Om det ändå berodde på att jag var preggo

Jag mår illa en del numera, av olika anledningar kan jag tänka, alldeles för mycket halsbränna, ojämn sömn, för lite motion, för mycket godis osv. Vad vet jag, det var likadant förra hösten så det kanske är årstidsbetingat. Som hypokondriker med livmoder som lever i en sexaktiv heterorelation kan jag försäkra er: Mången gång har jag tänkt ”Jag är nog med barn!”. Ni kan lugna er, det är jag icke. Däremot har denna tanke också lett till att jag också ofta tänkt ”Om jag ändå var med barn, då skulle detta illamående vara mer okej, då skulle jag nog inte tycka att det var lika jobbigt”. Så idag (tisdag) när jag cyklade till skolan och halvvägs dit var tvungen att slita i halsduken för att illamåendet tog över så tänkte jag något liknande och tänkte sedan på Linas text publicerad samma morgon och på min tanke ”om jag ändå var gravid och det var därför” och blev rasande. Varför skulle jag tycka att det känns mer okej att vara illamående om jag var gravid?

Nu har jag aldrig varit gravid, jag skulle säkert gnälla som fan om mitt illamående, svullna fötter och värkande rygg. Men jättemånga av de jag känner som varit eller är gravida gör inte det. Jag har en kompis som under sin graviditet blev åksjuk till och med när hon själv körde och var tvungen att använda åksjukearmband och gravidvänliga piller i princip hela tiden när hon rörde sig. Men inte hörde jag henne gnälla. Jag har en annan vän som kräktes varje morgon när hon borstade tänderna under en längre period under graviditeten. Inte hörde jag henne gnälla. Hade deras illamåendesituation inte relaterat till en graviditet så tänker jag mig att det hade blivit behandlat annorlunda av mig och andra som hörde om det. Troligen av dom själva också. Det är ju så att säga, rätt jobbig situation att vara i när en inte ens mår bra när en kör själv eller inte kan borsta tänderna.

Är det inte då sjukt att jag vid mitt morgon-(middag och kvälls) illamående, som inte är relaterat till en graviditet, tänker att om jag mådde såhär och utöver det var på tjocken så skulle det vara ett okej illamående. Som om det vore ett bevis på ”livets mirakel” eller nått så en får vara nöjd att en ens KAN vara illamående. Va fan?

Vart är hon på väg med det här kanske några av er frågar er, och jag är inte helt säker på det själv. Men något sånt här: När det kommer till krämpor relaterade till livmodern, till exempel mensvärk, illamående eller förlossningssmärtor är det underförstått att vi ska ”ta det”. Det ”hör till”. Det är ”naturligt”. Ta bara det här med att det redan finns p-piller för män att tillverka, men att läkemedelsindustrin låter bli eftersom det bland annat ger biverkningar som akne och minskad sexlust. Att det är samma biverkningar för kvinnor, ja så kan det vara. Ta det bara. Det hör till när en vill kunna ha sex utan att tillverka ett barn, om en är kvinna vill säga.

Det är i vår kropp och i våra tankebanor att detta ”är som det är”, och jag tänker att det är få andra krämpor som människan (männen) har som i samma utsträckning skulle accepteras i lika hög grad, vare sig av människorna (männen) själva eller av omgivningen, som naturliga och att det hör till. Biverkningar relaterade till fertilitets vara eller icke vara, vare sig det är av piller, själva ägglossningen eller graviditeten – det är sånt som kvinnor får lov att ta och vara tacksamma över, det är så inpräntat i mig att jag till och med tänker att det vore lite av en befrielse om mitt illamående berodde på det. Det kan inte vara friskt.

/Elisabeth

Annonser

Att göra ett barn

”Jag har inget att skämmas för” sa hon den där sommardagen. Det lät så lättsamt, även om jag själv inte vet om det var lätt för henne att säga det. För det handlar om ett inte så lättsamt ämne. Att göra ett barn eller snarare att inte göra ett barn, fast viljan och lusten finns och till slut vara tvungen att ta till hjälp.

