Tjejer kan inte leka tre

Ovanstående mening har dykt upp i i så många sammanhang att jag inte ens vet var jag ska ge för exempel. Personer i min familj, vänner, kollegor och personer jag inte ens känner har berättat för mig att tjejer inte kan leka tre. Detta brukar inte ens behöva någon motivering eftersom det är en universell sanning. Alla vet att tjejer inte kan umgås i grupper av tre, det handlar något om att vi tjafsar då, blir avundsjuka på varandra och snackar skit.

Problemet med detta är såklart att det är sjukt: tjejer kan umgås i grupper av tre. Hela mellanstadiet var vi en grupp på tre tjejer som umgicks. Det var en asbra tid, ungfär samtidigt kom funktionen som gjorde att man kunde prata 3 i ett samtal, R3 tror jag att man tryckte. Vi pratade alla tre i timtal. Under högstadieperioden umgicks jag i gruppet av 3 och 4 nästan hela tiden – vi var sammansvetsade och hade det gött. Gymnasiet likadant, vi var tre som umgicks nästan hela tiden.

Och vi har varit osams, vi har nog varit avundsjuka och vi har snackat skit, men vi har också varit allra allra bästa vänner samtidigt. I relationer där man umgås i princip dygnet runt tröttnar man ibland och blir irriterade på varandra. Problemet har aldrig varit att vi varit tre, det har snarast varit det bästa av allt. När vi tröttnat på varandra kan vi avlasta varandra – skifta vem som tar mest plats eller vilka som umgås mest.

När jag har berättat om mitt liv i gäng av tre så blir det bortförklarat som ett undantag. Men hur är det ens möjligt att jag skulle vara ett undantag när varje grupp av tre eller flera har varit minst två andra personer? Totalt är vi ca 12 personer som ingått i grupper av tre. Hur är det möjligt när det finns massor av andra grupper av tre (eller fler) med bara tjejer i? Svaret är: det är inte. Tjejer kan umgås i grupper.

Enda anledningen till att man säger att tjejer inte kan det är för att förminska och förlöjliga tjejers relationer. Genom att säga att det alltid blir bråk om tjejer umgås tre vill man säga att tjejers relationer är bräckliga och ostabila. Att tjejer är skitsnackande och kniv-i-ryggen-huggande. I själva verket visar t.ex. undersökningar att vid skilsmässor/uppbrott mellan kvinnor och män att kvinnor efteråt mår bättre och har ett socialt nätverk som ställer upp, och att män mår sämre och känner sig ensamma. Sett ur det perspektivet är kvinnor bättre på att hantera flera relationer, hela sociala nätverk faktiskt. Det gör mig ursinnig att man då ska kunna gå omkring och säga att tjejer inte kan leka tre som någon universell sanning. Tjejer kan leka hur få eller hur många som helst. Deal with it.

Feminismen har berövat mig musiken, eller?

Som tonåring var jag en av dom som älskade musik, som sa saker som ”musik räddade mitt liv” eller ”musik är allt”. Eskilstuna, där jag är uppväxt, var (är) en musikstad i den mån att det nästan varje helg (känns det som i efterhand i alla fall) var någon spelning med alla ungdomsband som fanns, oftast på Balsta musikslott. Jag och mina vänner var där nästan varje gång och utforskade ny musik. Alla konserter (med bra musik) i stan som vi kunde gå på gick vi på. Vi tvingade vid ett tillfälle när vi var under 18 år med min kompis pappa och faster för att kunna se Hellacopters spela på ett ställe med 18-årsgräns.

Jag älskade musik och jag köpt CD-skivor för nästan hela mitt barnbidrag (inte för att det blev så många). Jag brukade sitta och aktivt lyssna på musiken, lära mig dig, känna den och gå in i den.  När jag var runt 16 minns jag att jag i flera nätter låg framför stereon på en bäddmadrass med hörlurarna på och lyssnade på In your veines med Soundtrack of our lives nätterna igenom. Och grät. Och grät. Och grät. Jag älskade Kent, lärde mig alla texter och lyssnade på dom hela tiden. Min kompis introducerade Damien Rice någon gång på gymnasiet och jag var såld. Lika mycket som jag grinat till Soundtrack of our lives, lika mycket grinade jag till Volcano. För att inte tala om 9 Crimes som jag började gråta när jag hörde de första tonerna under lång period. En annan period var det Pills med the Perishers som var den låt som mest grep mitt hjärta. My hearts a mess med Gotye var en annan låt som beskrev mig som ingen annan låt någonsin gjort. Musik var min ventil och mitt utlopp för dom känslor jag själv inte kunde formulera. Musik var mitt stora intresse och när jag upptäckte ett nytt band eller en ny artist var det lite som att vara kär.

