Brevet som aldrig borde nått fram

Det är fredag. Jag går direkt från mitt jobb till kvinnojourens skyddade boende. Just idag är jag ensam, vi brukar vanligen vara två.  Jag vrider om nyckeln i låset, slår koden. Lägenheten är denna kväll tom. Någon besöker en mamma, en annan en släkting och en tredje en vän. Jag går ett varv i lägenheten, stannar upp i barnrummet. Minns hur jag suttit här och lekt med barnen, lyssnat på berättelser om pappa som boxat på mamma och svarat på frågor. Slår alla pappor? Slår din pojkvän dig? Kan pappa komma hit? Vem tar hand om pappa nu när jag och mamma är här?

Plötsligt ringer telefonen. Jag reser mig och skyndar till kontoret. Lyfter luren och i andra änden möts jag av en skräckslagen kvinnoröst. Hon gråter och berättar att hon ringer från en kommun långt borta. Kvinnan är i min egen ålder och har 3 barn. Hon har fått ett brev på posten under dagen. Hon har ännu inte öppnat brevet men vet av handstilen på kuvertet att det är skrivet av mannen som misshandlat och kränkt henne under flera år. Hon vill att jag ska vara med när hon öppnar. Till slut kan hon ta mod till sig och ur kuvertet plockar hon ut 16 handskrivna sidor. Tätt, tätt, tätt finns ord som bränner och förnedrar. ”Din jävla hora!” ”Du ska inte tro att du är säker!” Kvinnan läser högt för mig. Stundtals är hoten osammanhängande, men mestadels är de glasklara. Kvinnan tar en paus. Hämtar andan. Laddar för nästa sida. Brevet fortsätter på samma sätt. Hatet går att ta på och jag ryser över hela kroppen. Mitt hjärta klappar och jag börjar känna mig yr när det går upp för mig; Mannen som skrivit brevet sitter i fängelse. Dömd för att ha misshandlat kvinnan som jag nu pratar med. Trots detta har hans grepp om henne inte försvunnit. Skräcken är fortfarande den samma. Han gör väldigt klart att han aldrig kommer att släppa taget. Han beskriver hur han ska döda henne när han kommer ut. För kring att det kommer ske finns i brevet ingen tveksamhet.

Hon berättar att hon känner sig ännu mera rädd sen han fängslats. Hon har nu ingen koll på var han kan tänkas dyka upp. Kommer hon att informeras när han släpps? Måste hon då fly med sina 3 barn? Frågorna är många och mina svar otillräckliga. Hon frågar mig vad hon ska göra med brevet. Hon vill elda upp det. Jag säger att om hon orkar skulle det vara bra om hon sparar det. Det kan senare användas som bevis om någon skulle intressera sig för bevis (just i denna stund tvekar jag). Efter 2 timmar lägger vi på. Jag säger att hon gärna får ringa igen, och igen. Jourkvinnor kommer att finnas här även imorgon. Hon tackar för att jag lyssnat.

Jag sitter tyst. En vrede växer inom mig och jag vill skrika; Hur f-n är det möjligt? Hur kan detta brev få skickas? Hur kan en dömd inifrån ett fängelse få fortsätta att hota och förnedra sitt brottsoffer? Hur kan hans kontroll över henne få sträcka sig över fängelsets murar? Varför är det ingen som sätter stopp? Men det värsta är det faktum som jag aldrig riktigt kan skaka av mig; mannen som misshandlat och dömts anser sig inte ha gjort något fel och att hans brev når fram tills hans offer kan inte tolkas på annat sätt än att även det svenska samhället är av samma uppfattning.

Skrivet av: Maria