Politisk kraft och snabelskaft!

Söndagens Agenda bjöd på frisk vind mellan de två gästerna Gudrun Schyman och Maria Arnholm. Ingen tvekan råder om att det är känsligt att prata åtgärder för jämställda löner..

Det är inte alls svårt Maria, det är bara att jämna till det som är skevt. Precis som den händige gör med hjälp av spackel innan tapeten klistras på, precis så kan man göra med politiska åtgärder för att förfina och förändra en krass och ojämn yta.

När vi individer går på lägenhetsvisningar och granskar väggar, kabeldragningar och tätningen runt fönstret, då nöjer vi oss inte med en mäklare som säger att ” nej- de är så här de ser ut, o det är ju inget att göra åt” Du får ta felen som de är, o ja tänker inte korrigera vare sig åtgärder eller prisbild..

Vid ett sådant bemötande är det lätt att dra ett streck över det planerade inköpet och vända sig någon annanstans…

Problemet blir dock värre då det inte finns någon annanstans att vända sig… näe det är så här samhället ser ut…lönerna är ojämna men de löser nog marknaden ska du se..

Den där osynliga elefanten som strövar runt i fikarummet, vid utvecklingssamtalet och på seminariet, det kanske kan vara dags att hantera denna koloss.

Inte lämna in den på skansen så att barn och apor får kasta kottar på den samtidigt som Jonas Wahlgren tjänar en hacka på att låta djuret gästspela Allsång på Skansen.

Nej, istället bör vi alla se till att den där stora snabeln används till något värdigt och inte blir hängande slak, stor och respektingivande.

Elefanten eller ojämställdheten, den hör hemma på savannen där samspel med djur och natur krävs för överlevnad, alla behövs och är lika inför det faktum att världens resurser inte är oändliga.

Maria, studier visar att den finns där, elefanten med sin stora snabel, studier påvisar de existerande orättvisorna. Hur vore det om politiken tog tag i omplaceringen av det vilda djuret och lät dess snabel användas till det den är skapt för?

//Emma

Ren, tyst och lydig

Under veckan har årsdagen av Fadime Sahindal uppmärksammats, det har nu gått 12 år sedan hon mördades.

Fadime Sahindal visade många av oss en företeelse vi inte sett i Sverige tidigare. Våld och förtryck på grund av familjens heder och anseende. Hennes kamp för flickor och kvinnors rättigheter oavsett religion och etnicitet undgick ingen. Hon lämnade ingen oberörd.

Hon blev mördad av sin pappa för att hon valde att gå sin egen väg. Hon har blivit en symbol för frihet och mod.
Hennes strid har fortsatt genom många människor som genom sitt engagemang och hårt arbete ständigt kämpar för flickor och kvinnors rättigheter. För flickors rätt att välja egna vänner, ha fritidsaktiviteter, välja sina kläder och framförallt välja kärleken. Självklarheter för vissa vilket kan innebära döden för andra.

För att kunna förstå och hjälpa de som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck behöver vi också förstå dem komplexa strukturerna. Dem patriarkala mönstren är tydliga. Släktens och familjens (först och främst männens) heder kopplas till flickor och kvinnors kroppar och beteende, och de ska bevakas och skyddas. Vara rena. Vara tysta. Vara lydiga. Ett påstått snedsteg kan förstöra hela familjens rykte.

Vad kan vi göra då? Kan vi göra något? Att erkänna att hedersrelaterat våld och förtryck existerar och att problemställningarna måste bekämpas med speciella åtgärder är ett steg i rätt riktning. Vi är inte där än, 12 år efter Fadimes död.
/Asal

Jag är inte manshatare men…

Är det något som vi feminister upprepar som ett mantra för världen så är det ”nej, jag hatar inte män” som ett svar på påståendet att feminister just hatar män. Ok, det är ju bra att det är så. Hur skulle det se ut om vi gick omkring och hatade halva befolkningen?