För visst låter det enkelt att göra ett barn. Spermie+ägg=barn. Men ibland är inte genomförandet så enkelt och att inte lyckas kan medföra ifrågasättande, skuld och skam. Historiskt så har det gått att förskjuta kvinnor och lösa upp ett äktenskap på grund av barnlöshet, något som tillämpas än idag runt om i världen. Kvinnans roll har på något sätt varit central och hon har ofta fått ta skulden ifall det inte blir något barn. Oavsett vad orsaken är.

Och även om det inte är så illa att man förskjuter sin fru idag så talas det ändå väldigt tyst om misslyckade försök. Det är först när många par står med sina små knyten i armarna som berättelserna kommer fram om behandlingar och provrör. Men det är efter ett lyckat resultat, sällan om känslan innan, och under tiden. Om vardagen som tär på en och om tankarna som snurrar i huvudet. Självklart kan det vara ett skydd att inte berätta men det kan också vara ett fängelse, att aldrig ventilera något som är en så stor del av ens vardag och tankeverksamhet. Och ibland undrar jag vem det är man försöker skydda genom att inte berätta, sig själv eller omgivningen? Skydda omgivningen från ett obekvämt ämne fullt med känslor. Feminina känslor.

För det är en vardag. En vardag som går i cykler där medvetenheten om kroppens signaler ställs på sin spets. Det börjar med att hitta ägglossningen. Datum, tid, känna efter om kroppen sänder ut några signaler. Till en början är det roligt. ”Det är roligt att göra barn” vill jag minnas att vi sa för ett och ett halvt år sedan. Då det var spontant, fnissigt och roligt att spekulera om man lyckats.

Sakta men successivt minskar det roliga och övergår mer till någon typ av taktik. Då gäller det att planera, pricka rätt och schemalägga. Sedan kommer en veckas hopp om att det kanske har gått, det kanske har fastnat. Det blir en minut av lugn. Men endast en kort stund för sen kommer upploppet mot mensen då varje dag fram tills blodet syns blir ett konstant känna efter. Känna efter eventuella graviditetssignaler, som vi matas med från TV, illamående, ömma bröst, hunger. Någon av dessa signaler som även kan tänkas ha med mens och stress att göra?

Det blir några dagar av en spänd kropp och en spänd hjärna som analyserar minsta hint, ett konstant väntande även om svaret troligtvis redan är noterat. Det kan vara en finne, en molande värk eller en humörsvängning för att tillslut fastslås skrivet i blod. Då kommer besvikelsen, ilskan, frustrationen, saknaden och bitterheten. Känslor som håller i sig tills det att planeringen för nästa ägglossning kommer varav dessa känslor måste skjutas åt sidan för att orka. För då börjar det om. En månad av att konstant vara på det yttersta med sina känslor. Och sen en månad till, och en till och en till.

Jag hör allt tipsen om att slappna av, tänk inte på det, stressa inte, spänn dig inte. Återigen lättare sagt än gjort. För då har jag hittills bara nämnt det som sker inom en inte vad som sker utanför när allt fler berättar om sina lyckade försök, magar som växer, barn som födds, presenter som ska köpas och dop som ska gås på. Allt förstärks visa sociala medier och tidningsomslag. Men slappna av! Med detta sagt menar jag inte att par som lyckas ska känna skuld.

Att göra ett barn är laddat med så många känslor men en av dessa ska inte vara skam. Men genom att vara tyst och inte berätta uppfattar jag det som att det ändå blir skamligt. Privat och hemligt, det blir hysch-hysch runt ämnet. Därför blir jag så glad och stolt över min väns kommentar som har inneburit att hon talar öppet om provrörsbefruktningen som väntar. En så enkel liten kommentar kan tyckas men ändå så stark.

”Jag har inget att skämmas för” .

För det har hon inte. Jag vill ändå tro att hennes vardagsprat ger henne och andra stöd men framförallt insikt om att inte känna skam. Det har hon i varje fall gett mig.

