Årets viktigaste kalender

värstagrymma

Det finns några som gått före oss. Gått bredvid oss. De har inspirerat oss. Motiverat. Fått oss att tro. Och att våga. Andra modiga kvinnor har sagt saker som vi känt igen oss i, har berättat historier som förändrat våra liv och lärt oss att man kan placera skulden där den är hemma.

Utan dem hade det nog aldrig blivit någon blogg. Hade vi nog aldrig producerat en bok. Hade vi nog aldrig kunnat förstå hur viktiga våra berättelser är.

De är många, systrar som gått före. Men nu har vi valt åtta, som betyder lite extra. Varje dag från och med den första mars till den åttonde, skickar vi en bok till en av dem. Som ett tack. För att de gått före. För att de gått bredvid. För att de fått oss att placera skulden där den är hemma.

Varje hjältinna och skuldbefriare presenterar vi så klart här.

Är du radikal?

Åh, ibland önskar jag att bara kunde ge ett rakt och tydligt svar: JA! Jag är radikal. Med alla medel oavsett kostnaden ska jag nå dit jag vill med mina åsikter. Tänk om jag kunde vara så säker i min övertygelse. Att jag regerade i alla diskussioner, för att min åsikt är den enda rätta. Att jag aldrig tvivlade på mig själv, på mina kunskaper, mina åsikter eller mina rättigheter.

Jag önskar att jag var så där självsäker som du, Gudrun, och säga att samhället är byggt runt att mannen är människan och kvinnan komplementet, så är det! Självsäker som er här på skulden är inte min och som många andra feminister som någon gång blottar halsen och säger en obekväm sanning.

Istället känner jag att jag anpassar mig. Jag försöker vara liberal, objektiv eller rent ut sagt: vara alla till lags. Ingen ska känna sig sårad, utsatt eller utanför. Varför det ofta blir så, vet jag inte. Det kan ingå i min uppfostran som tjej, som svensk, som lantis. Att inte stöta mig med grannarna eller andra i min omgivning. Att inte stöta mig med normen. Prata inte för högt, ta inte för mycket plats, tro inte att du är någon.

Ordet radikal kan säkert uppfattas som något negativt av många. För mig kan ordet också symbolisera självkänsla, tron på sig själv och sin åsikt. Sen finns det självklart radikala personer som tar till extrema medel som inte är tillåtna, vilket är handlingar jag inte står för eller kan stötta (se en bortförklarning, en anpassning, av min åsikt).  Men känslan av att veta att man har rätt och kan stå för det fullt ut måste vara otrolig. Mäktig. Att oavsett den skit som slängs på en verbalt eller bokstavligen så vet jag vem jag är och vad min åsikt är och jag fortsätter kämpa.

Smygfeminist är vad jag länge var. Då valde jag mina stunder att uttrycka min åsikt och orkade jag inte så var jag tyst. Ingen visste huruvida jag var feminist eller inte. Nu har jag väl gått ut med det lite hårdare och lite mer öppet. Trots det backar jag fortfarande i diskussioner ibland för att jag är osäker på mina ”faktakunskaper” som alltid måste bevisas in i minsta detalj när det gäller en diskussion om genus. Om fakta ens får plats bland alla starka känsloargument och naturliga skäl. Fast jag egentligen kan, fast jag egentligen vet att jag har rätt och jag kan vinna om jag verkligen vill, backar jag. Det finns en rädsla att klassificeras som asjobbig. En klassificering jag lätt kan ge till mig själv men tycker mindre om att bli tilldelad.

För drygt ett år sen satt jag med en grupp tjejer och drogs in i ett projekt som jag inte riktigt kunde hantera. Jag tackade ja till att delta i en blogg om feminism och systerskap. Jag tackade ja till att delta i skrivandet av en bok, en bok som är klar och redo att säljas. Allt detta var vatten över huvudet för mig och ändå gjorde jag det vilket har stärkt mig. Jag har skrivit texter som är bra och en del som är mindre bra, men jag har ändå skrivit dem och jag har fått positiv respons från de flesta. Kanske några rynkande näsor men vad gör det i jämförelse med alla leenden. Jag har fått kommentarer om att jag har förändrats (läs: att jag är jobbigare) fast jag egentligen bara har funnit styrkan att säga det jag ofta har tänkt.