Men, jag måste erkänna något. Ibland hatar jag dem, männen alltså. Jag skäms inte för det heller så ni vet. Varför får jag inte hata lite? De har ju gjort sig förtjäna av det; våldtäkter, våld över lag, roffar åt sig alla pengar och makt, förminskar och förtrycker. Fan, de tar ju allt och inget vill de lämna ifrån sig. Allt måste slitas ur deras krampaktiga grepp. Inte en jävla liten krona eller kvadratmeter kommer gratis eller av solidaritet. Jag har för fasen all rätt att vara bitter å mina systrars och min egen räkning!

Jag har läst så många böcker, artiklar, rapporter i mina dagar där detta våld och maktövertag upprepas gång på gång i olika skepnader och av olika anledningar. Så många faktiskt, att min man (ja, jag har ju en egen också) får säga till mig att läsa något lite lättsammare ett tag för jag blir så arg och bitter. Men, det är ju inte mitt fel. Det är ju männen som suger ur mig tron på MÄNskligheten. Skärp er för i hundan! Jag blir som en trotsig tonåring som stampar i marken och skriker, jag hatar dig, för att sedan storma iväg till mitt rum och slänga igen dörren.

Där har ni det, svart på vitt. Ja, jag hatar dem, männen. De där som finns där ute i samhället; på gata, i hemmen, i strukturen. Jag hatar män som fenomen alltså, inte personer! Vad trodde du? Hur skulle det se ut, om jag gick runt och hatade alla män som jag ser? Nej, det går ju inte. En kan inte hata alla manliga individer i hela världen, det är helt enkelt inte möjligt. Som personer gillar jag många män, vissa älskar jag ju också. Andra tycker jag rent av illa om, men deras penis har väldigt lite med det att göra. Där faller den där manshatartiteln lite kan jag tycka.

Därför blir det ju lite komiskt när en feminist anklagas för att hata män. Hur många män finns det i världen? Det går inte att hata alla dessa individer. Först måste en ju känna allihop och det hinner en nog inte med under en livstid…inte för att jag försökt men.

Så, nästa gång vi ses och du av någon anledning känner för att kalla mig manshatare, tänk om. Kanske kan du prova patriarkathatare eller dylikt? Bara ett förslag, så kassera det gärna om du kommer på något bättre! Kanske kan du kalla mig feminist?

Vera

Tacksamhetsskuld

Jag har en längre tid funderat på ett ”positivt” inlägg om feminismen, dess kamp och resultat. I första hand för att visa att jag inte bara ser det arbete som inte är gjort, utan även det som har genomförts. Men på något konstigt sätt har detta skapat en turbulent känsla inom mig. För samtidigt som jag är tacksam för så otroligt mycket, blir jag provocerad av att behöva vara tacksam över det faktum att jag vill betraktas som en likvärd människa i detta samhälle.

I samband med de texter som har skrivits här och i boken har ett antal tidigare systrar kommit fram och uttryckt en besvikelse över det vi upplever. Om ojämställdheten, om skulden, om trycket, om sexualiseringen, om vanmakten och om hjälplösheten. Och jag lider med dem, jag lider med att de måste få höra att det de kämpade så otroligt hårt och framgångsrikt för, står still. Det som man trodde var en revolution och en bestående utveckling stannade och sakta men säkert nästan backade. Jag har stött på de som blir förvånade över att inget har hänt, att sådant som de själva möte när de var unga fortfarande är kvar. Kanske var de naiva, och kanske är vi naiva gällande att kampen inte behöver underhållas än idag.

För hur mycket jag än vill säga till dem som gick före att det är bra nu, går inte det. Jag önskar att jag, som Elisabeth, hade kunnat skriva ett brev fast skicka det bakåt i tiden med den positiva nyheten om att jämställdheten är här nu. När verkligheten kvarstår att i denna takt handlar det om tiotals år, eventuellt hundratals. Det är ändå möjligt att säga att Sverige är ok och jag är bekväm med att beskriva Sveriges utveckling så; ”den är ok”. Vi ska vara ”bäst” men då i jämförelse med andra länder och inte i jämförelse med utopin om ett jämställt samhälle. Och jämför man Sverige med ett land där kvinnor saknar medborgarskap. Ja, då är det rätt så ok, men det betyder inte att det är bra.