/Lina

Han är alltid sin egen och jag är bara hans tjej

Efter sju år tillsammans och sju år som medlemmar i samma parti kan vi konstatera att vi aldrig betraktas som två individer – särskilt inte när det gäller mig. Min kille däremot behandlas oftare som en individ. Det är en märklig lag och regel som är både synlig och osynlig. Vi har ofta pratat om det hemma vilken börda som belastas mig, men inte honom på samma sätt. Det är en bestraffning som är svår att sätta sig upp emot – eftersom vi är tillsammans förutsätts vi ha en allians som inte kan brytas. Det är något med det som stämmer förstås – vi är ju ihop, men varför belastas vi så olika av detta faktum?

På omvägar har jag fått höra att de inte tror att jag kan separera mina åsikter från hans. Han har aldrig behövt höra att han inte kan skilja mina åsikter från sina. Jag har fått höra att jag inte är lämplig för att vara med och rösta där han är inblandad – oavsett vad det har gällt sakfrågor eller personfrågor, han har aldrig hört samma sak. Jag förväntas ta ansvar för honom, hans åsikter och hans sätt – men han behöver aldrig ta ansvar för mig. Om min kille beter sig illa åt belastas jag för det, men han belastas aldrig med mina tillkortakommanden. Han minus neutraliserar mina egna plus, men för min kille gäller bara hans egna plus eller minus – hans resultat är bara hans.

Jag är villig att köpa att en kan tänka att om man är tillsammans så har båda personerna nytta av sitt förhållande på det sätt att man vill den andre väl och inte skulle göra något för att skada personen eller medvetet ställa sig i vägen för något den vill. Kanske skulle man också stötta personen i detta. På sätt och vis är man ”jävig” alltså kort och gott. Men varför är inte han lika jävig? Den döda hunden är inte längre begraven, den är uppgrävd, fullt synlig och luktar illa.

Om vi ska gå ännu längre kan vi fundera över vilka strukturer som påverkar vårt förhållande också. För några år sedan bestämde jag mig för att inte curla honom längre så att inte bara han skulle ha tid över. Jag slutade laga mat åt honom, fixa hemma innan han kom hem och jag var också borta på möten. Jag ville väl också vara med och påverka politiken. Gå på möten, prata, påverka utan att belastas med hans engagemang. Som jag har kämpat, som jag har stridit – med mitt eget samvete, mot de outtalade men tydliga förväntningarna – för att kunna vara med. För honom har det varit mycket enklare. Trots att vi båda är feminister så är det ingen som undrar över hur han kan låta hemmet vara den rundningskon det är för oss två engagerade själar. Det är ingen som ens reflekterat var all hans tid att engagera sig tidigare kom från? Vi har förstås inte barn, det underlättar. Men orättvisan? Som att det rena hemmet är mitt ansvar och det politiska belöningssystemet hans rätt! Usch, jag vänder mig mot dubbelmoralen!

Att jag och min kille sällan tycker lika om något trots att vi är med i samma parti är det aldrig någon som brytt sig om att ta reda på. De politiska tongångarna hemma är höga och skillnaderna stora. Men den som inte vill veta får inte heller reda på det. Det är någon annan som ritat spelplanen.

Vi har varit både arga och ledsna för det här, vi beslutade oss därför att inte vara engagerade på samma nivå. Men vi märker fortfarande hur jag inte betraktas som kapabel att vara min egen, ha mina egna åsikter, vara min egen person. Jag är alltid hans tjej, han är alltid min kille. Men det är min börda, inte hans. Det har någon annan bestämt.

Jag vägrar skämmas för att vi båda vill saker. Nu hoppas jag bara att fler orkar hålla mer en tanke i huvudet samtidigt. Det kan man väl kräva tänker jag, nu när vi lever på 2000-talet. Jag har tagit ansvar, har drivit på politiken och varit i högsta grad min egen. Snart måste det börja räknas!