Feminismen har berövat mig detta. Nej, det är kanske inte helt sant, men i mina bittra stunder så känns det så. För vad kan man se i listan över mina gråtlåtar över? Den observante vet redan, det är bara män i den.  När jag började läsa feministisk teori, efter det feministiska uppvaknandet, så insåg jag att det också var viktigt att granska mig själv. Jag funderade bland annat på vad det var jag uppskattade inom litteratur, film och musik. Litteratur och film var inte så jobbigt för mig att acceptera att det var mycket heteronormativitet och skadliga kvinno- och manskaraktärer. Musiken däremot gjorde ont att inse att jag till allra största del lyssnade på män. Att jag var en av dom som sagt att anledningen till att det var så mycket män var ett kvinnorna helt enkelt inte gjorde lika bra musik. Det gjorde ont att inse att jag var en av dom som bidrog till att musikbranschen ser ut som den gör. Att jag var en av dom som köpt argumenten om att kvinnor inte kan eller vill göra bra musik. För det var såklart inte sant, sedan jag börjat reflektera över det så har jag hittat så många kvinnliga musiker som berör mig på samma, eller ett djupare, sätt som In your veines, volcano, 9 crimes och My hearts a mess. Jag älskar Anna Ternheim så att det gör ont när jag ser henne. En av de få artister jag gråtit när jag sett. Jag älskar Ane Brun. Hon är den enda, som jag efter 2,5 timmars konsert tänkt att jag inte vill att det ska ta slut, att jag bara vill fortsätta dansa, gråta och beröras. Jag älskar Jenny Wilson, Lilla Namo, Norah Jones, Dolly Parton, Säkert!, Beyoncé och många många fler kvinnor. Feminismen har således breddat min musiksmak, precis så som feminismen ska göra. Jag är extremt tacksam för att det är så.

Så vad menar jag med att feminismen berövat mig detta? Jo, för att musiken, precis som många andra aspekter av mitt liv, numera består av kön. Det gjorde den såklart innan, utan att jag själv förstod det. Feminismen har gjort att jag inser att jag varit misogyn i mitt musikval, och eftersom det var en viktig del av mitt liv så gör det också jätteont. Och framförallt, jag kan inte förhålla mig neutral inför musiken. Jag måste ständigt reflektera kring det jag hör och varför jag tycker det är bra. Jag ger kvinnor fler lyssningschanser än män, för jag vet att jag tidigare dömt dom hårdare. Feminismen har berövat mig vad jag trodde var en neutral hållning till musiken, för den har upplyst mig om att jag aldrig någonsin varit det. Och ibland känns det som en förlust eftersom att jag numera alltid måste reflektera över vad min kärlek till musiken grundade sig på.

Så med det vill jag säga att jag förstår att det kan vara jobbigt att ställas in för feministiska analyser som säger åt er att ni valt utifrån kön när ni tänkt att ni varit neutrala, eftersom att ni om ni accepterar att ni valt utifrån kön aldrig kan gå tillbaka till att vara neutrala. Men det är en nödvändig insikt, för annars sker ingen förändring. Det är en nödvändig insikt för annars kommer ni alltid att agera utifrån era skeva glasögon och ni kommer att missa så mycket. Ni kommer kanske aldrig annars gå på en konsert med Ane Brun och önska att den aldrig ska ta slut eller sitta i ett regnigt Dalhalla och hitta en ny favoritlåt med Norah Jones.

/Elisabeth

Om det ändå berodde på att jag var preggo

Jag mår illa en del numera, av olika anledningar kan jag tänka, alldeles för mycket halsbränna, ojämn sömn, för lite motion, för mycket godis osv. Vad vet jag, det var likadant förra hösten så det kanske är årstidsbetingat. Som hypokondriker med livmoder som lever i en sexaktiv heterorelation kan jag försäkra er: Mången gång har jag tänkt ”Jag är nog med barn!”. Ni kan lugna er, det är jag icke. Däremot har denna tanke också lett till att jag också ofta tänkt ”Om jag ändå var med barn, då skulle detta illamående vara mer okej, då skulle jag nog inte tycka att det var lika jobbigt”. Så idag (tisdag) när jag cyklade till skolan och halvvägs dit var tvungen att slita i halsduken för att illamåendet tog över så tänkte jag något liknande och tänkte sedan på Linas text publicerad samma morgon och på min tanke ”om jag ändå var gravid och det var därför” och blev rasande. Varför skulle jag tycka att det känns mer okej att vara illamående om jag var gravid?