För det är ofta något jag hör. Vi kvinnor har det ju bra i Sverige. Se på andra länder där kvinnor dödas utan straff följd, dör i barnsäng, inte får välja partner, inte får bestämma över sin egen kropp och sinne, inte får rösta, INTE FÅR FINNAS! Meningen är att jag ska tänka på dem och vara tacksam över att jag inte är en av dem. Och det är jag, jag är tacksam för min rösträtt, för alla de möjligheter som jag faktiskt har tack vare tidigare kvinnokämpar. Men att jag skulle säga, ”tack det räcker nu” till dagens samhälle finns inte i min värld. Det är inte färdigt. Ett av de skälen är just det som sker i andra länder. Att det finns kvinnor som inte ses som människor utan som objekt, handelsvaror, konsumtionsvaror.

Just det där med tacksamhet är intressant, för det finns mycket vi har att vara tacksamma för i ett land som Sverige. Samtidigt så upplever jag att det är just jag som kvinna som ska vara lite extra tacksam. Det är som att jag skulle stå i klassrummet och säga till mina elever:
– Jo, men tjejer. Ni måste vara tacksamma för att ni får gå i skolan. I stora delar av världen får inte tjejer det.

Föräldrar skulle bli vansinniga (hoppas jag) över att jag påtvingar deras döttrar en tacksamhetsskuld gällande något som vi tar som en självklar rättighet för alla. För egentligen borde både tjejer och killar vara tacksamma för tillgången till utbildning, men det är inget vi begär av dem att de ska gå runt och tänka på det även om vi kanske borde det ibland. Men vi belastar dem inte med världens orättvisor på det sättet.

Det är sällan jag hör att män i Sverige ska vara tacksamma för sin rösträtt eller rätten till sin egen kropp, även om det finns massor av män i världen som inte har dessa rättigheter. För det är på något sätt givet, att alla män har exempelvis rösträtt, även om det bara var för 107 år sedan som alla män fick rösträtt (93 år sedan för kvinnor) och det finns flertal länder där inte män heller har någon egen makt. Även om de kanske har mer makt än kvinnorna. Det finns en orättvisa i vem som ska vara tacksam här i Sverige och just nu är jag lite trött på att vara det som kvinna gentemot detta samhälle.

Vad jag däremot är, är tacksam mot alla de som har kämpat och kämpar än idag. Så tack för er tid, er svett och era pengar. Men till er som tror att det räcker, att Sverige är färdigbakat gällande jämställdhet: Det är vi inte, för det handlar om mer än rösträtt. Det handlar om tillgången och tillhörigheten i samhället och begär inte att jag ska vara tacksam för ett halvtrasigt samhälle där jag inte kan existera på lika villkor som en man.
/Lina

Feminismen har berövat mig musiken, eller?

Som tonåring var jag en av dom som älskade musik, som sa saker som ”musik räddade mitt liv” eller ”musik är allt”. Eskilstuna, där jag är uppväxt, var (är) en musikstad i den mån att det nästan varje helg (känns det som i efterhand i alla fall) var någon spelning med alla ungdomsband som fanns, oftast på Balsta musikslott. Jag och mina vänner var där nästan varje gång och utforskade ny musik. Alla konserter (med bra musik) i stan som vi kunde gå på gick vi på. Vi tvingade vid ett tillfälle när vi var under 18 år med min kompis pappa och faster för att kunna se Hellacopters spela på ett ställe med 18-årsgräns.

Jag älskade musik och jag köpt CD-skivor för nästan hela mitt barnbidrag (inte för att det blev så många). Jag brukade sitta och aktivt lyssna på musiken, lära mig dig, känna den och gå in i den.  När jag var runt 16 minns jag att jag i flera nätter låg framför stereon på en bäddmadrass med hörlurarna på och lyssnade på In your veines med Soundtrack of our lives nätterna igenom. Och grät. Och grät. Och grät. Jag älskade Kent, lärde mig alla texter och lyssnade på dom hela tiden. Min kompis introducerade Damien Rice någon gång på gymnasiet och jag var såld. Lika mycket som jag grinat till Soundtrack of our lives, lika mycket grinade jag till Volcano. För att inte tala om 9 Crimes som jag började gråta när jag hörde de första tonerna under lång period. En annan period var det Pills med the Perishers som var den låt som mest grep mitt hjärta. My hearts a mess med Gotye var en annan låt som beskrev mig som ingen annan låt någonsin gjort. Musik var min ventil och mitt utlopp för dom känslor jag själv inte kunde formulera. Musik var mitt stora intresse och när jag upptäckte ett nytt band eller en ny artist var det lite som att vara kär.