/Madeleine

Till dig

En kväll för cirka 10 år sedan besökte jag en krog i centrala Karlstad.  Jag och mina vänner hamnade hos dig och ditt  killgäng i baren. Jag upplevde stämningen så där hetsig som den ibland kan bli på krogen, vi skulle dricka öl, skrika namn och hälsningsfraser till varandra. Jag minns er som ett ganska ointressant gäng med snubbar, men blev ändå kvar där vid bardisken för att artighetsprata lite. Det finns inga klara minnesbilder av vad samtalen mellan oss gick ut på, men en detalj har etsat sig fast i mitt minne. Det var när du med den där slibbiga manshanden  gled ner i mina byxor, mitt bland alla andra krogbesökare, handen letade sig ner genom jeansshortsen innanför trosorna och sen upp igen. Inom loppet av några sekunder hade alltså din okända  hand varit nere i mina byxor och vidrört min fitta. Jag stirrar på dig, helt apatisk, du glor tillbaks med ful(l)a ögon och säger ”det där gillade du väl ”.

Tio år senare, i samma stad ,men på en annan krog, så står jag på ett dansgolv och rör mig euforiskt till musiken som dunkar ur högtalarna. Jag har haft en fantastisk kväll, hängt med vänner som jag inte träffat på länge, pratat, skrattat och umgåtts. Nästan hela kvällen och natten har passerat när du går förbi mig på dansgolvet och daskar till mig över röven. I en sekund känns det som att allt stannar, inte för att detta är det värsta som hänt mig, utan för att jag i just det ögonblicket bestämmer mig för att ”så här ska du faan inte göra mot mig”. Jag ser dig gå iväg och jag bestämmer mig för att springa efter dig. Jag får tag i dig och rycker tag i din kavaj. Du vänder dig om och jag skriker för full hals  med allt vad jag orkar och har ”Gör aldrig någonsin om det där mot nån tjej, nån gång mer, i hela ditt jävla liv, fattar du det eller”, han stirrar på mig och säger förlåt. Jag håller fortfarande tag om hans kavaj och skriker ytterligare en gång ” fattar du eller” jag spänner mina ögon i honom och han mumlar, ler, skrattar och säger ”Ja ja jag lovar. ” Jag släpper honom och skriker ”DRA ”till honom. Jag är så arg så att jag skakar, huvudvärken kommer i samma ögonblick som du försvinner över min näthinna och jag bestämmer mig för att gå hem.

Vid båda dessa tillfällena upplevde jag mig vara en  ägodel. En kropp som någon annan tog sig rätten att bestämma över. Det värsta med dessa två historier är att de inte är dem enda som jag bär på, jag skulle kunna fylla flera sidor med liknande historier, både från mig själv och mina vänner, berättelser som också vittnar om hur skulden och skammen lägger sig som en våt filt över situationen, varför gick han på mig? vad gjorde jag för fel? varför sa jag inget? varför blev jag så sur, han ville kanske bara vara snäll?  Det märkliga är att skulden och skammen är lika närvarande den gång jag höll käft som den gången jag sprang ifatt dig. Jag bär den på mina axlar, men jag vill befria mig. Tyst i mitt huvud skriker jag ; Min kropp den äger bara jag. Varenda liten hudbit, varje nagel, mina bröst, mina armar, ben och hals,  hela dess existens är bara min. Jag är ingen allmän egendom som är din. Rör aldrig mig eller mina systrar igen.

Av: Malin

En höstkväll

Sommaren är förbi och hösten är kommen. Plötsligt kommer paniken över att sommarens underhållning och lata dagar har satt sig på magen och låren. Det är segt men, det är väl bara att gå på. Men med hösten kommer mörkret. Att ta en promenad på kvällen under sommaren är ju inget konstigt men med mörkret så blir det plötsligt lite läskigt. Varför?

Jag går på riktigt en tisdagskväll i Forshaga. Klockan nio på kvällen. Inte för att tala illa om Forshaga men det händer inte mycket en tisdagskväll.  Ändå vänder jag mig om då och då. Jag stänger av musiken ibland för att lyssna en extra gång. Jag kan lätt säga att det inte är själva mörkret som skrämmer mig. Jag har knallat runt i skogen med månen och stjärnorna som enda ljus utan att känna något obehag. Jag är inte heller en särskilt rädd av mig annars. Ändå blir jag lite stelare i kroppen om jag märker att en gatulykta är trasig vilket innebär några meter extra i mörker.