Nu har jag aldrig varit gravid, jag skulle säkert gnälla som fan om mitt illamående, svullna fötter och värkande rygg. Men jättemånga av de jag känner som varit eller är gravida gör inte det. Jag har en kompis som under sin graviditet blev åksjuk till och med när hon själv körde och var tvungen att använda åksjukearmband och gravidvänliga piller i princip hela tiden när hon rörde sig. Men inte hörde jag henne gnälla. Jag har en annan vän som kräktes varje morgon när hon borstade tänderna under en längre period under graviditeten. Inte hörde jag henne gnälla. Hade deras illamåendesituation inte relaterat till en graviditet så tänker jag mig att det hade blivit behandlat annorlunda av mig och andra som hörde om det. Troligen av dom själva också. Det är ju så att säga, rätt jobbig situation att vara i när en inte ens mår bra när en kör själv eller inte kan borsta tänderna.

Är det inte då sjukt att jag vid mitt morgon-(middag och kvälls) illamående, som inte är relaterat till en graviditet, tänker att om jag mådde såhär och utöver det var på tjocken så skulle det vara ett okej illamående. Som om det vore ett bevis på ”livets mirakel” eller nått så en får vara nöjd att en ens KAN vara illamående. Va fan?

Vart är hon på väg med det här kanske några av er frågar er, och jag är inte helt säker på det själv. Men något sånt här: När det kommer till krämpor relaterade till livmodern, till exempel mensvärk, illamående eller förlossningssmärtor är det underförstått att vi ska ”ta det”. Det ”hör till”. Det är ”naturligt”. Ta bara det här med att det redan finns p-piller för män att tillverka, men att läkemedelsindustrin låter bli eftersom det bland annat ger biverkningar som akne och minskad sexlust. Att det är samma biverkningar för kvinnor, ja så kan det vara. Ta det bara. Det hör till när en vill kunna ha sex utan att tillverka ett barn, om en är kvinna vill säga.

Det är i vår kropp och i våra tankebanor att detta ”är som det är”, och jag tänker att det är få andra krämpor som människan (männen) har som i samma utsträckning skulle accepteras i lika hög grad, vare sig av människorna (männen) själva eller av omgivningen, som naturliga och att det hör till. Biverkningar relaterade till fertilitets vara eller icke vara, vare sig det är av piller, själva ägglossningen eller graviditeten – det är sånt som kvinnor får lov att ta och vara tacksamma över, det är så inpräntat i mig att jag till och med tänker att det vore lite av en befrielse om mitt illamående berodde på det. Det kan inte vara friskt.

/Elisabeth

Färgen rosa

Rosa. En färg av många, bestående av hur många nyanser som helst. En färg, som gult, blått, lila eller turkos. Ändå representerar det så mycket annat.

Rosa har under lång period varit ett ”big no no” för mig. ”en färg som är hemsk”, ”ful och passar inte till något” eller ”en färg som inte passar mig”. Allt det egentligen betytt är ”nej, för det är en tjejfärg”.

En tjejfärg. En färg för tjejer.

Det låter töntigt men feminismen har gett mig tillgång till färgen rosa. En färg jag numera älskar (och enligt min svärmor passar väldigt bra i). Feminismen har öppnat ögonen för det kvinnohat som finns i precis allt, till och med färgval. Feminismen har hjälpt mig att förstå att det som är ”tjejigt” nedvärderas, det se som något dåligt och något att sträva bort från. Allt från känslor, uttryckssätt, sätt att gå, klä sig till färgval kodas utifrån manligt och kvinnligt och det som är kvinnligt är det sämre av dem enligt rådande normer.

Färgen rosa är en tjejfärg och jag har därför nedvärderat det. Feminismen har visat mig att det är en del av kvinnohatet. Feminismen har därför gett mig (åter)tillträde till färgen rosa. Och det är delvis därför jag numera älskar den. Eller såhär. Jag, och andra, ska välja bort färgen rosa för att det tjejigt. Just därför väljer jag att inte välja bort den färgen. För att för mig blir det som att säga att tjejiga saker, att vara tjej, är något som är lite sämre. Något att sträva bort från. Och jag håller inte med. Det finns inget som är sämre med det som kodas som tjejigt.