Är du radikal? Själva frågan fick jag av två elever för en tid sedan, efter att det hade fått veta att jag var feminist. Tydligen något ovanligt och exotiskt har jag märkt på olika personers reaktioner. Jag svarade det neutrala, att det beror på vad ni menar med radikal. Lät dem sätta ribban för diskussionen. Och det är väl där problematiken runt ordet radikal ligger? Att det beror på sammanhanget och den som frågar. För kanske är de som ansågs vara radikala för hundra år sedan anledningen till att jag har rösträtt idag, anledningen till att jag kan få göra abort, ha byxor på mig, jobba, vara ogift fast jag är vuxen, utbilda mig, resa på egen hand och framförallt anledningen till att jag får uttrycka min åsikt och blir lyssnad på. Om det är definitionen, så ja, jag är radikal.  Jag vill att vårt samhälle (läs: världen) förändras där mitt kön inte hindrar mig och andra för att gör det vi vill. Jag vill inte vela eller låta hårda ord och röster komma åt mig. Istället vill jag lita på mig själv, mina kunskaper och absolut inte backa.

/Lina

Att ta från de svaga

Jag var under några år kontaktperson till en tjej som vi kan kalla Miriam. Miriam var några år äldre än jag och vi bodde inte så långt ifrån varandra. Tillsammans har vi besökt otaliga loppisar, köpt CD-skivor med dansband på Konsum, fikat, kollat på kläder och skrattat. Skrattat så mycket att vi inte kunnat sluta. Skrattat så att det gjort ont i magen.

Miriam brukade skriva brev till mig som jag fick varje gång vi sågs. Där kunde jag läsa i krokiga bokstäver att hon ville att jag skulle skriva tillbaka snart. I alla breven fanns också en katt, ett hus och två streckgubbar som Miriam ritat. Den ena gubben var jag och mycket större än den andra. Den andra var Miriam och hennes gubbe höll alltid i en blomma. Miriam var på en 5-årings nivå och hon kunde varken läsa eller skriva i någon större utsträckning.

En gång när jag satt hemma hos Miriam och fikade ringde det på dörren. In kom en man i 35-40 års-åldern. När han fick se mig sitta där vid bordet såg han lite konstig ut. Liksom förvånad över att jag var där. Jag presenterade mig. Han var uppenbart störd över min närvaro. Den hade han inte räknat med. Han presenterade sig som Miriams vän. Mannen liknade inte några andra av Miriams vänner som jag träffat. De verkade inte ha något gemensamt. Jag fick ont i magen. Jag dröjde mig kvar men var till slut tvungen att gå.
Nästa gång vi sågs frågade jag försiktigt vem mannen var. Miriam berättade för mig att han kom hem till henne ibland. Att de träffats när hon gick på en daglig verksamhet under sin skoltid och han arbetade som vaktmästare där. Hon beskrev hans besök i otydliga termer. Som att de brukade kramas. Att de brukade vara nakna. Att de ibland kysstes. Hon förklarade för mig att hon inte ville ha barn nu. Att hon hade tid med det senare. Det högg till i mig eftersom jag visste att Miriam aldrig skulle få några barn. Det hon inte visste, som jag visste, var att de små gula och vita piller som hon tog varje morgon egentligen var p-piller.

Miriam hade inte ord att sätta på det som hände henne när mannen kom på besök. Hon sa aldrig att de hade sex. Kanske kände hon sig inte heller utnyttjad. Men att mannen genom sin intellektuella kapacitet hade ett stort maktövertag på Miriam var utom allt tvivel. Den fula sanningen var att han kom förbi några gånger i månaden för att ha sex med en förståndshandikappad kvinna. Som han inte annars besökte. Som inte till fullo förstod vad som hände. Som inte kunde säga ifrån eftersom hon inte visste att det som pågick var fel. Som förmodligen inte skulle blivit trodd om hon berättade. Jag tänkte på de blommor och katter som Miriam ritat till mig i breven. Hur vi valt mellan Astrid Lindgrens filmer när vi skulle ha filmkväll.

Jag kontaktade personalen som jobbade med Miriam. Som hjälpte henne att laga mat. Tvätta. Diska. Handla. Allt sådant som Miriam inte klarade av att göra själv. Personalen sa att Miriam hade många vänner. Att de inte kunde styra vem Miriam umgicks med. Men de tackade för att jag berättat och lovade att vara uppmärksamma i fortsättningen. Jag såg aldrig mannen mer. Miriam sa heller inget mer, trots att jag frågade.