Feminismen har berövat mig detta. Nej, det är kanske inte helt sant, men i mina bittra stunder så känns det så. För vad kan man se i listan över mina gråtlåtar över? Den observante vet redan, det är bara män i den.  När jag började läsa feministisk teori, efter det feministiska uppvaknandet, så insåg jag att det också var viktigt att granska mig själv. Jag funderade bland annat på vad det var jag uppskattade inom litteratur, film och musik. Litteratur och film var inte så jobbigt för mig att acceptera att det var mycket heteronormativitet och skadliga kvinno- och manskaraktärer. Musiken däremot gjorde ont att inse att jag till allra största del lyssnade på män. Att jag var en av dom som sagt att anledningen till att det var så mycket män var ett kvinnorna helt enkelt inte gjorde lika bra musik. Det gjorde ont att inse att jag var en av dom som bidrog till att musikbranschen ser ut som den gör. Att jag var en av dom som köpt argumenten om att kvinnor inte kan eller vill göra bra musik. För det var såklart inte sant, sedan jag börjat reflektera över det så har jag hittat så många kvinnliga musiker som berör mig på samma, eller ett djupare, sätt som In your veines, volcano, 9 crimes och My hearts a mess. Jag älskar Anna Ternheim så att det gör ont när jag ser henne. En av de få artister jag gråtit när jag sett. Jag älskar Ane Brun. Hon är den enda, som jag efter 2,5 timmars konsert tänkt att jag inte vill att det ska ta slut, att jag bara vill fortsätta dansa, gråta och beröras. Jag älskar Jenny Wilson, Lilla Namo, Norah Jones, Dolly Parton, Säkert!, Beyoncé och många många fler kvinnor. Feminismen har således breddat min musiksmak, precis så som feminismen ska göra. Jag är extremt tacksam för att det är så.

Så vad menar jag med att feminismen berövat mig detta? Jo, för att musiken, precis som många andra aspekter av mitt liv, numera består av kön. Det gjorde den såklart innan, utan att jag själv förstod det. Feminismen har gjort att jag inser att jag varit misogyn i mitt musikval, och eftersom det var en viktig del av mitt liv så gör det också jätteont. Och framförallt, jag kan inte förhålla mig neutral inför musiken. Jag måste ständigt reflektera kring det jag hör och varför jag tycker det är bra. Jag ger kvinnor fler lyssningschanser än män, för jag vet att jag tidigare dömt dom hårdare. Feminismen har berövat mig vad jag trodde var en neutral hållning till musiken, för den har upplyst mig om att jag aldrig någonsin varit det. Och ibland känns det som en förlust eftersom att jag numera alltid måste reflektera över vad min kärlek till musiken grundade sig på.

Så med det vill jag säga att jag förstår att det kan vara jobbigt att ställas in för feministiska analyser som säger åt er att ni valt utifrån kön när ni tänkt att ni varit neutrala, eftersom att ni om ni accepterar att ni valt utifrån kön aldrig kan gå tillbaka till att vara neutrala. Men det är en nödvändig insikt, för annars sker ingen förändring. Det är en nödvändig insikt för annars kommer ni alltid att agera utifrån era skeva glasögon och ni kommer att missa så mycket. Ni kommer kanske aldrig annars gå på en konsert med Ane Brun och önska att den aldrig ska ta slut eller sitta i ett regnigt Dalhalla och hitta en ny favoritlåt med Norah Jones.

