan-flicka-principen, där flickorna själva blir ansvariga för talutrymmet i klassrummet och inte lärarna. Det är väl också där det blir fel i diskussionen, kan jag tycka. Att vi lägger hela ansvaret på flickorna själva, att de ska helt plötsligt ta sig modet att ta plats. För att ta sig mod är vad det blir när varken lärare eller pojkar vill hjälpa till. Visa flickor är säkert redo för detta. Men ska vi verkligen förvänta oss att elever som har lärt sig ”att hålla käft” större delen av sin skolgång ska hoppa upp och säga ”Yes, äntligen min tur”? Som om hålla-käften-socialiseringsprocessen inte skulle ha satt sina spår?

En kollega och jag kom in på detta ämne om talutrymme då hon refererade till sin universitetsutbildning, där ”feministerna” i klassen hela tiden pratade om att killarna måste vara tysta så att tjejerna kan ta plats. Tydligen hade killarna en dag sagt ”ok, vi är tysta. Prata då!” detta hade lett till att ingen pratade.  Min kollega har utifrån detta byggt sin uppfattning om talutrymme. Att när killarna väl blir tysta säger inte tjejerna något. ”Så varför ska killarna vara tysta?”, blir summan av kardemumman i detta fall och flertalet lärares åsikt i diskussionen.

Svaret för mig är: att killarna måste vara tysta för att tjejerna ska få en chans att åtminstone försöka. Det går inte på en handvändning som allt annat som har med det sociala att göra. Det är klart att jag vill att det ska gå på en handvändning, men verkligheten hinner ikapp mig. För att flickor ska våga ta platsen som görs för dem måste de känna sig trygga att göra det, och det måste genomsyra från förskola till universitet. Det samma gäller pojkarna, att de måste lära sig att lämna plats och ha tålamod.

Tålamod är nog ordet jag söker. Tålamod med mig själv för att inte skuldbelägga mig själv varje gång jag ”gör fel vid talutrymmet”. Tålamod med mina kollegor som gärna hittar på ursäkter för att slippa. Tålamod med mina elever, där även jag drabbas av: ”jag har fixat talutrymme, prata nu!”. Tålamod med att dessa förändringar sker långsamt i ett samhälle där feminist har blivit ett skällsord.

Jag kan inte skynda. Vad jag däremot kan är att fortsätta kämpa på, påpeka, diskutera och försöka. Detta tillsammans med andra likasinnade som också kämpar på, påpekar, diskuterar och försöker. Tillsammans kommer vi hitta metoderna, få dem att fungera och se till att talutrymmet och platsen i skolan delas lika. Så småningom. Jag vill gärna tänka att de är de envisa som lämnar avtryck. Och envis är jag.

/Lina

Den Våldtagna.

Jag har funderat över om jag ska skriva denna text eller inte. Inte för jag är ledsen eller för jag skäms. Jag är klar med skuld. Tack och lov.

Motståndet handlar om andra saker.

Det är läskigt att skriva självutlämnande. Jag har pratat om det förut, jag har skrivit om det förut, men då har jag alltid fått lov att definiera situationen.

Jag har inte behövt oroa mig för troll eller snubbar som kräver jag ska redogöra för varenda detalj eller kanske belägga saker med källa.

Människor jag inte känner och som inte känner mig kommer att läsa. Men vad värre är: mina vänner kommer läsa. Kanske kommer mina småsyskon läsa.

Jag är nervös över att människor kommer att behandla mig annorlunda.

Jag har ju tillbringat så mycket tid med att vara stark, att vara cool, att vara smart, att vara normal.

Och jag är ju allt det där. Jag har inga som helst tvivel på mig själv, känner ingen skuld, behöver ingen sympati.

Men jag skulle vilja lyfta en grej jag upplevt för jag tycker det känns angeläget.

Det handlar om att berätta om att en blivit våldtagen och omgivningens reaktioner på detta.

Jag blev våldtagen när jag var yngre: hur, när och av vem spelar ingen roll för det är inte det jag ska skriva om. Det som spelar roll i detta sammanhang är endast att jag, om ni ursäktar klyschan, kommit över det och att det numera mest är ett konstaterande: detta har hänt.

Det jag tycker är problematiskt är just omgivningens reaktioner. Och nu bortser jag från all skit som tjejer får utstå i och med och efter våldtäkten, för det förtjänar egna inlägg. Det jag syftar på är det stigma som medföljer en våldtäkt.

Även om jag, och jag är absolut inte representativ för alla som blivit våldtagna för vi är ju alla olika, har förlikat mig med vad som hänt mig så finns det fortfarande – många år senare – en massa föreställningar som jag måste förhålla mig till.

En av de jobbigaste sakerna jag upplever när jag berättar för någon att jag blivit våldtagen är att jag efter det blir Den Våldtagna i denne persons ögon.

Ibland i all välmening men jag står ändå där och känner att jaha, kul att jag reduceras till något som jag själv inte haft någon kontroll över .

Jag vill skrika: ASSÅ DET ÄR LUGNT!!! Okej, det är inte lugnt men jag är samma person som tre sekunder innan avslöjandet med stort A.

Och jag brukar ångra mig jättemycket efter att jag berättat, för människor har en tendens att efteråt härleda precis allt till det.

Den Våldtagna. Som om det inte räckte med att jag är kvinna och feminist.

Det råder ingen tvekan om att det har påverkat mig att jag har blivit våldtagen liksom det inte råder någon tvekan om att det har påverkat mig att jag vuxit upp med en fabulös och stark ensamstående morsa eller att det påverkat mig att jag alltid haft ett intresse för film, politik eller vad det nu kan vara. Men ingen av dessa saker kan isoleras från de andra och sägas beteckna vem jag är. På samma sätt som är det för alla människor.

Och det är helt rimligt.
Alla vet ju att människan är komplex.
Men ändå blir jag Den Våldtagna.

Och det är som att det gör att mina tankar, upplevelser och åsikter i vissa frågor inte är legitima. För de kan bortförklaras och därmed avfärdas med grund i att jag är typ……. jävig? Känslomässig? Irrationell?

Att jag inte gillar hur våldtäkt skildras på film antas det bero på att jag blivit våldtagen. Att jag är kritisk till att tjejer uppmanas att stanna hemma för deras egen säkerhet antas bero på att jag blivit våldtagen. Att jag hatar när killar kommer fram och tjatar och stör på krogen antas bero på att jag blivit våldtagen. Och så vidare.

Det är tröttsamt, förringande och inte hela sanningen.

Att jag inte gillar hur våldtäkt skildras på film kan bero på att jag tycker att det hanteras ovärdigt men också för att det i de allra flesta fall är poänglöst rent berättartekniskt, att det är att göra det ”lätt” för sig, att det är oinspirerat och osofistikerat. Att jag är kritisk till att tjejer uppmanas stanna hemma kan bero på att jag inte gillar att skulden läggs på tjejerna men också på att det är en helt sjuk sak att föreslå – föreslå istället att alla män ska hålla sig inne så slipper både kvinnor och män bli våldtagna eller misshandlade. Att jag hatar tjatiga killar på krogen kan bero på att jag inte gillar att de anser sig ha rätten att ta hur mycket plats de vill på min bekostnad men också på att jag kanske faktiskt vill umgås med de jag är där med. Och så vidare.

Om och om igen känner jag behovet av att förklara att inte allting jag tänker, säger, tycker och gör beror på att jag blivit våldtagen en gång i tiden.

Det beror på att jag är människa.

/ Josephine