Jag tänker på Miriam ofta och jag träffar henne ibland. Hennes utsatthet slår mig varje gång vi ses. Skulle jag ha gjort mer för att skydda henne? Var mannen jag träffade den enda? Fanns det fler? Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var så. Att ta det man vill ha från den som är svagare, som inte förstår vad som händer. Att utnyttja sin maktställning för att få sex. Det är vidrigt. För mig är det likställt med att ha sex med ett barn. En liten flicka i en kvinnas kropp. Kanske just därför ännu mera utsatt.

Men skulden, den är bara hans att bära!

Skrivet av: Maria

Inte i samma Sverige

Jag arbetar sedan ett år tillbaka med ett integrationsprojekt som handlar om deltagande och folkbildning. Projektet riktar sig till kvinnor och barn som är nya i Sverige. Under året som gått har jag mött kvinnor från all världens hörn. Vi har haft intressanta samtal, intressanta just för att jag som feminist har helt andra värderingar och erfarenheter än många av kvinnorna jag möter. Vi samtalar ofta om barn och diskussionerna handlar många gånger om att barnens pappor inte är engagerade i barnen; varken i deras skolgång, fritidsaktiviteter eller när det kommer att ha egen tid med barnen. Mammorna bär därmed hela ansvaret. Och det utan diskussioner och utan protester, för att det är helt enkelt deras uppgift och skyldighet i deras verklighet.

På bussen tillbaka från en utflykt var vi några stycken som pratade om just detta. En kvinna undrade var min dotter är när jag jobbar så sent. Med sin pappa sa jag, så där självklart. Hon var väldigt förvånad och frågade om han verkligen ville vara med henne. Våra män skulle aldrig vilja (eller kunna) vara ensamma med sina barn, sa en annan kvinna. En tredje frågade om min man var svensk.

Med dessa exempel vill jag visa att vi, jag och kvinnorna jag möter, inte lever i samma Sverige. Den svenska feminismen har inget utrymme bland dessa kvinnor, inte ens ett litet krypin. Kvinnorna jag möter är en hel värld ifrån våra jämställhetsdiskussioner.

Vad är lösningen då?

Jag tror på det personliga mötet. Att prata om detta med varje kvinna, att våga prata om feminism och jämställdhet. Och själv har jag kanske ett större ansvar i dessa diskussioner, nämligen att visa att även kvinnor med bakgrund i andra länder och kulturer kan ta plats. Jag har ett ansvar att visa att det är möjligt.

Skrivet av: Asal

Du har ett val

När du gick upp i morse kanske du tänkte på allt du skulle hinna med på jobbet eller i plugget. Du kanske tänkte på hur många jobb du behövde söka för att inte bli av med a-kassa, om bemanningsföretaget skulle ringa in dig, vad du skulle äta till middag, hur det skulle gå för ditt lag i kvällens match, skulle personen du spanat in prata med dig, ja vad som helst kan ha svävat genom ditt medvetande. Du satte igång med dina göromål och reflekterade kanske inte mer över det. Gjorde som du gjort tidigare. Pratade med människor du pratat med förut. Sagt saker du sagt innan. Gått till ställen du gått till innan. Människan är ett vanedjur, you get the picture.

Men när du gick upp i morse så hade du ett val.

Du kunde välja att lyfta fram män som positiva exempel. Prata med personen bredvid när en kvinna hade ordet på mötet. Skämta om att ”regeringen” hemma ”tvingar” dig att ta hand om dina barn. Se till så att du fick ännu ett tillfälle att synas istället för en kvinna. Premiera en man istället för en kvinna. Uppmuntra en man. Nedvärdera en kvinna. Ropa hora efter någon i korridoren. Kommentera en kvinnas utseende. Säga att någon kastar tjejkast. Öka lönen för en man. Ge en man beröm för något en kvinna gjort. Bara rösta fram män i melodifestivalen.

Du kunde välja att göra som du brukar. Välja tonläge efter vilket kön du pratar med. Ge olika förmåner. Sanktionera en persons beteende. Fördöma en annans. Du kunde välja att ursäkta en vän som kanske gick för långt med ragget på krogen i helgen. Nicka förstående åt en kollega som berättar om sin idiotiska partner som hen kanske faktiskt kanske ”var tvungen” att läxa upp. Urskulda. Bortförklara. Försvara. Godkänna.