/Elisabeth

Stopp i lagens namn

Jag tittade på det här klippet för ett par dagar sen från helgens nyhetsmorgon. Det handlar om att polisen nu reagerar mot ungas attityd till sex. Något måste göras mot den råa attityden när sexualbrott anmäls och hur unga interagerar sexuellt med varandra. Poliserna själva kommer inte med några konstruktiva lösningar tycker jag, de enda som lyckas med det är Sandra och Ida i inslaget. Jag skulle vilja lyfta fram ett par saker.

Det första är vår fascination inför lagen. På en nätverksträff jag var på i Uppsala för någon månad sen så hade de haft en internationell konferens dagen innan där internationella gäster hade lyft fram att vi i Sverige verkade ha en väldigt stark tilltro till lagstiftning som normerande kraft – vi vill hålla oss i en lag för att något ska gälla och vara sanning – det är det enda som säger vad som är ok beteende och inte. Det som sägs i inslaget som är intressant kopplat till detta är att ”ungdomar är en produkt av samhället och enligt lagens mening är ju tyvärr inte det där en våldtäkt idag”, med hänvisning till en händelse polisen berättar om. Just huruvida händelsen i sig borde vara olaglig eller inte tänker jag inte gå in på här, det intressanta är synen på hur vi/ungdomar ser på beteenden som inte omfattas av lagen. Och här, och jag har hört det i många andra sammanhang, så menas det att dessa beteenden är ”ok”. Jag skulle vilja att den synen på lagstiftningens roll reformerades, för jag tänker att vi är illa ute om vi i varje givet läge sanktionerade beteenden eller händelser som inte vår lagstiftning säger något om. Bara för att något inte är olagligt så betyder det inte att det är ok. Att kalla någon för ”idiot” är inte olagligt, men det är inte ok för det – för att ta ett mindre komplext exempel. Detsamma är överförbart till sexualbrotten och sexuella övergrepp. För ett sexuellt övergrepp och sedan ”gråzonsex” kan det vara utan att lagstiftningen om våldtäkt är tillämpbar och det är ju de situationerna som vi måste prata om, det är de situationerna som gav upphov till #prataomdet. Flera av de situationerna som människor delade med sig av utgör inte sexualbrott i lagens mening – men de är inte ok. Det betyder dock inte per automatik att dessa situationer ska utgöra ett lagbrott.

Jag tror att om vi kunde fokusera samtalet kring de här frågorna, både med unga och vuxna, kring gränser och normer och gråzoner, så kan vi förebygga de attityder som poliserna hävdar är rådande. Men tar vi vår utgångspunkt i lagen, så kommer vi missa så många situationer som utgör kränkningar av människors gränser men som inte nödvändigtvis borde eller någonsin kommer att vara olagliga. I teorin skulle vi faktiskt kunna ha samtal om vad som är ok eller inte utan lagstiftning överhuvudtaget. Det handlar om hur vi ska bete oss mot varandra, hur vi sätter egna gränser och respekterar andras och det är många av dessa frågor till vilka vi är utlämnade att själva formulera svaren – utan hjälp av en lagtext.

Det andra som jag verkligen tycker det är hög tid att vi pratar mer om är normer kring maskulinitet. Jag tror att vi har mycket att vinna genom att vidga mansrollen och ta bort kopplingen mellan maskulinitet och destruktiva beteenden såsom att kränka, framförallt kvinnors, gränser. Jag tycker mig se mer fokus på förövarens roll, inte tillräckligt, men mer än tidigare. Och det är viktigt – men vi måste också ge förutsättningar för pojkar och unga män att kunna välja bort att leva upp till en destruktiv mansroll. Det kräver arbete, samtal och attityds- och beteendeförändringar från många. Om vi inte tar det faktum att det är män som är förövare i en nästan fullständig majoritet när det kommer till sexualbrott ett steg längre så tror inte jag att vi kommer att se en förändring. Vi vet att män är förövare, nästa steg är att titta på hur det kommer sig och sedan förändra orsaken bakom. Det är såklart komplext men jag tror att vi kommer långt med normkritik och problematiserande av den hegemoniska maskuliniteten.