Det är ett inrotat obehag som griper tag i min hjärna och som kan kallas för rädsla. En rädsla för vem som kan komma ikapp mig. Vem som kan smyga sig på mig. Samma rädsla har gjort att jag har svarat i telefon mitt i natten när vännen ringer för att gå hem från krogen eller efterfesten. Från Stora Torget innebär det en promenad via Tingvalla med mörka vrår, under järnvägsbron innan Nöjes, förbi Herrhagsskolan och tomma fotbollsplaner innan hon är framme vid sin port. Eller var, för detta var då. Men det är samma oro som drev mig att hålla mig vaken för att lyssna på hennes fylleprat hela den sträckan som gör att jag tittar lite extra omkring mig på promenaden här om dagen. Och det är inte vampyren, vargen eller zombierna jag tittar efter.

Och även om en del av mig vet att oddsen för att något ska ske är höga är det en vardagsrädsla som gör att jag kanske kommer ändra min promenadtid nästa gång. Kalla mig feg, kalla mig löjlig oavsett så är det en känsla som finns och påverkar mig.
/Lina

Vi förskjuter debatten med varje ord

En flicka har gruppvåldtagits av sex killar. De kan mycket väl vara skyldiga, men lagen räcker inte till är domarens budskap. Ett nej är inte ett nej. Än en gång diskuterar vi gränssättning, sexualmoral, ungdomars sexualitet och samtycke. Vi debatterar en mycket viktigt fråga. Orden rör sig på skärmen. Rösterna från tv:n flyter ihop. Allt är viktigt, inget är oviktigt. Det gör ont i magen och det kryper i hela kroppen. Lever vi verkligen i ett modernt samhälle, är det verkligen 2013?

Det är en svindlande tanke att vi inte kommit längre. Det är ett bottenlöst djupt hål i min själ. Och jag tänker på alla de systrar som inte blivit trodda, vars mod inte har tjänat dem något till. Vi sänder en signal som säger: det är lönlöst att berätta. Jag blundar hårt och känner hur klumpen i halsen växer. Lever vi verkligen i ett modernt samhälle, är det verkligen 2013?

Om någon tar av mig mina kläder. Tar min telefon. Låser dörren. Om sex killar står på rad. Om jag säger nej, men inte vågar röra mig. Då får jag skylla mig själv. Att begå våld på en annan människa är bara brottsligt om man dör eller blir misshandlad. Det är bättre att få något stulet, om man vill blir trodd alltså. Det känns så vidrigt. Lever vi verkligen i ett modernt samhälle, är det verkligen 2013?

Om jag kunde räkna alla gånger som jag tänkt att jag lägger ner så… Jag vet inte ens vad det skulle leda till. Men en sak kan jag säga: vi flyttar den jävla dubbelmoralen millimeter för millimeter. Vi eldar under vår vrede. Vi förskjuter debatten med varje ord till att handla om makt, om värderingar, om att tvätta den där smutsiga byken med dubbelmoral och unkna värderingar som det här samhället hela tiden drar framför våra ögon.

Därför tvingar jag mig själv att öppna mina ögon, svälja den där klumpen i halsen och lyssnar på varje ord. Det handlar om att kämpa för att mina eventuella döttrar ska kunna vara fria i sin sexualitet och mina eventuella söner ska respektera tjejer och vara lyhörda. Deras sexliv ska vara baserat på fri vilja, samtycke och det ska få gör det med vem de vill – om den de vill göra det med också vill. Den här bloggen handlar om att inte känna skuld, det gör jag inte heller.  Jag vet var jag står och jag vet var mina systrar står. Det är en styrka. Är vi skyldiga något så är det att fortsätta kämpa. Kämpa tills ett nej är ett nej. Det kommer inte att vara förgäves, det bara känns så just nu.

Skrivet av: Madeleine

Kom och träffa oss från Skulden är inte min!

Nu på fredag kl. 19.00 kommer vi från ”Skulden är inte min” att föreläsa om vårt bokprojekt, skuld och om systerskapets kraft. Föreläsningen äger rum i Cyrillushuset (den äldre museibyggnaden i Karlstad). Hoppas att vi ses där!
Om du inte har möjlighet att träffa oss nu på fredag har du ytterligera en chans den 1 och 2 november under Värmlands bokmässa.