Men du har faktiskt ett val. Det har vi alla.

Du kunde också välja att inte ”otrohetsundersöka” din partner genom att tvinga in dina fingrar i hennes underliv. Du kunde välja att kalla det för vad det var, en våldtäkt. Du kunde välja att inte slå. Inte våldta. Inte förnedra. Inte hota. Inte förfölja. Inte förminska. Inte hata. Inte förlöjliga. Inte skambelägga. Inte skuldbelägga.

Du kunde välja att inte skjuta genom badrumsdörren. Att inte bortförklara en våldtäkt med att ”han var full”. Inte gruppvåldta på en buss. Inte fråga om kjollängd. Inte avslå förslag om feministiskt självförsvar i skolan. Du kunde välja att inte dela den otrevliga bilden som skämtar om våldtäkt på Facebook. Inte fråga om tidigare partners. Inte köpa hennes kropp. Inte sälja hennes kropp. Inte kidnappa henne. Inte röra henne.

Du kunde välja att inte sälja produkter genom nakna kvinnokroppar. Att inte objektifiera. Stereotypisera. Bolagisera. Industrisera. Inte skapa en känsla av att aldrig duga. Alltid vara för fet. För smal. För kort. För lång. För högljud. För tyst. För rak. För kurvig. För hårig. För utmanande. För from.

Du kunde välja att uppmuntra. Se. Stötta. Peppa. Respektera gränser. Se strukturer. Bryta normer. Ifrågasätta. Uppmärksamma. Agera. Reflektera.

Du kan välja. Du kan välja annorlunda. En persons handling spelar roll. Tillsammans skapar och förändrar handlingarna strukturer. Så tänk efter imorgon när du går upp. Tänk efter på vad har gjort, vad du kan göra annorlunda och gör det. Se din roll och den möjlighet till förändring som du faktiskt har.

/Susanna

Fina flickor skiter inte.

Av någon anledning känns det här inlägget lite ”pinsamt” att skriva. Ändå känner jag att det behöver skrivas. Fina flickor skiter inte. Eller, mitt inlägg handlar snarare om det motsatta, att flickor, tjejer och kvinnor faktiskt skiter men att många har problem med att gå på såväl offentliga toaletter som hemma när partnern är där.

Att jag skriver detta inlägg just nu beror på ett samtal som jag hade med en av mina allra närmaste. Jag vet inte hur vi kom in på det, men hon berättade att hon inte går på toaletten för att bajsa när hennes kille är hemma. Hon brukar istället springa bort till resecentrum eller gå hem till en vän och använda hennes toalett istället. Jag blev häpen och visste inte vad jag skulle svara. Viss igenkänningsfaktor kände jag kanske. I början av ett förhållande har jag också tyckt att det har varit jobbigt att gå på toaletten när killen är där.

Samtalet fick mig att börja tänka på en del andra samtal som jag haft. Samtal med tjejer och kvinnor som delat med sig om hur de döljer sina behov av att faktiskt behöva gå på toaletten. Berättelser som alltid förklätts till lustiga historier men som samtidigt avslöjar en hel del. Någon berättade hur killen får gå ut på balkongen samtidigt som hon spelar hög musik och spolar vatten i handfatet för att hon skulle kunna slappna av och bajsa.

Samma vecka som jag började fundera på detta hörde jag på de lokala nyheterna att en vanlig önskan från kvinnliga elever gällande lokalerna i skolan var att få separata toaletter, helst med ett ”förrum” innan där det spelas musik. De intervjuade berättade att det är vanligt att tjejer som behöver bajsa inte går på toaletten, hur de istället håller sig tills de kommer hem. Hur ont dessa tjejer får och hur det faktiskt kan leda till massa problem. Jag tänker att bilder utanför toaletter som föreställer en kille som klättrat upp i ett toalettbås för att kika in på tjejtoaletten inte underlättar. Jag läser på tjejjourens webbsida där även de beskriver problemet med att hålla sig. De uppmuntrar tjejer till att bajsa när de behöver det och informerar att vi behöver bajsa minst en gång om dagen.