Det jag inte tror på, för att göra en ytterligare avgränsning, är att vuxna ska sitta och tycka och förfasa sig över att unga har sunkiga attityder till sex och att de minsann måste ändra på dig. Där ser jag bara ett dubbelt svek från vuxenvärlden som varit och är med och upprätthåller normer om femininitet och maskulinitet – som ändå Ida säger och har rätt i – ungdomar är en produkt av samhället.

 

//Bea

Under det rosa, fluffiga, glittriga täcket

Ok, jag vet att det inte är första gången någon resonerar om detta. Ni får stå ut! Och likväl så är det något av det som kan irritera mig allra mest, när det gäller olika diskussioner en hamnar i angående kön, kvinnligt vs. manligt osv.  Det handlar om alla föreställningar om hur vi ska och förväntas vara, och de påtvingade identiteter som följer med det kön vi råkar ha. Och det börjar så oerhört tidigt. Jag väntar mitt andra barn och får frågan om jag tagit reda på vilket kön det är. (Det är inget konstigt i sig tycker jag, det frågar jag också gravida i min närhet, typ av nyfikenhet). När jag säger att vi inte tagit reda på det, har jag ibland mötts av ett resonemang som går ut på att det då blir väldigt svårt att planera för det kommande barnet. Alltså, rent praktiskt – du kan ju inte förbereda så mycket då. Färger och val av möbler och tapeter till barnrummet, färg på vagn osv ska könsbestämmas.  Och jag som har en dotter sedan tidigare, ska jag då börja plocka fram kläderna från vinden, eller är det lika bra att lägga ut rubbet på Tradera och börja om från början, dvs. köpa en komplett uppsättning kläder vilka istället är menade för en nyfödd pojke? Ja, ni fattar frågorna som kan komma. När jag och en kompis satt och åt tillsammans med våra döttrar på IKEA när tjejerna var bebisar, kom det fram en kvinna och sa att pojkarna var så fina. Min vän kände väl något slags behov av att förklara att det ”är faktiskt två tjejer”, och det visade sig då att kvinnan gjorde sin bedömning utifrån att de ju hade jeans på sig. Vilket hon också skrattande förklarade.

Små, små människokroppar kan ju se väldigt olika ut. Vår dotter är och har alltid varit liten (det finns ju tillväxtKURVOR man kan följa, med NORMALnivåer – ja vi ska in i det från början) och då har vi ofta fått höra att ”ja men hon är ju tjej också” Jag känner små pojkar också, som är just små. Kroppar som tillhör människor som inte fyllt ett år ännu ser olika ut, ja, men inte därför att det är en pojkkropp eller en flickkropp, det har liksom inte börjat synas så stora skillnader i den åldern. Därför är det också så himla sjukt att flera av de största klädkedjorna faktiskt designar bebiskläderna olika, just beroende på om de ska sitta på en pojke eller en flicka. Så små storlekar som 50-56, dvs, nyfödd ,är tajtare och mer ”figursydda” –ja det är sant- om de riktar sig i färg och form till en bebisflicka. Nu utgår jag från den blåa -respektive den rosa avdelningen så ni vet vad jag menar, det är ju tydligt vem som ska ha vad?! Så vad det är det som så in i norden ska tydliggöras, redan då? Varför sys byxorna lite trängre om de är rosa, än om de är blå? Varför får jag höra när jag håller upp ett par, lite mer löst och ledigt sydda, brallor framför min tjej; ”det där är en killmodell” och istället hänvisas till en vägg där det t.ex. hänger en kjol i stelt material eller en glittrig bolero? Exakt VAD är det som är ”killigt” med byxorna? Vad är det som gör att de inte KAN sitta på min dotter? Är det därför att hon inte förväntas vilja kunna klättra, hoppa, härja, springa, göra kullerbyttor osv. lika bekvämt som han, pojken där bredvid? För, som sagt, hennes kropp är inte på många år ännu olik pojkens bredvid, och jag vill inte att hon ens ska behöva veta om på länge än att hon begränsas utifrån att hon råkade födas som flicka. Varför har vuxenvärlden detta enorma behov av att så tidigt dela in i fack, när inte finns några logiska syften?