/Elisabeth

Elda i diskussionen

Bakgrundsinformation:

För närvarande pågår en hetsk debatt om jämställdhetsarbete kopplat till räddningstjänst. På olika internetsidor publiceras artiklar om kvinnliga brandmän som påstås misslycka i sitt arbete och enligt skribenterna utgör jämställdhetsarbetet därmed fara för liv.

Axplock:  ”Efter 39 år fick Bengt Malmberg nog av att se hur den en gång så skickliga brandkårsstyrkan monterades ner och ersattes med späda kvinnor och sämre män – i jämställdhetens och mångkulturens namn.” … ”under många år var han känd som ”Bengt Satan” bland brandmännen – för att hans övningar var stenhårda, vilket hela tiden höll brandmännen i fysisk toppkondition.”

Elda i diskussionen?

Som katten runt het gröt..ja det är ju ett allmänt känt uttryck som kan passa in vid olika situationer då man väljer strategin att inte planka rakt ned i grytan där det verkligen bränns. Inom vissa debattområden finns det dock individer som inte väljer att frångå den kloke kattens strategi att utreda läget innan det är dags att beträda grytan.. Istället kastar de sig rätt in i gröten och skapar därmed en osammanhängande sörja som saknar både näring och substans.

Nej, det är inte energigivande ”Gunde gröt” Sjödinskan snackar om, det är snarare den kletiga retorik som råder ute på kanten i politiken och som handlar om brandkåren och faran att arbeta för jämställdhet.

Intressant vore det att applicera den pågående argumentationen inom andra arbetskategorier för att undersöka hur seriös problematiseringen känns, låt oss prova inom vården:

” Hon har jobbat inom branschen i 39 år och kallas för Paracetamål Petra då hon är så sjukt korrekt när det gäller piller.. Idag har hon gett upp sitt arbete eftersom det nu finns fler sorter än Ipren som påstås vara intelligenta värktabletter.”

Visionen är så klart att slippa se dessa uttalanden oavsett arbetskategori. Hur vore det om jämställdhetsdebatten lyftes från konservativa uttalanden och istället fokuserade på konstruktiva lösningar.

Det finns många individer som arbetar för att främja jämnlikhet men så finns det de som använder det offentliga rummet till att hänga ut och kränka enskilda individer..

Att vara brandman är ett yrke som kräver mycket av individen, det handlar om styrka, om mod, om ödmjukhet, hjärna och om hjärta. Egenskaper som finns hos så väl kvinnor som män!

Gunde

han om näringsinnehåll kunde,

låt oss göra som proffs för att målet nå ta del av olika frön och

kärnor, det blir bättre så!

 

/Emma

Josefsson och matlandet

Förvånansvärt skulle det vara om Janne Josefsson på allvar bestämde sig för att göra ett program som handlade om Sjödinskan och hennes upplevelse på flygplanet då hon kände sig kränkt av en man som snodde hennes tilldelade kudde.

Inte heller är sannorliken stor att Eskil Erlandsson slopar sitt koncept ”matlandet” och därmed slutar att åka runt för att smaka på svenska små korvar och lokalbryggd dricka.

Matlandet, denna innovativa PR-kampanj handlar om att belysa något som vi i Sverige bör vara stolta över, då gastronomiska lokalproducerade ädelstenar finns alldeles runt hörnet. En finfin idé, det kan ingen säga något annat om, speciellt inte om man heter Eskil och är tilldelad uppgiften att vara provsmakare.

”Matlandet” kommer aldrig konkurreras ut av förslaget ”pratlandet” då det inte låter vare sig sexigt, smakfullt eller inspirerande…pratlandet…vad får man smaka på då?

Pratlandet, ett koncept som handlar om alldagliga observationer om samhällsmönster, ex kränkningar i det offentliga rummet, särbehandlingar pga kön mm, ett förebyggande forum som lyfter upp problem i sin linda innan det behöver leda till allvarliga kränkningar, mobbning eller till och med självmord, det vore något att sätta tänderna i., tänk en sån köttig uppgift!!

Konsten att göra förebyggandearbete sexigt är svårt, fråga den som ska måla om mormors hus..