Vad är det som gör att vi tjejer och kvinnor försöker att dölja att vi faktiskt har kroppsliga behov som att bajsa? Jag tänker på ett gammalt avsnitt ur Sex and the city där Carrie råkar fjärta inför mister Big och hur Samantha milt läxar upp henne. Sådant vill inte män veta av, då förloras den sexuella mystiken. Är det objektifieringen som gör sig synlig? Vi är till för att tillfredsställa, vi är till för betraktaren? Jag vet inte. Jag vet bara att problem med att hålla sig inte försvinner i och med att skolan slutar. Samma berättelser hörs bland kvinnor i alla åldrar. Tjejer och kvinnor som håller sig. Skapar komplicerade rutiner för att kunna bajsa. Jag hör hur de får problem med sina magar. Irriterade tarmar. Smärta. Förstoppningar.

Sammanfattningsvis. Att hålla sig är inte bra för magen. Alla behöver gå på toaletten minst en gång om dagen. Framför allt alla som har olika magproblem. Att skita är alltså fullt naturligt. Ändå säger fakta att en av tio elever alltid håller sig hela dagen i skolan, att nästan en fjärdedel av flickorna håller sig en hel dag och att 63 procent aldrig bajsar på toaletten i skolan.

Att som tjej bajsa eller ens fjärta är laddat. Det är inget som ska höras eller märkas. Män kommer undan enklare. Där skrattar man förlåtande bort om de fjärtar. I två relativt nya filmer var det största skämtet att de kvinnliga huvudrollsinnehavarna sket på sig. Vågar man hoppas att detta möjligen skulle kunna ses om en del i att synliggöra att även fina flickor skiter?

 

Skrivet av: Katrin

Jag blev modigare, stoltare och skuldbefriad

När jag var 14 år provade jag feministiskt självförsvar för första gången. Jag har skrivit om det förut. Jag vill skriva om det igen.

Självförsvaret har varit mitt liv, min överlevnad och en stor del av min feministiska resa sen dess. Där har jag funnit ord för att förklara min vardag. Fått verktyg för att hantera min verklighet. Där har jag mött systrar. Jag har blivit starkare och svagare på samma gång. Jag har så mycket att tacka självförsvaret för. Jag hade inte alls varit densamma utan det.

Jag började som deltagare på pass. Upptäckte min kropp och min styrka. Jag uppmuntrades att ta plats, att skrika och att slå. Man sa åt oss att vi var värda så mycket. Jag insåg det magiska i systerskapet. I att dela varandras berättelser. I att någon lyssnade på min historia.

Jag utbildade mig till instruktör. Pressade min kropp till bristningsgränsen. Kom hem med blåmärken och utslitna stämband. Jag lärde mig teorier om könsmaktsordning och samlade på mig all statistik jag kunde hitta om sexualiserat våld. Jag gick från att vara lillasyster, till medsyster.

Som instruktör har jag mött tusentals unga tjejer. Sett det magiska som sker när vi tillsammans spränger gränser för vad som är möjligt och tillåtet. Jag har sett dem växa. Har hört deras kloka tankar. Lyssnat på deras erfarenheter av stökiga klassrum och av gruppvåldtäkter. Inget pass har varit det andra likt.  

Som instruktör har jag träffat hundratals kvinnor som varit småbarnsmammor, medelålders och pensionerade mormödrar.  Tillsammans har vi skapat slutna rum och diskuterat erfarenheter av att växa upp i en ojämställd värld. Vi har slagits, skrikits och utmanat varandra. Inget pass har varit det andra likt.

Sedan några år tillbaka utbildar jag nya instruktörer. Jag får se deras förvandling. Jag känner sig igen mig i deras berättelser om resan. Om nyförälskelsen i systerskapet. De är 17 år och pressar sig till det yttersta. De slår så hårt. De säger så kloka saker. De delar med sig så mycket av sig själva. När jag åker hem på eftermiddagen slår mitt hjärta nya hoppfulla slag.  Jag har gått från medsyster till storasyster.

Feministiskt självförsvar har lärt mig att skulden inte är min. Har gjort mig modigare och tagit mig till sammanhang jag aldrig annars skulle vågat. Men självförsvaret har också lärt mig att förlåta mig själv för alla gånger jag inte orkat eller kunnat. Jag är evigt tacksam. Och stolt. 

Skrivet av: Torun