För att återgå till mitt ”problem” kring hur jag nu då ska förbereda detta nya lilla livs ankomst, så känner jag inte så stor stress över detta. I alla fall inte utifrån hur jag ska organisera byrån och garderoben. Jag tänker att det går bra med det som ärvs, oavsett färg och form, ja i alla fall när barnen är såpass små – sen börjar det ju tidigt hos barn med medvetenheten kring vad som är ”tjejfärger” respektive ”killfärger” osv. men det får vi ta en i annan text. Det jag däremot kan känna, inte bara en stress över utan också en sorg, är ju vad som obarmhärtigt väntar. Hur mycket som faktiskt tvingas in i en viss mall och form så oerhört tidigt. Just här och nu symboliserat av en tajt kjol i stelt tyg.

/Johanna

Min häst!

Det är lite tungt just nu, svårt att få utrymme liksom, svårt att ta sig ut..Det klämkäcka svaret om varför det känns precis så här, precis just nu, kom från en överoptimistisk vän..men klart du känner dig instängd, julen står ju för dörren..

 

Vi firar inte jul i vår familj, det slutade vi med för 10 år sedan. Därför har samtliga familjemedlemmar under 10 års tid, pinats av ett dåligt samvete inför det faktum ”tänk om dom jävlarna (släktingarn) köper klappar i alla fall, och så har inte jag gjort det…” Det hela har relaterat till att Sjödinarna under 10 års tid befunnit sig blad olika hyllor på ICA- Maxi klockan 23:47 den 23:e december och där panikköpt roligheter så som one pice,  kokbok där Per Moberg skalar potatis med hjälp av högtrycks spruta, plasttofflor och samt fikon i storpack.

Julen för dörren…det där med internetklappar har länge låtit lite för bra för att vara sant. .och bättre än Maxi-klappar..det borde det vara oavsett om inslagningen består av brun kartong med dyr frankering.

Stora syster Sjödin har två små kottar och dessa killar är tokiga i hästar. En prenumeration på hästtidning kändes därmed som en given grej att inhandla, framgångssagan tordes vara nära. Lillasyster Sjödinskan som gillar ” en bra deal” sökte sig snabbt till tidningsbutiken.se för att kolla in utbudet. Där gick det att läsa om tidningen Min Häst, innehållande den roliga serien om Mulle.. So far, so good..men så fortsätter beskrivningen av tidningen och Maxi:s förmåga att tala till sina konsumenter seglade förbi med hästängder..

Citat.. Har du en hästtokig dotter är en prenumeration på Min Häst en ultimat present! Slutcitat..

 

ICA Maxi är en fin affär

Massa unisex-saker finns det här

Vill inte på en barntidning få krupp

Utan ber ödmjukast om att anpassa till bredare målgrupp

Snälla snälla Min-häst

Som liten tyckte jag du i lådan var bäst

Men vid åldrande kant måste här inläggas protest

Både killar och tjejer

Gillar, hoppning, dressyr och andra grejer

Sluta bestämma intresse utifrån kön

O ge oss förövrigt likvärdig lön!!!

 

/Emma

Några kilon extra

I dag fick jag höra att ”det gör kanske inget, att du har några kilon extra”.

När jag gick hemifrån i morse var jag pigg och glad. Under förmiddagsfikan började ett samtal om den nya 5:2 dieten. Jag fick snart frågan om jag testat dieten. Jag sa att jag inte hade testat den men att jag har ett bra förhållande till min hälsa och att jag är nöjd med min kropp (vilket kanske inte var helt överensstämmande med sanningen, men det kände jag inte för att berätta). Efter mitt svar fick jag frågan om inte GI kunde vara något för mig. Jag upprepade mitt svar; att jag har ett bra förhållande till min hälsa och kropp. Med detta hoppades jag slippa fler kommentarer, men i stället konstaterade han ”Ja, det kanske inte gör något att du har några kilon extra”. Det lät nästan som att det skulle ha varit en komplimang. Han var storsint och överseende med mina ”extrakilon”, sa att de var okey. Han verkade inte alls reflektera över att han inte äger rätten att tala om hur jag ska se ut. Han verkade istället ta det som en självklarhet, att han har rätt att värdera, bedöma och dessutom dela med sig av sin, högst subjektiva, syn på mig.