Då är det inte bara att kleta på falurödfärg för att förvandla stugan till ”tutti complett”, hel och hållbar. Det behövs borstas, det behövs slipas, kanske behövs det även brytas och spikas..

Precis så fungerar debatten om jämställdhet. Vi kan inte bara vara tysta och tro att samhällsstruktur mår bäst av att leva sitt eget liv utan inblandning av reflektion. Om diskussioner gällande skevheter, trakasserier och särbehandling inte lyfts upp, kommer det heller inte lösa sig av sig självt, det vet vi sen innan och det har historian berättat för oss flera gånger tidigare.

Förebyggandearbete är viktigt, det vet vi på Skulden är inte min! Låt oss snacka!!

Debatten måste leva vidare, prat om lika lön, plats vid styrelsebordet, föräldrapenning mm får inte sluta bara för att det inte platsar i Jannes program.

Låt oss gå ut och göra som Eskil, lyfta fram de goda exemplen, förespråka balansen i råvarorna och varna för översaltade och flottiga halvfabrikat. Låt oss prata om problem då det är ax och inte hunnit jäsa till en surdegslimpa.

//Sjödinskan en stark förespråkare för kanelbullar

Hallå där, Tack så mycket!

Jag har tänkt på att skriva det här inlägget ett tag men inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig men så tänkte jag va fan, det får väl bli som det blir. Själva innebörden lär ju gå fram. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och säga tack till att fantastiska människor där ute som hejar på oss, och mig, och som lämnar snälla, trevliga och peppande kommentarer.

Det första inlägget jag skrev på bloggen handlade om att växa upp med en ensamstående mamma och hur det var fungerade stärkande för mig som tjej då, utan att jag eller mamma förstod det. Den första reaktionen jag fick var från en ensamstående mamma som tackade för att jag skrev att det kunde gå bra, för att hon var orolig över hur och om det skulle gå att vara själv och att mitt inlägg hade stärkt henne.  På vartenda inlägg jag skrivit så har det kommit in minst en peppande kommentar gällande just det inlägget eller om bloggen i stort. Det är kommentarer som säger att inlägget har betytt något, berört och att någon har känt igen sig. Vi har fått jättemånga ”Ni är så bra <3”, ”Ni gör skillnad” och ”Jag blir så glad över att ni finns”. Det är fantastiskt stort att det lilla utrymmet av skuldfrihet vi har skapat kan glädja så många andra, och att de också berättar det för oss.

Detta att peppa varandra, trots att man inte känner varandra, tycker jag är oerhört viktigt. Jag försöker att praktisera det i min egen vardag också. Jag är en hyffsat aktiv twittrare och följer många fab människor och jag försöker att skicka hejarrop och pepp till dem. Där finns en styrka, att läsa andras reflektioner i samhället som stämmer överens med mina egna och kunna stärka dom. Vissa av dem följer mig också tillbaka och skickar peppande ord eller medhåll när jag skriver något.  Ibland leder det till att man etablerar någon typ av vänskapsrelation på twitter. Jag tänker bland annat på Rebecka och Malin – två människor som jag lärt känna genom twitter och som är sådär mind-blowing-fantastiska, som kan bli rosenrasade över något jag varit med om, som ofta skickar peppande tweets när det behövs som mest. Där egentligen hela relationen växt fram ur peppande och stärkande ord. Hur häftigt är inte det egentligen?

Men jag pratar också om de på twitter (eller övriga nätlivet) som man bara skickar en enda peppande kommentar till, eller som bara skickar en enda peppande kommentar till mig, bara för att man ser att det behövs just precis då. När man skickar iväg lite kärlek dit man tror att det behövs. Precis som i verkliga livet så är den (nät)kärleken som uppstår i situationer när man som mest behöver det helt och hållet underbar, ibland till och med golvande, och det är den jag vill passa på att hylla med det här inlägget. För mig är nätkärlek inte alltid uttalad kärlek, det är när man peppar någon, kanske för att man själv blivit peppad. Det är när man gör något som får andra att må bättre. Och vi har fått in ganska mycket sånt till bloggen och jag tycker att det är helt och hållet fantabulöst, stärkande, värmande och peppande. Jag vill bara säga Tack! Och fortsätt med det – till så många ni bara kan, och om ni inte gör det, börja! Vi kommer långt på att lyfta varandra.

/Elisabeth