Flera har tidigare skrivit fantastiska inlägg om deras förhållande till sin egen vikt på denna blogg. Bland annat om hur kommentarer under uppväxten har format bilden av dem själva. Även jag kommer ihåg hur det under uppväxten inte ens räckte med att vara ”normal”, man skulle vara smal. Man värderades högre då. Samma sak gäller i vuxen ålder. Allt för ofta tydliggörs detta, senast i dag genom hans kommentar.

Då är det kanske inte så konstigt att min kropp ständigt är föremål även för min kritiska blick. En kritisk blick skapad av ett skevt skönhetsideal. En kritisk blick med sitt ursprung i normen smalhet. Att vara smal är att vara vacker. Smal är självkontroll och självkontroll är eftersträvansvärt.

Det finns dagar då jag vaknar och känner ett enormt självförakt. Jag känner mig äcklig och ful. Jag bantar. Atkins, viktväktarna, GI och räknar kalorier. Jag tränar och tar långa promenader. Sedan tröstäter jag och ligger på soffan. Skäms och äter lite mer. Sedan skäms jag för att jag skäms. Jag är ju feminist och borde veta bättre.

Det finns, som tur är, även dagar då jag känner mig fin och värdefull. Dagar då jag förundras över kroppens styrka. Den kan gräva stora trädgårdsland och ta mig ut på fantastiska upptäcksfärder i skogen. Jag vill att alla dagar ska vara sådana. Dessa dagar kan dock snabbt förstöras genom trista kommentarer som talar om att min kropp inte håller måttet.

Jag har inga ohälsoaspekter att tänka på. Enligt BMI har jag alltid haft ”normalvikt”. Jag är dock aldrig nöjd. Det tar energi att ständigt kritiskt granska min kropp. Jag skulle så gärna vilja bli fri! Så snälla ni där ute, sluta komma med era ”goda” råd och sluta ge kommentarer om min kropp!

/Katrin

Har inte riktigt smällt, Peggy på aktuellt….

Inlägget hänvisar till kvällens aktuelltsändning klockan 21:00

Tack Peggy för kvällens rush, tack för att du fick mitt blod att rusa till likt en tombola på julmarknaden där biljettköparen lovas vinst varje gång. Tack för att dina kommentarer kanaliserades likt konsistensen av mjukglassen på Seven eleven, en härlig sörja utan socker, men full med tillsatser kemikalier och ett sken om att allt är som det ska. Det smakar jordgubb, ger varken hål i tänderna eller extra hull på gumpen. MMMMM kemikalier, tillsatser och rädsla för det naturliga i tillvaron.

Att det inte finns kvinnor med tillräcklig erfarenhet, jaa visst går det bra att säga så, men då kommer den filosofiska frågeställningen: Om man aldrig får tilldelas platsen och möjlighet att prova, när kommer erfarenheten då?

Jag har aldrig sett att det ligger en kvinna i diket och gömmer sig i rädsla att ”valberedningen är henne på spåren”

Det är inte så att vi kvinnor inte vill. Det handlar om exponering eller brist på exponering i den miljö där besluten fattas.

För att bli erfaren, måste man för det första bjudas in och för det andra så måste man sedan få vara med.

Vissa saker kommer av sig själv utan vidare ansträngningar. Exempel på det är årstider, böter vid felparkering, dammråttor och Carola då det vankas jul.

Andra saker är det lite sämre med, tvätten tvättar inte sig själv, och jämställdheten kommer inte av sig själv.

Ikea har tagit tillbaka kvinnan i katalogen igen

Saudiarabien kan nu se fadern koka mat i familjens hem

Julkalendern påvisar Hedenhösarna efter klassiska könsroller

Och vi de gamla strukturerna vidmakthåller

Styrelser styrs bäst av de som styra kan

Peggy hon gör mig rosenröd, rasande och grann..

 

/Emma